Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.10 Dimensionering av förband med stavformiga förbindare
Johansens modell i avsnitt 3.9 ger bärförmågan per skjuvplan för en förbindare, givet träets bäddhållfasthet och förbindarens flytmoment. Det här avsnittet ger de materialvärden som behövs, visar hur man går från en förbindare till hela förbandet och vilka avstånd förbindarna måste ha, och avslutas med en dimensioneringsgång och två fullständiga exempel. Hänvisningarna gäller SS-EN 1995-1-1:2025 (EC5), kapitel 11.
3.10.1 Bäddhållfasthet
Bäddhållfastheten , träets hållfasthet mot hålkanttryck (Bäddhållfasthet), beror på förbindartyp, diameter, träets densitet och, för grova förbindare, vinkeln mellan kraften och fibrerna. Värdena gäller konstruktionsvirke och limträ (EC5 tabell 11.6). Densiteten sätts in i kg/m³ och diametern i mm, och fås i MPa.
Spik utan förborrning:
Värdet är oberoende av kraftens riktning i förhållande till fibrerna. En tunn spik tränger undan fibrerna i stället för att klyva dem och får därför hög bäddhållfasthet.
Förborrad spik samt skruv med mutter och dymlingar belastade parallellt med fibrerna:
För skruv med mutter och dymlingar ( mm) beror bäddhållfastheten på vinkeln mellan kraften och fibrerna:
där gäller barrträ (konstruktionsvirke och limträ). Uttrycket är en variant av Hankinsons formel: vinkelrätt mot fibrerna är bäddhållfastheten av värdet parallellt med fibrerna, för mm alltså 63 %. Grova förbindare med mm räknas som förborrad spik.
Träskruv räknas som spik, men bäddhållfastheten divideras dessutom med , där är vinkeln mellan skruvens axel och fibrerna. En skruv vinkelrätt mot fibrerna () får samma värde som en spik; i ändträ blir värdet 2,5 gånger lägre.
Stålplåtar räknas med MPa enligt ekv. (3.52).
Figur 3.52 visar hur bäddhållfastheten beror på diametern och på vinkeln mot fibrerna.
Inbäddningsdjup
Inbäddningsdjupet är den längd av förbindaren som bär mot del (EC5 figur 11.1). För skruv med mutter och dymlingar är det virkesdelens tjocklek, för mittdelen i ett tvåskärigt förband halva tjockleken (ekv. (3.49)). För spik är tjockleken på delen under huvudet, och är inträngningen i spetsdelen minus spetsen, vars längd kan antas vara för spik och för skruv (EC5 11.2.2.3(7)–(8)). För att spikens bärförmåga ska få räknas måste dessutom inträngningen (utan spets) vara minst för slät spik och för profilerad spik (EC5 tabell 11.15). Räfflad trådspik räknas som slät.
3.10.2 Flytmoment
Flytmomentet ges av ekv. (3.38), (EC5 tabell 11.7). För kvadratisk spik, dit räfflad trådspik räknas, får värdet multipliceras med 1,5, med lika med sidmåttet. För träskruv används gängans innerdiameter i stället för . Draghållfastheten hämtas ur EC5 tabell 11.3; några vanliga värden finns i tabell 3.9.
| Förbindare | (MPa) |
|---|---|
| Spik | 600 |
| Dymling S235 / S355 | 360 / 490 |
| Skruv med mutter, hållfasthetsklass 4.6 / 5.6 / 8.8 | 400 / 500 / 800 |
3.10.3 Dimensionerande bärförmåga
Den dimensionerande dymlingsverkan per skjuvplan fås ur den karakteristiska på samma sätt som för andra bärförmågor i trä (EC5 4.5, formel (4.7)):
Partialkoefficienten för förband med stavformiga förbindare är (EC5 tabell 4.4). Faktorn beror på klimatklass och lastvaraktighet och hämtas ur tabell 1.6 i avsnitt 1.2; den beskriver att träets bäddhållfasthet, precis som dess övriga hållfasthet, sjunker med ökande fuktkvot och lång lastvaraktighet. Förbinds två material med olika tidsberoende egenskaper används (EC5 5.2.1, formel (5.1)). Med linverkan blir den dimensionerande bärförmågan per skjuvplan enligt ekv. (3.50).
