Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.6 Svetsförband: spänningar och bärförmåga i kälsvetsar

En kälsvets kan belastas längs sin längdriktning, vinkelrätt mot den eller i båda riktningarna samtidigt, och spänningarna i svetsen blir olika i de olika fallen. Det här avsnittet visar hur spänningarna i en kälsvets beräknas i ett beräkningssnitt genom a-måttet, först för en last vinkelrätt mot svetsen och en längs den, sedan för en last i godtycklig riktning, som dessutom böjer svetsen. Spänningarna kontrolleras enligt EC3-1-8 6.5, med riktningsmetoden eller den förenklade metoden. Fler typer av förband, där lasten förs till svetsarna på andra sätt, behandlas i avsnitt 3.7. Begreppen a-mått och svetslängd definieras i avsnitt 3.5. Spänningarna beräknas med de nominella krafterna enligt elementär hållfasthetslära; egenspänningar räknas inte med (EC3-1-8 6.9(2)).

3.6.1 Beräkningssnittet och spänningarna

En kälsvets dimensioneras i ett beräkningssnitt genom a-måttet, med arean Aw=a⋅lA_w = a \cdot l, där ll är svetsens nominella längd. Snittet antas ligga i svetsens rot, och spänningen antas jämnt fördelad över snittet (EC3-1-8 6.5.3.2). Spänningen i snittet delas upp i komposanter, se figur 3.28:

Spänningarna i beräkningssnittet genom a-måttet. a) Tvärsnitt genom svetsen: σ⊥\sigma_\perpσ⊥​ vinkelrätt mot snittet och τ⊥\tau_\perpτ⊥​ i snittets plan. b) Snittet sett rakt framifrån, med arean a⋅la \cdot la⋅l och skjuvspänningen τ∥\tau_\parallelτ∥​ längs svetsen. Omritad efter EC3-1-8 figur 6.7.
Figur 3.28 Spänningarna i beräkningssnittet genom a-måttet. a) Tvärsnitt genom svetsen: σ⊥\sigma_\perp vinkelrätt mot snittet och τ⊥\tau_\perp i snittets plan. b) Snittet sett rakt framifrån, med arean a⋅la \cdot l och skjuvspänningen τ∥\tau_\parallel längs svetsen. Omritad efter EC3-1-8 figur 6.7.

Vad varje komposant betyder blir tydligt om svetsen tänks delad i beräkningssnittet, så att den ena halvan följer den ena plåten och den andra halvan den andra plåten. Varje spänningskomposant vill då flytta halvorna på ett bestämt sätt i förhållande till varandra, se figur 3.29. Normalspänningen σ⊥\sigma_\perp drar isär halvorna tvärs snittet, medan de båda skjuvspänningarna låter dem glida i snittets plan, τ⊥\tau_\perp tvärs svetsen och τ∥\tau_\parallel längs den. Normalspänningen σ∥\sigma_\parallel ger ingen relativ rörelse alls: hela svetsen töjs bara tillsammans med plåtarna.

Figur 3.29

Rörelsen som varje spänningskomposant i beräkningssnittet motsvarar. Svetsen är delad i snittet genom a-måttet; den undre delen sitter i den liggande plåten och den övre följer den stående plåten. Efter animationer av författaren.

Last vinkelrätt mot svetsen

Betrakta en plåt som dras ut ur en annan plåt med kraften FF och är fastsvetsad med två kälsvetsar med längden ll, se figur 3.30. Varje svets för över Fw=F/2F_w = F/2. Snittet genom a-måttet lutar 45° mot plåtarna. Ett enkelt sätt att dela upp kraften är att tänka sig snittet vridet ned i anliggningsytan mot den andra plåten, så att det blir vinkelrätt mot kraften. På det nedvridna snittet, med samma area a⋅la \cdot l, ger kraften spänningen

σw=Fwa l\sigma_w = \frac{F_w}{a \, l}

Vrids snittet tillbaka till sitt verkliga läge delas spänningen upp i en komposant vinkelrät mot snittet och en i snittets plan. Båda bildar 45° med σw\sigma_w, så

