Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.8 Skjuvbelastade förbindare: Johansens modell

Spik, skruv och dymlingar är stavformiga förbindare (dowel-type fasteners) som belastas vinkelrätt mot sin längdriktning när förbandet utsätts för skjuvning. Det här avsnittet visar hur bärförmågan för en sådan förbindare beräknas. Modellen bygger på två enkla materialantaganden och ger ett fåtal möjliga brottmoder, och den avgörande brottmoden är den som ger lägst last. Modellen gäller alla stavformiga förbindare. Vad som skiljer typerna åt är bara materialvärdena: bäddhållfastheten och flytmomentet, som ges i avsnitt 3.9.

3.8.1 Modell för skjuvbelastade förbindare

Modellen för skjuvbelastade förbindare presenterades av K. W. Johansen vid DTU i Danmark 1949, och motsvarande arbete gjordes samtidigt på Chalmers (T. Möller, 1951). Den kallas i dag ofta European Yield Model och är grunden för EC5:s regler. Förbindaren betraktas som en balk som är inbäddad i träet och belastas av träets motstånd längs sin längd. Två saker kan gå sönder:

Modellen förutsätter att förbindaren inte skjuvas av (den är av stål och tillräckligt grov), att det inte finns någon friktion mellan virkesdelarna och att träet inte spricker. Spröda brott som klyvning längs en rad förbindare, blockskjuvning och dragbrott i nettotvärsnittet kontrolleras separat (EC5 11.5 och 11.6).

Bäddhållfasthet

Träets materialegenskap i modellen är bäddhållfastheten fhf_h (embedment strength), det vill säga träets hållfasthet mot hålkanttryck. Bäddhållfasthet är eurokodens term; i äldre kurslitteratur talas oftare om hålkanttryck och hålkantbrott. Den bestäms i ett försök där en stel förbindare pressas in i ett träprov (figur 3.37a). Den största lasten delas med förbindarens projicerade area:

fh=Fmaxd⋅t(3.30)f_h = \frac{F_{max}}{d \cdot t} \tag{3.30}

där dd är förbindarens diameter och tt provets tjocklek. Det verkliga sambandet mellan last och intryckning är först ungefär linjärt och böjer sedan av mot en platå (figur 3.37b). I modellen idealiseras det som stelplastiskt: ingen deformation alls under fhf_h, obegränsad deformation vid fhf_h. Bäddhållfastheten ökar med densiteten, minskar något med diametern och beror för grova förbindare på vinkeln mellan kraften och fibrerna (avsnitt 3.9.1).

Materialsambanden i Johansens modell. a) Försök för att bestämma bäddhållfastheten: en stel förbindare i ett hål pressas in i träet, som trycks sönder under förbindaren och tar emot bäddspänningen fhf_hfh​ på den projicerade arean d⋅td \cdot td⋅t. b) Verkligt och idealiserat (stelplastiskt) samband mellan last och intryckning. c) Spänningsfördelning i förbindarens tvärsnitt vid elastisk och helt plastisk böjning. d) Förbindarens moment–rotationssamband: försöket närmar sig MplM_{pl}Mpl​, och det empiriska flytmomentet MyM_yMy​ som modellen använder ligger mellan MelM_{el}Mel​ och MplM_{pl}Mpl​.
Figur 3.37 Materialsambanden i Johansens modell. a) Försök för att bestämma bäddhållfastheten: en stel förbindare i ett hål pressas in i träet, som trycks sönder under förbindaren och tar emot bäddspänningen fhf_h på den projicerade arean d⋅td \cdot t. b) Verkligt och idealiserat (stelplastiskt) samband mellan last och intryckning. c) Spänningsfördelning i förbindarens tvärsnitt vid elastisk och helt plastisk böjning. d) Förbindarens moment–rotationssamband: försöket närmar sig MplM_{pl}, och det empiriska flytmomentet MyM_y som modellen använder ligger mellan MelM_{el} och MplM_{pl}.

