Kapitel 2 · BruksgränstillståndUtkast

2.4 Sprickbildningsprocessen

Hur sprickor uppstår och hur tätt de hamnar förstås enklast i en armerad betongstav som dras rakt isär. Det är också den modell som forskningen om sprickbildning till stor del bygger på: en betongprisma med en armeringsstång i centrum, där stången sticker ut i ändarna så att den kan belastas.

2.4.1 Kraftöverföring mellan stål och betong

Låt stången dras med en kraft N1N_1 som är för liten för att betongen ska spricka. I ändarna, där stången går in i betongen, bär stålet hela kraften och betongen är ännu obelastad:

σs=N1As⇒εs=σsEs(2.46)\sigma_s = \frac{N_1}{A_s} \Rightarrow \varepsilon_s = \frac{\sigma_s}{E_s} \tag{2.46} σc=0⇒εc=0(2.47)\sigma_c = 0 \Rightarrow \varepsilon_c = 0 \tag{2.47}

Stålet vill alltså töja sig mer än betongen. Vidhäftningen (bond) mellan stångens kammar och betongen hindrar stången från att glida, och den för successivt över kraft till betongen. Längs den sträcka där överföringen sker, överföringssträckan ltl_t (transmission length), verkar vidhäftningsspänningar τb\tau_b mellan stål och betong. Där överföringen är klar har stål och betong samma töjning, och ingen mer kraft förs över.

I stavens mittparti gäller därför de vanliga antagandena för ett armerat tvärsnitt i stadium I, och spänningarna blir

σc=N1AI(2.48)\sigma_c = \frac{N_1}{A_I} \tag{2.48} σs=α⋅σc(2.49)\sigma_s = \alpha \cdot \sigma_c \tag{2.49}

med det ekvivalenta tvärsnittets area AI=Ac+(α−1)AsA_I = A_c + (\alpha - 1) A_s och α=Es/Ecm\alpha = E_s/E_{cm} (avsnitt 2.1.3).

Allra närmast stavens ändar fungerar vidhäftningen inte: betongen kring stången bryts loss lokalt ut mot den fria ytan. På en kort sträcka Δr\Delta r vid varje ände förs därför ingen kraft över.

Ju större kraften är, desto längre blir överföringssträckan, och desto större blir spänningarna i mittpartiet. Figur 2.27 visar hur stål-, betong- och vidhäftningsspänningarna fördelar sig längs staven när kraften ökar fram till spricklasten.

Figur 2.27

Stål-, betong- och vidhäftningsspänningar längs en dragen stav, och överföringssträckan, vid ökande last.

2.4.2 Spricklast och sprickbildningsskede

Den första sprickan uppstår när betongspänningen i mittpartiet når draghållfastheten. Eftersom spänningen är densamma längs hela mittpartiet kan sprickan uppstå var som helst där. Med ekv. (2.48) blir spricklasten

Ncr=fct⋅AI(2.50)N_{cr} = f_{ct} \cdot A_I \tag{2.50}

Överföringssträckan vid spricklasten är den längsta som kan uppstå, lt,maxl_{t,max}: en längre sträcka skulle kräva en större kraft, men då har staven redan spruckit.

När spricklasten är nådd börjar ett sprickbildningsskede. Nya sprickor bildas utan att lasten behöver öka nämnvärt, på varierande avstånd srs_r (sprickavstånd, crack spacing). Vid varje ny spricka släpper vidhäftningen lokalt, precis som vid stavens ändar. När inga fler sprickor får plats är sprickbildningen stabiliserad (stabilised cracking). Ökar lasten därefter blir de befintliga sprickorna bredare, men nya bildas i princip inte.

