Kapitel 2 · BruksgränstillståndUtkast
2.4 Sprickbildningsprocessen
Hur sprickor uppstår och hur tätt de hamnar förstås enklast i en armerad betongstav som dras rakt isär. Det är också den modell som forskningen om sprickbildning till stor del bygger på: en betongprisma med en armeringsstång i centrum, där stången sticker ut i ändarna så att den kan belastas.
2.4.1 Kraftöverföring mellan stål och betong
Låt stången dras med en kraft som är för liten för att betongen ska spricka. I ändarna, där stången går in i betongen, bär stålet hela kraften och betongen är ännu obelastad:
Stålet vill alltså töja sig mer än betongen. Vidhäftningen (bond) mellan stångens kammar och betongen hindrar stången från att glida, och den för successivt över kraft till betongen. Längs den sträcka där överföringen sker, överföringssträckan (transmission length), verkar vidhäftningsspänningar mellan stål och betong. Där överföringen är klar har stål och betong samma töjning, och ingen mer kraft förs över.
I stavens mittparti gäller därför de vanliga antagandena för ett armerat tvärsnitt i stadium I, och spänningarna blir
med det ekvivalenta tvärsnittets area och (avsnitt 2.1.3).
Allra närmast stavens ändar fungerar vidhäftningen inte: betongen kring stången bryts loss lokalt ut mot den fria ytan. På en kort sträcka vid varje ände förs därför ingen kraft över.
Ju större kraften är, desto längre blir överföringssträckan, och desto större blir spänningarna i mittpartiet. Figur 2.27 visar hur stål-, betong- och vidhäftningsspänningarna fördelar sig längs staven när kraften ökar fram till spricklasten.
Figur 2.27 Stål-, betong- och vidhäftningsspänningar längs en dragen stav, och överföringssträckan, vid ökande last.
2.4.2 Spricklast och sprickbildningsskede
Den första sprickan uppstår när betongspänningen i mittpartiet når draghållfastheten. Eftersom spänningen är densamma längs hela mittpartiet kan sprickan uppstå var som helst där. Med ekv. (2.48) blir spricklasten
Överföringssträckan vid spricklasten är den längsta som kan uppstå, : en längre sträcka skulle kräva en större kraft, men då har staven redan spruckit.
När spricklasten är nådd börjar ett sprickbildningsskede. Nya sprickor bildas utan att lasten behöver öka nämnvärt, på varierande avstånd (sprickavstånd, crack spacing). Vid varje ny spricka släpper vidhäftningen lokalt, precis som vid stavens ändar. När inga fler sprickor får plats är sprickbildningen stabiliserad (stabilised cracking). Ökar lasten därefter blir de befintliga sprickorna bredare, men nya bildas i princip inte.
Det finns gränser för hur tätt sprickorna kan ligga. För att betongen ska nå draghållfastheten krävs hela överföringssträckan räknat från en spricka eller en fri ände, plus den störda zonen . Två sprickor kan alltså inte ligga närmare än . Är avståndet mellan två sprickor mindre än hinner spänningen inte byggas upp till draghållfastheten mellan dem, så ingen ny spricka kan bildas där. Figur 2.28 visar de två gränsfallen, och sprickavstånden måste därför ligga inom
Figur 2.28 Det minsta och det största möjliga sprickavståndet.
Var sprickorna hamnar inom dessa gränser är slumpmässigt. Figur 2.29 visar ett exempel: sprickorna uppstår en efter en vid spricklasten, och mellan två sprickor som ligger närmare än stannar betongspänningen under draghållfastheten.
Figur 2.29 Exempel på hur sprickorna bildas i en dragen armerad betongstav vid spricklasten.
2.4.3 Beräkning av sprickavstånd
Det största sprickavståndet kan beräknas ur jämvikten mellan två sprickor som ligger på det största möjliga avståndet , se figur 2.30. I spricksnitten är betongspänningen noll, och mitt emellan dem har den precis nått draghållfastheten, .
Figur 2.30 Spänningar mellan två sprickor på det största sprickavståndet.