Flytmoment

Även förbindaren antas vara stelplastisk: den är rak tills momentet når flytmomentet MyM_y, och då bildas en led som kan rotera fritt vid konstant moment (figur 3.37d). Vilket värde ska MyM_y ha? Om flytningen begränsas till den yttersta fibern i det cirkulära tvärsnittet blir momentet det elastiska, Mel=πd3fy/32≈0,098 d3fyM_{el} = \pi d^3 f_y/32 \approx 0{,}098 \, d^3 f_y. Om hela tvärsnittet plasticeras blir det plastiska momentet Mpl=d3fy/6≈0,167 d3fyM_{pl} = d^3 f_y/6 \approx 0{,}167 \, d^3 f_y (figur 3.37c). För att nå MplM_{pl} behövs dock vinkeländringar på uppemot 45°, betydligt mer än vad som uppstår i ett förband. Försök visar att det verkliga värdet ligger däremellan och beror på diametern, och EC5 använder därför ett empiriskt uttryck (tabell 11.7):

My,k=0,3⋅fu,k⋅d2,6[Nmm](3.31)M_{y,k} = 0{,}3 \cdot f_{u,k} \cdot d^{2{,}6} \quad [\text{Nmm}] \tag{3.31}

med förbindarens draghållfasthet fu,kf_{u,k} i MPa och dd i mm. Observera att uttrycket innehåller brotthållfastheten fuf_u, inte sträckgränsen. EC5 innehåller bara själva uttrycket, med värden på fu,kf_{u,k} i tabell 11.3. Jämförelsen med MelM_{el} och MplM_{pl} ovan finns inte i standarden, utan är bakgrund som förklarar varför uttrycket ser ut som det gör. Hur flytmomentet beräknas för olika förbindare, till exempel kvadratisk spik och träskruv, visas i avsnitt 3.9.2.

3.8.2 Brottmoder i enskäriga förband

Ett förband där förbindaren går genom två virkesdelar har ett skjuvplan och kallas enskärigt (single shear): kraften förs över genom förbindaren på ett ställe. Går förbindaren genom tre delar är förbandet tvåskärigt (double shear). Den virkesdel där spiken slås in (huvudsidan) kallas del 1, den andra del 2. Förbindarens längd inne i del ii är inbäddningsdjupet thit_{hi} (embedment depth), och del ii har bäddhållfastheten fh,if_{h,i}. Kvoten mellan bäddhållfastheterna betecknas

β=fh,2fh,1(3.32)\beta = \frac{f_{h,2}}{f_{h,1}} \tag{3.32}

Obs: EC5:2025 använder också β\beta för en vinkel (mellan förbindarens axel och den breda sidan, EC5 figur 11.5). I den här boken betyder β\beta alltid kvoten mellan bäddhållfastheterna.

Genom att kombinera de två grundläggande brottyperna, hålkantbrott i träet och flytled i förbindaren, får man sex brottmoder för ett enskärigt förband (figur 3.38):

De sex brottmoderna för en förbindare i ett enskärigt förband. Del 1 har förskjutits nedåt i förhållande till del 2. Under varje mekanism visas bäddspänningarna från träet mot förbindaren. Omritad efter EC5 figur 11.6 och kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T8.5.
Figur 3.38 De sex brottmoderna för en förbindare i ett enskärigt förband. Del 1 har förskjutits nedåt i förhållande till del 2. Under varje mekanism visas bäddspänningarna från träet mot förbindaren. Omritad efter EC5 figur 11.6 och kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T8.5.

Tjocka virkesdelar och slanka förbindare leder till flytleder (mod f). Tunna virkesdelar och grova, styva förbindare leder till hålkantbrott (mod a–c). För varje mod kan den last FF som behövs för att mekanismen ska bildas härledas ur jämvikt. Eftersom materialen är stelplastiska är det den mekanism som kräver lägst last som inträffar.