σ⊥=τ⊥=σw2=Fw2 a l(3.26)\sigma_\perp = \tau_\perp = \frac{\sigma_w}{\sqrt{2}} = \frac{F_w}{\sqrt{2} \, a \, l} \tag{3.26}

Samma resultat fås direkt genom att dela upp kraften FwF_w i komposanter vinkelrätt mot och längs det verkliga snittet, Fw/2F_w/\sqrt{2} vardera, och dividera med snittets area, se figur 3.30c. För två svetsar som tillsammans för över FF blir σ⊥=τ⊥=F/(22 a l)\sigma_\perp = \tau_\perp = F/(2\sqrt{2}\, a \, l).

Last vinkelrätt mot en kälsvets, i tre steg. a) Kraften FFF går ned genom den stående plåten, delas mellan de två svetsarna, passerar snitten genom a-måttet (rött) och går ut i den liggande plåten; varje svets för över Fw=F/2F_w = F/2Fw​=F/2. b) Den högra svetsen förstorad: snittet genom a-måttet (rött) vrids ned i anliggningsytan (blått). Där är det vinkelrätt mot kraften och har samma area a⋅la \cdot la⋅l, med lll vinkelrätt mot bilden, så att σw=Fw/(a l)\sigma_w = F_w/(a\,l)σw​=Fw​/(al). c) Snittet vridet tillbaka: svetsens undre del med snittytan (röd), där σw\sigma_wσw​ delas upp i σ⊥\sigma_\perpσ⊥​ vinkelrätt mot snittet och τ⊥\tau_\perpτ⊥​ i snittets plan, båda 45° från σw\sigma_wσw​. Egen ritning efter idén i föreläsningsbilderna.
Figur 3.30 Last vinkelrätt mot en kälsvets, i tre steg. a) Kraften FF går ned genom den stående plåten, delas mellan de två svetsarna, passerar snitten genom a-måttet (rött) och går ut i den liggande plåten; varje svets för över Fw=F/2F_w = F/2. b) Den högra svetsen förstorad: snittet genom a-måttet (rött) vrids ned i anliggningsytan (blått). Där är det vinkelrätt mot kraften och har samma area a⋅la \cdot l, med ll vinkelrätt mot bilden, så att σw=Fw/(a l)\sigma_w = F_w/(a\,l). c) Snittet vridet tillbaka: svetsens undre del med snittytan (röd), där σw\sigma_w delas upp i σ⊥\sigma_\perp vinkelrätt mot snittet och τ⊥\tau_\perp i snittets plan, båda 45° från σw\sigma_w. Egen ritning efter idén i föreläsningsbilderna.

Last längs svetsen

I ett överlappsförband med längsgående kälsvetsar förs kraften PP från den ena plåten till den andra genom svetsarna längs plåtens kanter, se figur 3.31. Kraftlinjerna i den smala plåten böjer av mot kanterna och lämnar plåten genom svetsarna utmed hela längden ll; i den breda plåten sprids de sedan ut över bredden igen. Svetsarna belastas i sin längdriktning, och i snittet genom a-måttet uppstår bara skjuvspänning längs svetsen. Med kraften FwF_w per svets, här Fw=P/2F_w = P/2, är