Det finns gränser för hur tätt sprickorna kan ligga. För att betongen ska nå draghållfastheten krävs hela överföringssträckan lt,maxl_{t,max} räknat från en spricka eller en fri ände, plus den störda zonen Δr\Delta r. Två sprickor kan alltså inte ligga närmare än lt,max+Δrl_{t,max} + \Delta r. Är avståndet mellan två sprickor mindre än 2lt,max+2Δr2 l_{t,max} + 2 \Delta r hinner spänningen inte byggas upp till draghållfastheten mellan dem, så ingen ny spricka kan bildas där. Figur 2.28 visar de två gränsfallen, och sprickavstånden måste därför ligga inom

lt,max+Δr≤sr≤2 lt,max+2 Δr(2.51)l_{t,max} + \Delta r \leq s_r \leq 2 \, l_{t,max} + 2 \, \Delta r \tag{2.51}
Figur 2.28

Det minsta och det största möjliga sprickavståndet.

Var sprickorna hamnar inom dessa gränser är slumpmässigt. Figur 2.29 visar ett exempel: sprickorna uppstår en efter en vid spricklasten, och mellan två sprickor som ligger närmare än 2lt,max+2Δr2 l_{t,max} + 2 \Delta r stannar betongspänningen under draghållfastheten.

Figur 2.29

Exempel på hur sprickorna bildas i en dragen armerad betongstav vid spricklasten.

0 av 4osprucken
sr,min380 mmsr,max760 mm
NcrNcrfctσcσc = fctlt,maxlt,maxny spricka möjlig
betongspänning σcfctspricka
Stav med längden 3 000 mm vid spricklasten Ncr (samma stav som ovan: lt,max = 340 mm, Δr = 40 mm). En ny spricka kan bara uppstå där σc når fct, dvs. minst lt,max + Δr från en spricka eller fri kant. Därför gäller lt,max + Δr ≤ sr ≤ 2·lt,max + 2·Δr. Sprickbildningen är stabiliserad när inget avstånd överstiger sr,max.

2.4.3 Beräkning av sprickavstånd

Det största sprickavståndet kan beräknas ur jämvikten mellan två sprickor som ligger på det största möjliga avståndet sr,max=2lt,max+2Δrs_{r,max} = 2 l_{t,max} + 2 \Delta r, se figur 2.30. I spricksnitten är betongspänningen noll, och mitt emellan dem har den precis nått draghållfastheten, σc≈fct\sigma_c \approx f_{ct}.

Figur 2.30

Spänningar mellan två sprickor på det största sprickavståndet.

Vidhäftningsspänningen varierar längs överföringssträckan. Med dess medelvärde

τbm=1lt,max∫0lt,maxτb(x) dx(2.52)\tau_{bm} = \frac{1}{l_{t,max}} \int_0^{l_{t,max}} \tau_b(x) \, \mathrm{d}x \tag{2.52}

ger jämvikt i längsled för betongen mellan spricksnittet och mittsnittet, se figur 2.31, att den kraft som vidhäftningen för över längs stångens omkrets är lika med betongens dragkraft i mittsnittet:

Figur 2.31

Jämvikt för betongen mellan spricksnittet och mittsnittet.

spricksnittmittsnittσc = 0τbm · π · ϕ · lt,maxfct · Ac(σc = fct)Δrlt,max = 0,5·sr,max − Δr0,5·sr,max
Frilagd betong mellan spricksnitt och mittsnitt. Vidhäftningen verkar på betongen längs lt,max (inte i zonen Δr) och balanserar dragkraften fct·Ac i mittsnittet: τbm·π·ϕ·lt,max = fct·Ac. I spricksnittet är σc = 0. Armeringen ingår inte i friläggningen; den streckade kanalen visar var den ligger.
τbm⋅πϕ⋅lt,max=fct⋅Ac(2.53)\tau_{bm} \cdot \pi \phi \cdot l_{t,max} = f_{ct} \cdot A_c \tag{2.53}

där lt,max=0,5 sr,max−Δrl_{t,max} = 0{,}5 \, s_{r,max} - \Delta r. Med armeringsinnehållet ρ=As/Ac\rho = A_s/A_c och stångarean As=πϕ2/4A_s = \pi \phi^2/4 kan betongarean skrivas