Härledning av brottmod a

I mod a är förbindaren rak och pressas in i del 1 längs hela inbäddningsdjupet th1t_{h1} (figur 3.39a). Bäddspänningen är fh,1f_{h,1} överallt längs denna sträcka och verkar på den projicerade arean th1⋅dt_{h1} \cdot d. Jämvikt för förbindaren ger direkt

F=fh,1⋅th1⋅d(3.33)F = f_{h,1} \cdot t_{h1} \cdot d \tag{3.33}

Mod b är densamma med del 2: F=fh,2⋅th2⋅dF = f_{h,2} \cdot t_{h2} \cdot d.

Härledning av brottmoderna a och f. a) Mod a: jämnt fördelad bäddspänning längs hela inbäddningsdjupet i del 1. b) Mod f: den del av förbindaren som ligger mellan de två flytlederna, med bäddspänningarna längs b1b_1b1​ och b2b_2b2​ och flytmomentet MyM_yMy​ i varje led.
Figur 3.39 Härledning av brottmoderna a och f. a) Mod a: jämnt fördelad bäddspänning längs hela inbäddningsdjupet i del 1. b) Mod f: den del av förbindaren som ligger mellan de två flytlederna, med bäddspänningarna längs b1b_1 och b2b_2 och flytmomentet MyM_y i varje led.

Härledning av brottmod f

I mod f bildas en flytled i varje virkesdel. Betrakta den del av förbindaren som ligger mellan de två flytlederna (figur 3.39b). Avstånden från skjuvplanet till lederna, b1b_1 i del 1 och b2b_2 i del 2, är okända. Längs dessa sträckor verkar full bäddspänning, fh,1f_{h,1} respektive fh,2f_{h,2}, och i varje led verkar flytmomentet MyM_y.

Kraftjämvikt. I en flytled är momentet maximalt, så tvärkraften är noll där. Hela kraften FF förs därför över av bäddspänningarna, och de två blocken måste vara lika stora:

F=fh,1 d b1=fh,2 d b2⇒b2=b1β(3.34)F = f_{h,1} \, d \, b_1 = f_{h,2} \, d \, b_2 \quad \Rightarrow \quad b_2 = \frac{b_1}{\beta} \tag{3.34}

Momentjämvikt kring den högra flytleden. Spänningsblocket i del 1 har sin resultant på avståndet b1/2+b2b_1/2 + b_2 från leden, blocket i del 2 på avståndet b2/2b_2/2. Tillsammans med de två flytmomenten ger det

2My=fh,1 d b1(b12+b2)−fh,2 d b2⋅b22(3.35)2 M_y = f_{h,1} \, d \, b_1 \left( \frac{b_1}{2} + b_2 \right) - f_{h,2} \, d \, b_2 \cdot \frac{b_2}{2} \tag{3.35}

Lös ut b1b_1. Med fh,2b2=fh,1b1f_{h,2} b_2 = f_{h,1} b_1 och b2=b1/βb_2 = b_1/\beta från ekv. (3.34) förenklas högerledet till fh,1db1(b1+b2)/2=fh,1db12(1+β)/(2β)f_{h,1} d b_1 (b_1 + b_2)/2 = f_{h,1} d b_1^2 (1 + \beta)/(2\beta), och

b1=2β1+β⋅Myfh,1 d(3.36)b_1 = 2 \sqrt{\frac{\beta}{1 + \beta} \cdot \frac{M_y}{f_{h,1} \, d}} \tag{3.36}

Bärförmåga. Insatt i ekv. (3.34) blir lasten

F=fh,1 d b1=2β1+β⋅2 My fh,1 d(3.37)F = f_{h,1} \, d \, b_1 = \sqrt{\frac{2\beta}{1 + \beta}} \cdot \sqrt{2 \, M_y \, f_{h,1} \, d} \tag{3.37}

Lasten beror inte på virkesdelarnas tjocklek, bara på att de är tillräckligt tjocka för att lederna ska få plats (b1≤th1b_1 \le t_{h1} och b2≤th2b_2 \le t_{h2}). För lika virkesdelar (β=1\beta = 1) blir F=2MyfhdF = \sqrt{2 M_y f_h d}.