τ∥=Fwa l(3.27)\tau_\parallel = \frac{F_w}{a \, l} \tag{3.27}
Last längs svetsen (tvärsnittet förstorat). a) Överlappsförband sett uppifrån: en smal plåt ligger på en bredare och är fäst med två längsgående kälsvetsar med längden lll utmed sina långsidor. Kraftlinjerna (blå) i den smala plåten böjer av mot kanterna och går över till den breda plåten genom svetsarna, fördelade utmed hela svetslängden. I svetsen följer de svetsens längdriktning, samma riktning som τ∥\tau_\parallelτ∥​; vid den smala plåtens ände finns ingen kraft kvar i den. I den breda plåten sprids linjerna sedan ut över hela bredden. Ingen kraft förs över i anliggningsytan mellan plåtarna. b) Snitt genom överlappet med de två kälsvetsarna och snitten genom a-måttet (rött); varje svets för över Fw=P/2F_w = P/2Fw​=P/2. c) En svets delad i snittet genom a-måttet, med den smala plåten och svetsens övre del flyttade ut: på snittytan (röd) med arean a⋅la \cdot la⋅l verkar bara skjuvspänningen τ∥\tau_\parallelτ∥​, riktad längs svetsen. Egen ritning efter idén i föreläsningsbilderna.
Figur 3.31 Last längs svetsen (tvärsnittet förstorat). a) Överlappsförband sett uppifrån: en smal plåt ligger på en bredare och är fäst med två längsgående kälsvetsar med längden ll utmed sina långsidor. Kraftlinjerna (blå) i den smala plåten böjer av mot kanterna och går över till den breda plåten genom svetsarna, fördelade utmed hela svetslängden. I svetsen följer de svetsens längdriktning, samma riktning som τ∥\tau_\parallel; vid den smala plåtens ände finns ingen kraft kvar i den. I den breda plåten sprids linjerna sedan ut över hela bredden. Ingen kraft förs över i anliggningsytan mellan plåtarna. b) Snitt genom överlappet med de två kälsvetsarna och snitten genom a-måttet (rött); varje svets för över Fw=P/2F_w = P/2. c) En svets delad i snittet genom a-måttet, med den smala plåten och svetsens övre del flyttade ut: på snittytan (röd) med arean a⋅la \cdot l verkar bara skjuvspänningen τ∥\tau_\parallel, riktad längs svetsen. Egen ritning efter idén i föreläsningsbilderna.

Formeln förutsätter att skjuvspänningen är jämnt fördelad längs svetsen. I verkligheten är den störst vid svetsens ändar, där plåtarnas töjningar skiljer sig mest; för långa svetsar reduceras därför bärförmågan, se Spänningsfördelning längs en längsgående svets.

Är lasten utbredd längs svetsen arbetar man med kraft per längdenhet, qq (N/mm). Då är σ⊥=τ⊥=q⊥/(2 a)\sigma_\perp = \tau_\perp = q_\perp/(\sqrt{2}\,a) för en last vinkelrätt mot svetsen och τ∥=q∥/a\tau_\parallel = q_\parallel/a för en last längs den.

Last i godtycklig riktning

I de två fallen ovan går kraften genom svetsen, antingen vinkelrätt mot den eller längs den. I allmänhet verkar lasten i en godtycklig riktning och angriper en bit från svetsen. Ett typiskt exempel är en plåt som är fastsvetsad mot en fläns med två kälsvetsar med längden ll, en på var sida, och belastas med kraften FF i vinkeln θ\theta mot svetsen. Kraften angriper i en punkt på höjden eye_y över svetsen och på avståndet exe_x från svetsens mitt, mätt längs svetsen, se figur 3.32a. Svetsen belastas då på tre sätt samtidigt: vinkelrätt mot sin längdriktning, längs den och i böjning.

Förflyttning till svetsens tyngdpunkt. Kraften ersätts med en lika stor kraft i svetsens tyngdpunkt plus ett moment, på samma sätt som för en skruvgrupp (avsnitt 3.4.2). För en rak svets ligger tyngdpunkten i mitten av svetsen. Som i de två fallen ovan räknas med krafterna per svets: med nn lika svetsar som ligger utmed samma linje och delar på lasten, som de två svetsarna på var sida om plåten (n=2n = 2), tar varje svets Fw=F/nF_w = F/n. Kraften delas upp i en komposant vinkelrätt mot svetsen och en längs den, och momentet är kraftens moment kring tyngdpunkten, se figur 3.32b. Båda komposanterna bidrar till momentet, Fw,∥F_{w,\parallel} med hävarmen eye_y och Fw,⊥F_{w,\perp} med hävarmen exe_x:

Fw,⊥=Fwsin⁡θ,Fw,∥=Fwcos⁡θ,Mw=Fw,∥ ey−Fw,⊥ ex,Fw=Fn(3.28)F_{w,\perp} = F_w \sin\theta, \qquad F_{w,\parallel} = F_w \cos\theta, \qquad M_w = F_{w,\parallel} \, e_y - F_{w,\perp} \, e_x, \qquad F_w = \frac{F}{n} \tag{3.28}

Här räknas exe_x positivt åt det håll som Fw,∥F_{w,\parallel} verkar och MwM_w positivt medurs, som Fw,∥eyF_{w,\parallel} e_y. De två bidragen har alltså motsatt tecken när kraften angriper på den sida av mitten som Fw,∥F_{w,\parallel} pekar mot: de tar delvis ut varandra och kan helt ta ut varandra om kraftens verkningslinje går genom tyngdpunkten. På andra sidan mitten adderas de. Det är i förflyttningen som böjningen kommer in: när kraftens verkningslinje inte går genom svetsens tyngdpunkt böjs svetsen i sitt eget plan. Angriper kraften i plåtens mittlinje (ex=0e_x = 0) kommer hela momentet från Fw,∥F_{w,\parallel}, Mw=Fw,∥eyM_w = F_{w,\parallel} e_y.

Spänningarna enligt Navier. Svetsens beräkningssnitt behandlas som tvärsnittet i en balk. Snittet är en rektangel med bredden aa och längden ll, och vid böjning i svetsens eget plan är ll rektangelns höjd. Som för ett rektangulärt tvärsnitt, ekv. (1.9), är då arean a la\,l, tröghetsmomentet Iw=a l3/12I_w = a\,l^3/12 och böjmotståndet Ww=a l2/6W_w = a\,l^2/6. På det nedvridna snittet (se figur 3.30b) ger Fw,⊥F_{w,\perp} och MwM_w tillsammans en normalspänning som varierar linjärt längs svetsen enligt Naviers formel:

σw(x)=Fw,⊥a l−MwIw x,σw,max⁡=Fw,⊥a l+∣Mw∣Ww(3.29)\sigma_w(x) = \frac{F_{w,\perp}}{a\,l} - \frac{M_w}{I_w}\,x, \qquad \sigma_{w,\max} = \frac{F_{w,\perp}}{a\,l} + \frac{|M_w|}{W_w} \tag{3.29}

där xx räknas längs svetsen från tyngdpunkten, positivt åt samma håll som exe_x (med Fw,⊥≥0F_{w,\perp} \ge 0; är Fw,⊥F_{w,\perp} tryck blir den största spänningen ett tryck). Bidraget från Fw,⊥F_{w,\perp} är jämnt fördelat, och bidraget från MwM_w ger drag i den ena änden och tryck i den andra, se figur 3.32c. Spänningen blir störst i den ände där bidragen har samma tecken. Där delas σw,max⁡\sigma_{w,\max} upp på det verkliga snittet som för last vinkelrätt mot svetsen, ekv. (3.26), och Fw,∥F_{w,\parallel} ger skjuvspänning som för last längs svetsen, ekv. (3.27), jämnt fördelad:

σ⊥=τ⊥=σw,max⁡2,τ∥=Fw,∥a l(3.30)\sigma_\perp = \tau_\perp = \frac{\sigma_{w,\max}}{\sqrt{2}}, \qquad \tau_\parallel = \frac{F_{w,\parallel}}{a\,l} \tag{3.30}

Utan moment (Mw=0M_w = 0) är det samma uttryck som i de två fallen ovan, med Fw,⊥F_{w,\perp} och Fw,∥F_{w,\parallel} i stället för FwF_w.

Alla tre spänningskomposanterna verkar samtidigt i den mest belastade änden, och där kontrolleras svetsen med riktningsmetoden nedan.