Ac=Asρ=πϕ24ρ(2.54)A_c = \frac{A_s}{\rho} = \frac{\pi \phi^2}{4 \rho} \tag{2.54}

Insatt i ekv. (2.53) ger det det största sprickavståndet:

sr,max=2 Δr+12⋅fctτbm⋅ϕρ(2.55)s_{r,max} = 2\,\Delta r + \frac{1}{2} \cdot \frac{f_{ct}}{\tau_{bm}} \cdot \frac{\phi}{\rho} \tag{2.55}

Det minsta sprickavståndet, med halva överföringssträckan, blir på samma sätt

sr,min=Δr+14⋅fctτbm⋅ϕρ(2.56)s_{r,min} = \Delta r + \frac{1}{4} \cdot \frac{f_{ct}}{\tau_{bm}} \cdot \frac{\phi}{\rho} \tag{2.56}

och som medelsprickavstånd (average crack spacing) kan medelvärdet av de två användas:

srm=1,5 Δr+38⋅fctτbm⋅ϕρ(2.57)s_{rm} = 1{,}5\,\Delta r + \frac{3}{8} \cdot \frac{f_{ct}}{\tau_{bm}} \cdot \frac{\phi}{\rho} \tag{2.57}

Formeln visar de två viktigaste parametrarna: sprickavståndet växer med stångdiametern ϕ\phi och minskar med armeringsinnehållet ρ\rho. Många klena stänger ger alltså tätare, men smalare, sprickor än få grova.

Från modell till dimensioneringsformel

Hur väl vidhäftningen överför kraft beror på stångens yta och på betongens hållfasthet. Försök visar att medelvärdet ungefär är proportionellt mot draghållfastheten,

τbm=32k1⋅fct(2.58)\tau_{bm} = \frac{3}{2 k_1} \cdot f_{ct} \tag{2.58}

där k1k_1 beskriver stångens yta: k1=0,8k_1 = 0{,}8 för kamstänger och k1=1,6k_1 = 1{,}6 för släta stänger (till exempel spännstål). Med Δr≈2ϕ\Delta r \approx 2 \phi och ekv. (2.58) i ekv. (2.57) blir medelsprickavståndet vid ren dragning

srm=3ϕ+0,25⋅k1 ϕρ[mm](2.59)s_{rm} = 3\phi + 0{,}25 \cdot k_1 \, \frac{\phi}{\rho} \quad [\text{mm}] \tag{2.59}

med ϕ\phi i mm. Uppmätta sprickavstånd varierar mycket, så för dimensionering används ett övre, karakteristiskt värde:

sr,max=1,7 srm(2.60)s_{r,max} = 1{,}7 \, s_{rm} \tag{2.60}

Tillsammans med ekv. (2.59) ger det

sr,max=5,1ϕ+0,425⋅k1 ϕρ(2.61)s_{r,max} = 5{,}1\phi + 0{,}425 \cdot k_1 \, \frac{\phi}{\rho} \tag{2.61}

Uttrycket har samma uppbyggnad som formlerna i EC2: en term som beror på stångdiametern (eller täckskiktet) och en term som är proportionell mot ϕ/ρ\phi/\rho.

2.4.4 Beräkning av sprickavstånd enligt EC2:2023

EC2:2023, avsnitt 9.2.3, beräknar ett medelsprickavstånd när alla sprickor har bildats. Formeln har samma två delar som ekv. (2.61), men täckskiktet cc har ersatt den störda zonen, och armeringsinnehållet räknas i en effektiv dragarea kring armeringen i stället för i hela tvärsnittet:

sr,m,cal=1,5 c+kfl kb7,2⋅ϕρp,eff≤1,3kw(h−x)(2.62)s_{r,m,cal} = 1{,}5 \, c + \frac{k_{fl} \, k_b}{7{,}2} \cdot \frac{\phi}{\rho_{p,eff}} \le \frac{1{,}3}{k_w} (h - x) \tag{2.62}