Moderna c, d och e härleds på samma sätt, med en stelt roterande förbindardel i stället för en flytled i den ena eller båda delarna. Algebran blir längre eftersom bäddspänningen byter riktning inne i den roterande delen, men principen är densamma: kraftjämvikt, momentjämvikt och lösning av en andragradsekvation. För β=1\beta = 1 och lika tjocka delar ger mod c till exempel F=(2−1)fhtd≈0,414 fhtdF = (\sqrt{2} - 1) f_h t d \approx 0{,}414 \, f_h t d.

3.8.3 Bärförmåga enligt EC5

EC5:2025 samlar resultaten i formel (11.14), som gäller för alla kombinationer av material: trä, träbaserade skivor och metall. Den karakteristiska bärförmågan per skjuvplan och förbindare (dymlingsverkan, dowel-effect contribution) är det minsta av värdena för de sex moderna. Hålkantbrott, moderna a och b:

FD,k=fh,1,k th1 dFD,k=fh,2,k th2 d(3.38)F_{D,k} = f_{h,1,k} \, t_{h1} \, d \qquad F_{D,k} = f_{h,2,k} \, t_{h2} \, d \tag{3.38}

Förbindaren vrids, mod c, med kvoten τ=th2/th1\tau = t_{h2}/t_{h1} (en förkortning i boken):

FD,k=fh,1,k th1 d1+β[β+2β2(1+τ+τ2)+β3τ2−β(1+τ)](3.39)\begin{aligned} F_{D,k} = \frac{f_{h,1,k} \, t_{h1} \, d}{1 + \beta} \Big[ & \sqrt{\beta + 2\beta^2 (1 + \tau + \tau^2) + \beta^3 \tau^2} \\ & - \beta (1 + \tau) \Big] \end{aligned} \tag{3.39}

En flytled, mod d (led i del 2) och mod e (led i del 1), med de dimensionslösa flytmomenten μi=My,k/(fh,1,k d thi2)\mu_i = M_{y,k}/(f_{h,1,k} \, d \, t_{hi}^2):

FD,k=1,05 fh,1,k th1 d2+β[2β(1+β)+4β(2+β) μ1−β]FD,k=1,05 fh,1,k th2 d1+2β[2β2(1+β)+4β(1+2β) μ2−β](3.40)\begin{aligned} F_{D,k} &= 1{,}05 \, \frac{f_{h,1,k} \, t_{h1} \, d}{2 + \beta} \Big[ \sqrt{2\beta (1 + \beta) + 4\beta (2 + \beta) \, \mu_1} - \beta \Big] \\ F_{D,k} &= 1{,}05 \, \frac{f_{h,1,k} \, t_{h2} \, d}{1 + 2\beta} \Big[ \sqrt{2\beta^2 (1 + \beta) + 4\beta (1 + 2\beta) \, \mu_2} - \beta \Big] \end{aligned} \tag{3.40}

Två flytleder, mod f:

FD,k=1,15 2β1+β 2 My,k fh,1,k d(3.41)F_{D,k} = 1{,}15 \, \sqrt{\frac{2\beta}{1 + \beta}} \, \sqrt{2 \, M_{y,k} \, f_{h,1,k} \, d} \tag{3.41}

Uttrycken är, bortsett från faktorerna 1,05 och 1,15, exakt de som jämviktsvillkoren ger; jämför ekv. (3.41) med ekv. (3.37).

Faktorerna 1,05 och 1,15 höjer bärförmågan i de moder där förbindaren flyter. De är empiriska. Försök visar att modellen underskattar bärförmågan något när flytleder bildas, bland annat för att stålet hårdnar när det deformeras plastiskt. Dessutom används en enda partialkoefficient γR\gamma_R för hela förbandet, fast stålets hållfasthet varierar mindre än träets; i äldre versioner av EC5 räknades trä och stål med olika partialkoefficienter. Samma faktorer finns i de minsta inbäddningsdjup som krävs för mod d–f (EC5 tabell 11.4 och 11.5).