Böjningens betydelse. Avståndet mellan kraftens verkningslinje och svetsens tyngdpunkt gör att svetsen inte belastas jämnt, trots att kraften i sig är jämnt fördelad på svetslängden. För kraft i plåtens mittlinje (ex=0e_x = 0) är förhållandet mellan bidragen från MwM_w och Fw,⊥F_{w,\perp} i ekv. (3.29) 6ey/(ltan⁡θ)6e_y/(l \tan\theta), så redan en liten excentricitet ger stor effekt: vid θ=45°\theta = 45° och ey=l/6e_y = l/6 fördubblas spänningen i svetsens ände. På samma sätt ger en vinkelrät kraft på avståndet ex=l/6e_x = l/6 från mitten dubbel spänning i den närmaste änden och ingen i den andra. Med värdena i figur 3.32, F=200F = 200 kN, θ=60°\theta = 60°, ey=100e_y = 100 mm, ex=0e_x = 0, l=200l = 200 mm och a=5a = 5 mm, ger Fw,⊥F_{w,\perp} 87 MPa men momentet MwM_w 150 MPa, och σw,max⁡=237\sigma_{w,\max} = 237 MPa ger σ⊥=τ⊥=167\sigma_\perp = \tau_\perp = 167 MPa och τ∥=50\tau_\parallel = 50 MPa. Excentriciteten bör därför alltid tas med, och hålls helst liten genom att svetsen placeras nära kraftens verkningslinje.

Går kraftens verkningslinje genom svetsens tyngdpunkt (Mw=0M_w = 0) försvinner böjningen. Lasten är då jämnt fördelad längs svetsen, och med kraften per längdenhet qq i varje svets blir σ⊥=τ⊥=qsin⁡θ/(2 a)\sigma_\perp = \tau_\perp = q \sin\theta/(\sqrt{2}\,a) och τ∥=qcos⁡θ/a\tau_\parallel = q\cos\theta/a. Vid θ=90°\theta = 90° är det bara last vinkelrätt mot svetsen och vid θ=0\theta = 0 bara last längs den.

Här verkar momentet i svetsens eget plan. Ett moment som i stället vill vrida plåten ut ur sitt plan tas av svetsarna på båda sidor som ett kraftpar; sådana fall, och svetsar som sitter runt om, behandlas i avsnitt 3.7.

Figur 3.32

Plåt fastsvetsad med två kälsvetsar, belastad med kraften FF i vinkeln θ\theta mot svetsen, på höjden eye_y över den och avståndet exe_x från dess mitt. a) Lasten. b) Krafterna per svets (n=2n = 2) flyttade till svetsens tyngdpunkt C: Fw,⊥F_{w,\perp}, Fw,∥F_{w,\parallel} och momentet Mw=Fw,∥ey−Fw,⊥exM_w = F_{w,\parallel} e_y - F_{w,\perp} e_x, som böjer svetsen i dess eget plan. c) Spänningen på det nedvridna snittet enligt Naviers formel, ekv. (3.29): bidraget från Fw,⊥F_{w,\perp} (jämnt), från MwM_w (linjärt) och summan σw\sigma_w, samt τ∥\tau_\parallel från Fw,∥F_{w,\parallel}. Ringen markerar den mest belastade änden.

Spänningsfördelning längs en längsgående svets

Skjuvspänningen τ∥\tau_\parallel har hittills antagits vara jämnt fördelad längs svetsen, både för last längs svetsen och för komposanten Fw,∥F_{w,\parallel} i fallet ovan. Det som följer gäller därför alla fall där svetsen har skjuvspänning längs sin längdriktning. I överlappsförbandet i figur 3.33a är den jämnt fördelade spänningen τ∥=Ps/(a L)\tau_\parallel = P_s/(a\,L), där PsP_s är kraften per svets och LL svetsens nominella längd. I verkligheten är fördelningen ojämn i elastiskt stadium. Plåtarna töjs olika mycket längs förbandet: vid den ena änden bär den ena plåten nästan hela kraften och vid den andra änden den andra plåten, så den relativa förskjutningen och därmed skjuvspänningen blir störst vid svetsens ändar, se figur 3.33b. Fördelningen blir ojämnare ju längre svetsen är och ju mindre plåtarnas tvärsnittsarea är, precis som för skruvarna i ett långt skruvförband (Långa förband).