Vidhäftningsspänningen varierar längs överföringssträckan. Med dess medelvärde
ger jämvikt i längsled för betongen mellan spricksnittet och mittsnittet, se figur 2.31, att den kraft som vidhäftningen för över längs stångens omkrets är lika med betongens dragkraft i mittsnittet:
Figur 2.31 Jämvikt för betongen mellan spricksnittet och mittsnittet.
där . Med armeringsinnehållet och stångarean kan betongarean skrivas
Insatt i ekv. (2.53) ger det det största sprickavståndet:
Det minsta sprickavståndet, med halva överföringssträckan, blir på samma sätt
och som medelsprickavstånd (average crack spacing) kan medelvärdet av de två användas:
Formeln visar de två viktigaste parametrarna: sprickavståndet växer med stångdiametern och minskar med armeringsinnehållet . Många klena stänger ger alltså tätare, men smalare, sprickor än få grova.
Från modell till dimensioneringsformel
Hur väl vidhäftningen överför kraft beror på stångens yta och på betongens hållfasthet. Försök visar att medelvärdet ungefär är proportionellt mot draghållfastheten,
där beskriver stångens yta: för kamstänger och för släta stänger (till exempel spännstål). Med och ekv. (2.58) i ekv. (2.57) blir medelsprickavståndet vid ren dragning
med i mm. Uppmätta sprickavstånd varierar mycket, så för dimensionering används ett övre, karakteristiskt värde:
Tillsammans med ekv. (2.59) ger det
Uttrycket har samma uppbyggnad som formlerna i EC2: en term som beror på stångdiametern (eller täckskiktet) och en term som är proportionell mot .
2.4.4 Beräkning av sprickavstånd enligt EC2:2023
EC2:2023, avsnitt 9.2.3, beräknar ett medelsprickavstånd när alla sprickor har bildats. Formeln har samma två delar som ekv. (2.61), men täckskiktet har ersatt den störda zonen, och armeringsinnehållet räknas i en effektiv dragarea kring armeringen i stället för i hela tvärsnittet:
(EC2 formel (9.15)). Här är
- det fria täckskiktet till stången; för hörnstänger används det största;
- stångdiametern. Vid olika diametrar används en ekvivalent diameter (EC2 (9.19));
- en faktor för vidhäftningen: 0,9 vid goda och 1,2 vid dåliga vidhäftningsförhållanden (EC2 (9.18));
- en faktor för hur töjningen varierar över den effektiva dragarean. Vid ren dragning är (EC2 (9.20)). För ett rektangulärt tvärsnitt i ren böjning är (EC2 (9.16)), och allmänt används EC2 (9.17) med neutrallagrets läge i osprucket tillstånd;
- omräkningen från medelsprickbredd till beräknad sprickbredd (avsnitt 2.5). Den används här bara i övre gränsen, som säger att sprickavståndet inte behöver räknas större än ungefär den dragna delen av tvärsnittet.
Det effektiva armeringsinnehållet är
(EC2 (9.12)), där är eventuell spännarmering och tar hänsyn till dess sämre vidhäftning. Den effektiva dragarean är betongen närmast armeringen, med höjden , se figur 2.32. För ett lager stänger i ett böjt tvärsnitt är det minsta av , , , och , där är avståndet från den dragna ytan till stängernas centrum.
Figur 2.32 Effektiv dragarea kring den dragna armeringen för olika fall. Omritad efter EC2:2023 figur 9.3.
Förklaring
Fig. a)–b): böjning (med eller utan normalkraft)
Ett lager stänger:
lager med avståndet :
Fig. c): cirkulärt tvärsnitt:
Fig. d)–f): dragning (med eller utan böjning)
, = avstånd från dragen yta till stångens centrum; = tryckzonens höjd.
Exempel 2.2 Sprickavstånd i en balk enligt EC2:2023
Balken i exempel 1.4 har tvärsnittet mm och 4 16 ( mm²) med centrum 50 mm från underkanten, det vill säga mm. Betongen är C30/37 och vidhäftningsförhållandena är goda. Bestäm medelsprickavståndet i böjning.
Täckskikt. Det fria täckskiktet är mm.
Tryckzonens höjd. I stadium II med blir mm (avsnitt 2.2).
Effektiv dragarea. Det minsta av kandidaterna avgör:
Faktorer. Rektangulärt tvärsnitt i ren böjning och goda vidhäftningsförhållanden:
Medelsprickavstånd. ekv. (2.62) ger
Övre gräns.
så gränsen avgör inte. Sprickorna förväntas alltså ligga ungefär 135 mm isär. Täckskiktet och stångtermen bidrar ungefär lika mycket. Med fler, klenare stänger med samma area skulle stångtermen och därmed sprickavståndet minska.