Mod f ger det segaste förbandet: förbindaren deformeras plastiskt och förbandet kan ta stora förskjutningar innan det går till brott. EC5 11.1.2(7) räknar därför ett förband med stavformiga förbindare som segt bara om mod f är avgörande, och om spröda brott och klyvning är uteslutna. Vid dimensionering eftersträvas därför tjocka virkesdelar och relativt slanka förbindare.

Exempel 3.7 Brottmoder för en spik i enskärig skjuvning

Ett mittstycke av virke 45 mm är förbundet med två sidobrädor 22 mm, en på var sida, med räfflad trådspik 60 × 2,1 som slås in från båda sidorna och förskjuts i sidled så att spetsarna inte möts (figur 3.40). Allt virke är C24. Varje spik är alltså enskärig, med del 1 = sidobrädan (th1=22t_{h1} = 22 mm) och del 2 = mittstycket. Spetsen, lp=2,5d=5,3l_p = 2{,}5d = 5{,}3 mm, räknas inte, så inbäddningsdjupet i mittstycket blir th2=60−22−5,25=32,75t_{h2} = 60 - 22 - 5{,}25 = 32{,}75 mm (avsnitt 3.9.1). Bäddhållfastheten är fh,k=22,97f_{h,k} = 22{,}97 MPa i båda delarna och spikens flytmoment My,k=1 858M_{y,k} = 1\,858 Nmm (beräknade i avsnitt 3.9 med ekv. (3.47) och ekv. (3.31)). Bestäm den karakteristiska bärförmågan per spik och den avgörande brottmoden.

Spikat förband i tre lager: sidobrädor 22 mm och mittstycke 45 mm. Varje spik är enskärig med inbäddningsdjupen th1t_{h1}th1​ och th2t_{h2}th2​; spetsen lpl_plp​ räknas inte. Efter Exempelsamlingen, uppgift TF1.
Figur 3.40 Spikat förband i tre lager: sidobrädor 22 mm och mittstycke 45 mm. Varje spik är enskärig med inbäddningsdjupen th1t_{h1} och th2t_{h2}; spetsen lpl_p räknas inte. Efter Exempelsamlingen, uppgift TF1.

Indata. Samma material i båda delarna ger β=1\beta = 1 (ekv. (3.32)). Kvoten mellan inbäddningsdjupen är τ=32,75/22=1,489\tau = 32{,}75/22 = 1{,}489.

Brottmod a och b. ekv. (3.38) ger

Fa=22,97⋅22⋅2,1=1 061 NFb=22,97⋅32,75⋅2,1=1 580 N\begin{aligned} F_a &= 22{,}97 \cdot 22 \cdot 2{,}1 = 1\,061 \text{ N} \\ F_b &= 22{,}97 \cdot 32{,}75 \cdot 2{,}1 = 1\,580 \text{ N} \end{aligned}

Brottmod c. Med β=1\beta = 1 blir uttrycket under rottecknet i ekv. (3.39) 1+2(1+τ+τ2)+τ2=12,631 + 2(1 + \tau + \tau^2) + \tau^2 = 12{,}63, och

Fc=1 0612[12,63−2,489]=565 NF_c = \frac{1\,061}{2} \left[ \sqrt{12{,}63} - 2{,}489 \right] = 565 \text{ N}

Brottmod d och e. Den första raden i ekv. (3.40) ger, med μ1=1 858/(22,97⋅2,1⋅222)=0,0796\mu_1 = 1\,858 / (22{,}97 \cdot 2{,}1 \cdot 22^2) = 0{,}0796 och därmed 4β(2+β)μ1=12⋅0,0796=0,9554\beta(2+\beta)\mu_1 = 12 \cdot 0{,}0796 = 0{,}955,