a) Överlappsförband med två längsgående kälsvetsar med längden LjL_jLj​. b) Skjuvspänningen längs svetsen: elastisk fördelning med toppar vid ändarna, delvis och helt plasticerad. c) Reduktionsfaktorn βLw,1\beta_{Lw,1}βLw,1​ enligt ekv. (3.31).
Figur 3.33 a) Överlappsförband med två längsgående kälsvetsar med längden LjL_j. b) Skjuvspänningen längs svetsen: elastisk fördelning med toppar vid ändarna, delvis och helt plasticerad. c) Reduktionsfaktorn βLw,1\beta_{Lw,1} enligt ekv. (3.31).

I en kort svets plasticeras ändarna och spänningen omfördelas tills den är nästan jämn när svetsen går till brott; då är medelspänningen ett riktigt mått. I en lång svets räcker deformationsförmågan inte: ändarna går till brott innan spänningen har hunnit jämnas ut, och en beräkning med hela längden skulle hamna på osäkra sidan. Därför reduceras bärförmågan för överlappsförband som är längre än 150a150a med faktorn (EC3-1-8 6.11, formel (6.15))

βLw,1=1,2−0,2 Lj150 a≤1,0(3.31)\beta_{Lw,1} = 1{,}2 - \frac{0{,}2 \, L_j}{150 \, a} \le 1{,}0 \tag{3.31}

där LjL_j är överlappets längd i kraftriktningen. Reduktionen gäller inte när spänningen i svetsen följer spänningen i grundmaterialet, som i halssvetsarna mellan fläns och liv i en balk (EC3-1-8 6.11(5)). För stål S460 och högre får längsgående svetsar i överlappsförband inte räknas längre än 150a150a.

3.6.2 Riktningsmetoden

En kälsvets har tillräcklig bärförmåga om båda villkoren är uppfyllda (EC3-1-8 6.5.3.2(6), formel (6.1)):

villkor 1:σ⊥2+3(τ⊥2+τ∥2)≤fuβw γM2villkor 2:σ⊥≤0,9 fuγM2(3.32)\begin{aligned} \text{villkor 1:} \quad \sqrt{\sigma_\perp^2 + 3\left(\tau_\perp^2 + \tau_\parallel^2\right)} &\le \frac{f_u}{\beta_w \, \gamma_{M2}} \\ \text{villkor 2:} \quad \sigma_\perp &\le \frac{0{,}9 \, f_u}{\gamma_{M2}} \end{aligned} \tag{3.32}

Villkor 1 jämför en jämförelsespänning enligt von Mises med svetsens hållfasthet, och fuf_u är brottgränsen hos den svagaste av de förbundna delarna. Korrelationsfaktorn βw\beta_w tar hänsyn till att svetsgodset normalt är starkare än grundmaterialet och att materialen blandas vid svetsningen; den är kalibrerad mot försök så att man kan räkna med grundmaterialets fuf_u i stället för med en blandad hållfasthet. Villkor 2 begränsar normalspänningen så att svetsen inte går till brott i rent drag. Värden finns i tabell 3.5.

Tabell 3.5 Korrelationsfaktorn βw enligt EC3-1-8 tabell 6.1 för stål enligt EN 10025 och de hållfastheter som den ger med γM2 = 1,25 (fu för t ≤ 40 mm enligt EC3 tabell 5.1)
Stålβw\beta_wfuf_u (MPa)fu/(βwγM2)f_u/(\beta_w \gamma_{M2}) (MPa)0,9fu/γM20{,}9 f_u/\gamma_{M2} (MPa)fvw,df_{vw,d} (MPa)
S2350,80360360259208
S2750,85390367281212
S3550,90490436353251
S4200,88510464367268
S4600,85540508389293

Två specialfall visar hur villkoret fungerar:

En tvärbelastad svets bär alltså 3/2≈1,22\sqrt{3/2} \approx 1{,}22 gånger mer än en längsbelastad med samma a-mått och längd. Villkor 2 blir avgörande först när σ⊥\sigma_\perp är stor och skjuvspänningarna små. Sambanden kan provas i figur 3.34 nedan.