Notera: Boverkets EKS (BFS 2024:6) hänvisar ännu till EC5:2004. Där är partialkoefficienten för förband , alltså samma värde som i EC5:2025, men formlerna har en annan uppställning: de tvåskäriga moderna har egna bokstäver, stålplåtar behandlas med egna formler för tunn och tjock plåt, och linverkan läggs till direkt i den karakteristiska bärförmågan. Boken följer EC5:2025 med rekommenderade värden.
3.10.4 Förbandets bärförmåga
Ett förband med förbindare i en rad parallellt med fibrerna bär mindre än gånger en förbindares bärförmåga. Förbindarna tar inte lika stor del av lasten, och träet kan klyvas längs raden innan alla förbindare nått sin fulla bärförmåga. Det beaktas med ett effektivt antal förbindare. Bärförmågan för förbandet är summan över raderna (EC5 11.3.3, formel (11.21)):
där är antalet skjuvplan per förbindare (1 för enskäriga och 2 för tvåskäriga förband) och bärförmågan per skjuvplan. Villkoret är .
För skruv med mutter och dymlingar i en rad parallellt med fibrerna är (EC5 tabell 11.10, formel (6))
där är avståndet mellan förbindarna i raden. Med blir , och först med räknas alla förbindare fullt ut.
För spik och klen träskruv beror reduktionen på avståndet genom faktorn (EC5 tabell 11.10): för , 0,85 för och 0,7 för , med interpolering emellan. Med räknas alla spikar fullt ut, , och det utnyttjas i exemplen nedan.
Förbindare i en rad vinkelrätt mot fibrerna räknas fullt ut, . För vinklar mellan 0° och 90° interpoleras rätlinjigt.
Dessutom gäller några regler för antalet förbindare (EC5 11.3.9.1): ett spikförband ska ha minst två spikar, ett förband med en enda skruv får bara räknas med halva bärförmågan, och ett dymlingsförband ska ha minst fyra skjuvplan. Utöver förbindarnas bärförmåga ska de spröda brottformerna kontrolleras: klyvning längs en rad, blockskjuvning, pluggskjuvning och dragbrott i nettotvärsnittet (EC5 11.5), samt klyvning när kraften verkar vinkelrätt mot fibrerna (EC5 11.6).
3.10.5 Avstånd
Förbindarna måste sitta tillräckligt långt från varandra och från virkets ändar och kanter, annars spricker träet innan förbindarna når sin bärförmåga. Avstånden definieras i figur 3.53:
- : avstånd mellan förbindare parallellt med fibrerna,
- : avstånd mellan förbindare vinkelrätt mot fibrerna,
- och : avstånd till belastad respektive obelastad ände,
- och : avstånd till belastad respektive obelastad kant.
En ände eller kant är belastad när förbindarens kraft på träet är riktad mot den, så att träet mellan förbindaren och änden riskerar att skjuvas eller klyvas ut. Belastade ändar och kanter kräver därför större avstånd.
Minsta avstånd för konstruktionsvirke och limträ finns i EC5 tabell 11.16; tabell 3.10 återger raderna för de vanligaste förbindarna.
| Förbindare | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Spik, ej förborrad, | ||||||
| Spik, förborrad | ||||||
| Skruv med mutter | ||||||
| Dymling |
Avstånd i mm. I ett stål–träförband med spik eller klen skruv får avstånden multipliceras med 0,7 (EC5 11.4.2(5)); det är därför spikningsplåtar och spikbeslag kan spikas tätt. Till skillnad från EC5:2004 beror avstånden i tabellen inte längre på vinkeln mellan kraften och fibrerna.