Fd=1,05⋅1 0613[4+0,955−1]=455 NF_d = 1{,}05 \cdot \frac{1\,061}{3} \left[ \sqrt{4 + 0{,}955} - 1 \right] = 455 \text{ N}

och den andra raden, med 4β(1+2β)μ2=12⋅1 858/(22,97⋅2,1⋅32,752)=0,4314\beta(1+2\beta)\mu_2 = 12 \cdot 1\,858 / (22{,}97 \cdot 2{,}1 \cdot 32{,}75^2) = 0{,}431,

Fe=1,05⋅1 5803[4+0,431−1]=611 NF_e = 1{,}05 \cdot \frac{1\,580}{3} \left[ \sqrt{4 + 0{,}431} - 1 \right] = 611 \text{ N}

Brottmod f. ekv. (3.41) med β=1\beta = 1:

Ff=1,15⋅2⋅1 858⋅22,97⋅2,1=487 NF_f = 1{,}15 \cdot \sqrt{2 \cdot 1\,858 \cdot 22{,}97 \cdot 2{,}1} = 487 \text{ N}

Avgörande brottmod. Den minsta lasten ger mod d:

FD,k=min⁡{1 061; 1 580; 565; 455; 611; 487}=455 NF_{D,k} = \min\{1\,061;\ 1\,580;\ 565;\ 455;\ 611;\ 487\} = 455 \text{ N}

Spiken bildar alltså en flytled i mittstycket, medan den vrids i den tunna sidobrädan. Mod f ligger bara 7 % högre: med en något tjockare sidobräda skulle spiken bilda två flytleder och förbandet bli segare. I figur 3.41 kan samma förband undersökas genom att välja spik med d=2,1d = 2{,}1 mm. Den dimensionerande bärförmågan för hela förbandet beräknas i uppgift 3.9 för ett liknande förband.

Figur 3.41

Bärförmåga per skjuvplan för varje brottmod enligt EC5 formel (11.14) och skiss av den avgörande mekanismen. Ändra virkestjocklekar, diameter, densitet och förbindarens draghållfasthet, välj en- eller tvåskärigt och trä eller stålplåt som del 2.

Figur 3.41 visar hur den avgörande moden flyttas när måtten ändras. Tunna virkesdelar ger hålkantbrott (a, b), och när delarna blir tjockare tar moderna med flytleder över, till sist mod f, som inte längre beror på tjockleken. En grövre förbindare höjer alla moder, men moderna med flytleder mest: de växer ungefär som d1,8d^{1{,}8} (genom My d\sqrt{M_y \, d} med My∝d2,6M_y \propto d^{2{,}6}), medan hålkantmoderna växer ungefär i proportion till dd, eftersom bäddhållfastheten avtar svagt med diametern. Grova förbindare i tunna virkesdelar ger därför hålkantbrott, och slanka förbindare i tjocka delar ger flytleder.

3.8.4 Tvåskäriga förband

I ett symmetriskt tvåskärigt förband går förbindaren genom två sidodelar (del 1) och en mittdel (del 2). Av symmetriskäl kan förbindaren inte vridas som en stel kropp i mittdelen, så bara fyra brottmoder är möjliga (figur 3.42):

Brottmoderna a, b, d och f för en förbindare i ett symmetriskt tvåskärigt förband. Sidodelarna (1) har förskjutits nedåt i förhållande till mittdelen (2). Omritad efter EC5 figur 11.7.
Figur 3.42 Brottmoderna a, b, d och f för en förbindare i ett symmetriskt tvåskärigt förband. Sidodelarna (1) har förskjutits nedåt i förhållande till mittdelen (2). Omritad efter EC5 figur 11.7.

EC5 räknar varje skjuvplan för sig med samma formler som för enskäriga förband, ekv. (3.38), ekv. (3.40) (första raden) och ekv. (3.41), men med mittdelens inbäddningsdjup lika med halva dess tjocklek (EC5 11.2.3.2(3)):

th2=t22(3.42)t_{h2} = \frac{t_2}{2} \tag{3.42}

Mod b blir då FD,k=fh,2,k (t2/2) dF_{D,k} = f_{h,2,k} \, (t_2/2) \, d per skjuvplan, det vill säga halva mittdelens bärförmåga i varje skjuvplan. Det formlerna ger är bärförmågan per skjuvplan. En förbindare i ett tvåskärigt förband bär det dubbla.