3.6.3 Förenklade metoden

Som alternativ till riktningsmetoden får man räkna med resultanten av alla krafter per längdenhet, Fw,EdF_{w,Ed}, oberoende av riktning (EC3-1-8 6.5.3.3):

Fw,Ed≤Fw,Rd=fvw,d⋅a,fvw,d=fu3 βw γM2(3.33)F_{w,Ed} \le F_{w,Rd} = f_{vw,d} \cdot a, \qquad f_{vw,d} = \frac{f_u}{\sqrt{3} \, \beta_w \, \gamma_{M2}} \tag{3.33}

Hållfastheten fvw,df_{vw,d} är svetsens skjuvhållfasthet, och metoden behandlar alltså varje last som om den gick längs svetsen. Den är enkel men konservativ för laster vinkelrätt mot svetsen, där den ger ungefär 18 % lägre bärförmåga än riktningsmetoden.

Båda metoderna kan provas i figur 3.34 för plåten i figur 3.32. Figuren visar spänningarna i svetsens mest belastade ände, alltså med böjningen från excentriciteten medräknad, och utnyttjandet i villkor 1 och villkor 2 i riktningsmetoden och i den förenklade metoden. I den förenklade metoden är Fw,EdF_{w,Ed} resultanten av krafterna per längdenhet i samma ände. Går kraften genom tyngdpunkten är lasten jämnt fördelad, och med θ=90°\theta = 90° eller θ=0\theta = 0 fås då de två specialfallen ovan.

Figur 3.34

Spänningar och utnyttjande i den mest belastade änden av svetsarna i figur 3.32, med kraften FF i vinkeln θ\theta på höjden eye_y över svetsen och avståndet exe_x från dess mitt: villkor 1 och villkor 2 i riktningsmetoden, ekv. (3.32), och den förenklade metoden, ekv. (3.33).

200 kN
60 °
100 mm
0 mm
200 mm
5 mm
Stål
fu/(βwγM2)436 MPa0,9fu/γM2353 MPaFw,Ed / Fw,Rd1,21 / 1,26 kN/mm
Plåten och lastenFθeytvå kälsvetsar, l = 200 mm, a = 5 mmSpänningar i den mest belastade änden (MPa)σ⊥167τ⊥167τ∥50Utnyttjande1,00,79villkor 1: √(σ⊥² + 3(τ⊥² + τ∥²)) ≤ fu/(βwγM2)0,47villkor 2: |σ⊥| ≤ 0,9fu/γM20,96förenklade metoden: Fw,Ed ≤ fvw,d·a
Samma plåt som i föregående figur: två kälsvetsar med längden l, kraften F i vinkeln θ mot svetsen, på höjden ey över den och avståndet ex från dess mitt. Spänningarna gäller i svetsens mest belastade ände, där bidragen från Fw,⊥ och från momentet Mw = Fw,∥·ey − Fw,⊥·ex per svets adderas; går kraften genom tyngdpunkten är lasten jämnt fördelad. Villkor 1 och villkor 2 är de två villkoren i riktningsmetoden. En tvärbelastad svets (θ = 90°, kraften genom tyngdpunkten) tål ungefär 22 % mer än en längsbelastad i riktningsmetoden, medan den förenklade metoden ger samma kapacitet i alla riktningar.

Hur spänningarna i svetsarna bestäms när lasten angriper vid sidan av svetsarna, och svetsarna i svetsade I-balkar, behandlas i avsnitt 3.7.