3.10.6 Inverkan av yttre parametrar
Bärförmågan hos ett skjuvbelastat förband påverkas av flera faktorer utöver måtten:
- Densitet. Bäddhållfastheten ökar i stort sett linjärt med densiteten, ekv. (3.54)–ekv. (3.55). Ett förband i C14 ( kg/m³) har 17 % lägre bäddhållfasthet än i C24 ( kg/m³).
- Vinkel mellan kraft och fibrer. För grova förbindare är bäddhållfastheten lägre vinkelrätt mot fibrerna än parallellt med dem (figur 3.52b). Fibrerna är svagare när de trycks ihop på tvären än när de trycks i längdriktningen.
- Diameter. Bäddhållfastheten avtar med diametern (figur 3.52a), eftersom en grov förbindare lättare klyver träet. Bärförmågan per förbindare ökar ändå med diametern, men förbandet blir mindre segt.
- Friktion mellan förbindare och trä. En ojämn eller limmad yta på förbindaren minskar risken att träet klyvs och höjer bäddhållfastheten. Det är en orsak till att räfflad och profilerad spik bär mer än slät.
- Fuktkvot och lastvaraktighet. Högre fuktkvot och längre lastvaraktighet ger lägre bäddhållfasthet, precis som för träets övriga hållfasthet. Det beaktas med i ekv. (3.57).
3.10.7 Dimensioneringsgång
Ett förband med stavformiga förbindare dimensioneras i följande steg:
- Lasteffekt. Bestäm den dimensionerande kraften i förbandet och dess vinkel mot fibrerna i varje virkesdel.
- Materialvärden. Beräkna bäddhållfastheten i varje del med ekv. (3.54)–ekv. (3.56) eller ekv. (3.52), och förbindarens flytmoment med ekv. (3.38). Beräkna med ekv. (3.39).
- Inbäddningsdjup. Bestäm och (halva mittdelen i tvåskäriga förband, utan spetsen för spik) och kontrollera minsta inträngningen.
- Bärförmåga per skjuvplan. Beräkna för alla möjliga brottmoder, ekv. (3.45)–ekv. (3.48), och ta det minsta värdet. Notera vilken brottmod som avgör.
- Dimensionerande värde. enligt ekv. (3.57), eventuellt med tillägg för linverkan enligt ekv. (3.51).
- Effektivt antal. Bestäm för varje rad, ekv. (3.59) för skruv och dymlingar och för spik.
- Förbandets bärförmåga. Beräkna med ekv. (3.58) och kontrollera .
- Utformning. Placera förbindarna så att avstånden i tabell 3.10 uppfylls, och kontrollera spröda brott och virkesdelarnas nettotvärsnitt.
Exempel 3.10 Skarv med genomgående skruvar i tvåskärig skjuvning
En dragen stång av konstruktionsvirke C24, mm, skarvas med två sidostycken mm av C24 och genomgående skruvar M12 av hållfasthetsklass 4.6 med brickor (figur 3.54). På var sida om skarven sitter tre skruvar i en rad i mitten av höjden, med avståndet mm. Förbandet sitter i klimatklass 2 och den dimensionerande lasten är av medellång varaktighet. Bestäm den dragkraft som skarven kan bära och kontrollera avstånden.
Material. Kraften är parallell med fibrerna i alla delar (). Med kg/m³ (tabell 1.2) ger ekv. (3.55)
så . Med MPa (tabell 3.9) ger ekv. (3.38)
Inbäddningsdjup. Förbandet är tvåskärigt: mm och mm (ekv. (3.49)).
Brottmoder. För tvåskäriga förband gäller moderna a, b, d och f. Hålkantbrott, ekv. (3.45):
Mod d, första raden i ekv. (3.47) med och :
Mod f, ekv. (3.48):
Mod d är avgörande: kN per skjuvplan. Skruven bildar flytleder i mittdelen och vrids i de tunna sidostyckena.