Notera: I EC5:2004 och i äldre kursmaterial, bland annat kompendiet och föreläsningsbilderna, har de tvåskäriga moderna egna bokstäver, g–k, och mittdelens hela tjocklek t2t_2 står i formlerna med faktorn 0,5. EC5:2025 använder i stället samma bokstäver och formler som för enskäriga förband, med th2=t2/2t_{h2} = t_2/2. Resultaten är desamma.

3.8.5 Linverkan

När förbindaren böjs och snedställs i moderna c–f (flytleder eller rotation) dras den också ut något ur träet. Om förbindaren har ett huvud, en gänga eller en bricka som förankrar den uppstår en dragkraft längs förbindaren. Dragkraften drar ihop virkesdelarna, så att friktion uppstår mellan dem, och dess komponent tvärs skjuvplanet hjälper till att bära lasten. Effekten kallas linverkan (rope effect). Den dimensionerande bärförmågan per skjuvplan är summan av dymlingsverkan och linverkan (EC5 11.2.3.1, formel (11.13)):

Fv,d=FD,d+Frp,d(3.43)F_{v,d} = F_{D,d} + F_{rp,d} \tag{3.43}

där FD,dF_{D,d} är det dimensionerande värdet av ekv. (3.38)–ekv. (3.41) (avsnitt 3.9.3). Linverkan begränsas av två villkor (EC5 11.2.3.8, formel (11.19)):

Frp,d=min⁡{krp,1 Fax,t,d; krp,2 FD,d}(3.44)F_{rp,d} = \min \left\{ k_{rp,1} \, F_{ax,t,d} ;\ k_{rp,2} \, F_{D,d} \right\} \tag{3.44}

Den första termen är en andel av förbindarens dimensionerande axiella bärförmåga Fax,t,dF_{ax,t,d}, det minsta av vad förbindaren kan föra över i sin längdriktning till var och en av virkesdelarna (genom huvudet, brickan eller utdrag av skaftet) och stålets draghållfasthet (EC5 11.2.2.1). Faktorn krp,1k_{rp,1} är 0,40 för profilerad spik och 0,25 för övriga förbindare (EC5 tabell 11.8). Den andra termen begränsar linverkan till en andel av dymlingsverkan enligt tabell 3.8.

Tabell 3.8 Gränsfaktorn krp,2 för linverkan enligt EC5 tabell 11.9
Förbindarekrp,2k_{rp,2}
Dymlingar0
Slät rund spik0,15
Slät kvadratisk spik och skruv med mutter0,25
Profilerad spik0,50
Träskruv och gängstänger1,00

Linverkan får bara räknas i moderna c–f, aldrig i moderna a och b, där förbindaren förblir rak (EC5 11.2.3.8(2)). Dymlingar har ingen förankring och får därför ingen linverkan, medan träskruvar, som förankras väl längs gängan, kan få upp till dubbla bärförmågan. Linverkan förutsätter dessutom att det inte finns glipor mellan virkesdelarna. Att bortse från linverkan är alltid på säkra sidan, och exemplen i boken gör så.

3.8.6 Stål–träförband

Stålplåtar är mycket vanliga i träförband: som utvändiga plåtar, som spikningsplåtar eller som inslitsade plåtar mellan två trädelar. I äldre regler och kursmaterial behandlades stål–träförband med egna formler, beroende på om plåten var tunn eller tjock (figur 3.43):

Stål–träförband. a) Tunn utvändig plåt: förbindaren vrids i plåten och bildar en flytled i träet. b) Tjock plåt: förbindaren är inspänd och bildar flytleder vid plåtens yta och i träet. c) Inslitsad plåt i ett tvåskärigt förband (mod f): flytleder vid plåten och i sidodelarna. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T8.17–T8.21.
Figur 3.43 Stål–träförband. a) Tunn utvändig plåt: förbindaren vrids i plåten och bildar en flytled i träet. b) Tjock plåt: förbindaren är inspänd och bildar flytleder vid plåtens yta och i träet. c) Inslitsad plåt i ett tvåskärigt förband (mod f): flytleder vid plåten och i sidodelarna. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T8.17–T8.21.