(EC2 formel (9.15)). Här är

Det effektiva armeringsinnehållet är

ρp,eff=As+ξ1ApAc,eff(2.63)\rho_{p,eff} = \frac{A_s + \xi_1 A_p}{A_{c,eff}} \tag{2.63}

(EC2 (9.12)), där ApA_p är eventuell spännarmering och ξ1\xi_1 tar hänsyn till dess sämre vidhäftning. Den effektiva dragarean Ac,effA_{c,eff} är betongen närmast armeringen, med höjden hc,effh_{c,eff}, se figur 2.32. För ett lager stänger i ett böjt tvärsnitt är hc,effh_{c,eff} det minsta av ay+5ϕa_y + 5\phi, 10ϕ10\phi, 3,5ay3{,}5 a_y, h−xh - x och h/2h/2, där aya_y är avståndet från den dragna ytan till stängernas centrum.

Figur 2.32

Effektiv dragarea Ac,effA_{c,eff} kring den dragna armeringen för olika fall. Omritad efter EC2:2023 figur 9.3.

Exempel 2.2 Sprickavstånd i en balk enligt EC2:2023

Balken i exempel 1.4 har tvärsnittet 300×500300 \times 500 mm och 4 ϕ\phi16 (As=804A_s = 804 mm²) med centrum 50 mm från underkanten, det vill säga d=450d = 450 mm. Betongen är C30/37 och vidhäftningsförhållandena är goda. Bestäm medelsprickavståndet i böjning.

Täckskikt. Det fria täckskiktet är c=ay−ϕ/2=50−8=42c = a_y - \phi/2 = 50 - 8 = 42 mm.

Tryckzonens höjd. I stadium II med α=Es/Ecm=6,26\alpha = E_s/E_{cm} = 6{,}26 blir x=107x = 107 mm (avsnitt 2.2).

Effektiv dragarea. Det minsta av kandidaterna avgör:

hc,eff=min⁡{50+5⋅16;  10⋅16;  3,5⋅50;  500−107;  500/2}=min⁡{130;  160;  175;  393;  250}=130 mm\begin{aligned} h_{c,eff} &= \min\{50 + 5 \cdot 16;\; 10 \cdot 16;\; 3{,}5 \cdot 50;\; 500 - 107;\; 500/2\} \\ &= \min\{130;\; 160;\; 175;\; 393;\; 250\} = 130 \text{ mm} \end{aligned}Ac,eff=300⋅130=39 000 mm2,ρp,eff=80439 000=0,0206A_{c,eff} = 300 \cdot 130 = 39\,000 \text{ mm}^2, \qquad \rho_{p,eff} = \frac{804}{39\,000} = 0{,}0206

Faktorer. Rektangulärt tvärsnitt i ren böjning och goda vidhäftningsförhållanden:

kfl=500−130500=0,74,kb=0,9k_{fl} = \frac{500 - 130}{500} = 0{,}74, \qquad k_b = 0{,}9

Medelsprickavstånd. ekv. (2.62) ger

sr,m,cal=1,5⋅42+0,74⋅0,97,2⋅160,0206=63+72=135 mms_{r,m,cal} = 1{,}5 \cdot 42 + \frac{0{,}74 \cdot 0{,}9}{7{,}2} \cdot \frac{16}{0{,}0206} = 63 + 72 = 135 \text{ mm}

Övre gräns.

1,31,7⋅(500−107)=300 mm>135 mm\frac{1{,}3}{1{,}7} \cdot (500 - 107) = 300 \text{ mm} > 135 \text{ mm}

så gränsen avgör inte. Sprickorna förväntas alltså ligga ungefär 135 mm isär. Täckskiktet och stångtermen bidrar ungefär lika mycket. Med fler, klenare stänger med samma area skulle stångtermen och därmed sprickavståndet minska.