Dimensionerande bärförmåga per skjuvplan. Klimatklass 2 och medellång last ger (tabell 1.6). Linverkan försummas, vilket är på säkra sidan. Ekv. (3.57) ger
Effektivt antal. Tre skruvar i rad med mm ger enligt ekv. (3.59)
Skarvens bärförmåga. Varje skruv har två skjuvplan, och ekv. (3.58) ger
Kontroll av avstånden. Enligt tabell 3.10 gäller för skruv med mm:
- mm,
- belastad ände mm, både i mittdelen (avståndet till skarven, där mittdelen dras bort från skruvarna) och i sidostyckena (avståndet till deras ändar),
- obelastad kant mm (kraften är parallell med fibrerna, så kanterna är obelastade).
Alla avstånd är uppfyllda. Sidostyckena blir mm, avrundat 710 mm.
Tolkning. Skarven bär kN. Det effektiva antalet minskar bärförmågan med nästan en fjärdedel jämfört med tre fullt verksamma skruvar. Med mm skulle , men skarven blir då betydligt längre. Mod d visar att sidostyckena är tunna i förhållande till skruven; med sidostycken av 70 mm blir mod f avgörande och förbandet segare, vilket kan prövas i figur 3.48.
Exempel 3.11 Spikad knap som bär en snedsträva
En snedsträva mm med lutningen 45° vilar med ett hak på en knap av C24, mm, som är spikad på en pelare mm av C14 med 12 räfflade trådspikar 125 × 4,3, utan förborrning (figur 3.55). Strävans vertikala kraftkomposant förs över till pelaren genom spikarna; den horisontella tas av kontakttryck mot pelaren. Spikarna sitter i tre rader parallellt med fibrerna, fyra i varje rad. Konstruktionen är i klimatklass 2 och lasten av medellång varaktighet. Bestäm den största tryckkraft som strävan får ha med hänsyn till spikförbandet.
Material. Del 1 är knapen (C24, kg/m³) och del 2 pelaren (C14, kg/m³, tabell 1.2). Spik utan förborrning, ekv. (3.54):
så (ekv. (3.39)). Räfflad trådspik räknas som kvadratisk, så flytmomentet enligt ekv. (3.38) multipliceras med 1,5:
Inbäddningsdjup. mm. I pelaren räknas inträngningen utan spetsen mm:
Kravet på minsta inträngning för slät spik är uppfyllt.
Brottmoder. Enskärigt förband, alla sex moderna. Hålkantbrott, ekv. (3.45):
Mod c, ekv. (3.46) med , ger N. Mod d, första raden i ekv. (3.47), med och :
Mod e, andra raden, ger N, och mod f, ekv. (3.48):
Mod d är avgörande, kN per spik: flytleden bildas i pelaren, medan spiken vrids i knapen.
Dimensionerande bärförmåga per spik. (tabell 1.6), och linverkan försummas:
Effektivt antal. Avståndet i raderna är mm mm, så alla spikar räknas fullt ut: .
Förbandets bärförmåga. ekv. (3.58) med :
Största kraft i strävan. Spikarna bär strävans vertikala komposant, :
Kontroll av avstånden. Spik utan förborrning med mm och kg/m³ (tabell 3.10):
- mm och mm,
- belastad ände (knapens överände, eftersom spikarna trycker knapen uppåt) mm,
- obelastad ände (knapens underände) mm,
- obelastade kanter mm.
I pelaren ligger spikarna långt från ändarna och med samma kantavstånd. Alla krav är uppfyllda, och eftersom mm och virket inte är sprickbenäget behövs ingen förborrning.
Tolkning. Strävan får ha tryckkraften 15,3 kN. Den svagare pelaren (C14) är den del där flytleden bildas; i C24 skulle bärförmågan öka med några procent. Mod d, f och c ligger inom 20 % av varandra, så förbandet är ganska väl balanserat. Linverkan, som här försummats, skulle för slät kvadratisk spik kunna höja bärförmågan med upp till 25 % (tabell 3.8), men kräver att spikens utdragsbärförmåga beräknas.