I EC5:2025 räknas en stålplåt i stället som en virkesdel bland andra, med en egen bäddhållfasthet i formlerna ekv. (3.38)–ekv. (3.41) (EC5 tabell 11.6, rad A):

fh,k=kplt⋅600 MPa(3.45)f_{h,k} = k_{plt} \cdot 600 \text{ MPa} \tag{3.45}

där kplt=1,0k_{plt} = 1{,}0 för inslitsade (inre) plåtar och för utvändiga plåtar med t>dt > d, kplt=0,5k_{plt} = 0{,}5 för utvändiga plåtar med t≤0,5dt \le 0{,}5d, och däremellan rätlinjig interpolering. Värdet 600 MPa används oavsett stålsort; själva plåten kontrolleras enligt EC3. Eftersom stålets bäddhållfasthet är mer än 20 gånger träets blir β\beta stort när plåten är del 2. I mod f går då 2β/(1+β)\sqrt{2\beta/(1+\beta)} mot 2\sqrt{2}, och formeln övergår i den tidigare formeln för tjock plåt.

För en förbindare som är inspänd i en stålplåt finns en förenklad metod (EC5 11.2.3.3(4), formel (11.17)–(11.18)):

FD,k=2,3 My,k fh,k d⋅min⁡{th1th,req; 1}th,req=4,6 My,kfh,k d(3.46)\begin{aligned} F_{D,k} &= 2{,}3 \, \sqrt{M_{y,k} \, f_{h,k} \, d} \cdot \min \left\{ \frac{t_{h1}}{t_{h,req}} ;\ 1 \right\} \\ t_{h,req} &= 4{,}6 \, \sqrt{\frac{M_{y,k}}{f_{h,k} \, d}} \end{aligned} \tag{3.46}

där fh,kf_{h,k} och th1t_{h1} avser trädelen och 2,3=1,15⋅22{,}3 = 1{,}15 \cdot 2 och 4,6=1,15⋅44{,}6 = 1{,}15 \cdot 4. Förbindaren räknas som inspänd om plåten är minst 1d1d tjock och förbindaren sitter i ett passande hål med glapp enligt EN 1090-2, eller om brickor eller brickhuvuden används (EC5 11.2.3.2(8)). Är trädelen tunnare än th,reqt_{h,req} hinner inte två flytleder bildas, och bärförmågan minskas i proportion till tjockleken. På samma sätt finns en förenklad metod för trä–träförband, där mod f reduceras med min⁡{th1/th1,req; th2/th2,req; 1}\min\{t_{h1}/t_{h1,req};\ t_{h2}/t_{h2,req};\ 1\} med de erforderliga inbäddningsdjupen i EC5 tabell 11.4 (formel (11.16)).

Exempel 3.8 Inslitsad stålplåt med dymlingar

Ett dragförband består av en inslitsad stålplåt t=8t = 8 mm mellan två sidodelar av C24 med tjockleken 70 mm, förbundna med dymlingar ⌀12 av S235 (fu,k=360f_{u,k} = 360 MPa, EC5 tabell 11.3), se figur 3.44. Kraften är parallell med fibrerna. Bestäm den karakteristiska bärförmågan per skjuvplan och dymling, dels med den allmänna metoden, dels med den förenklade metoden för inspänd förbindare.

a) Inslitsad stålplåt 8 mm mellan två sidodelar 70 mm, dymling ⌀12. Förbandet är tvåskärigt med plåten som mittdel: plåten dras med FFF och varje sidodel tar F/2F/2F/2. b) Den avgörande brottmoden f: i varje skjuvplan bildas en flytled vid plåten och en i träet, på avståndet bbb från plåten.
Figur 3.44 a) Inslitsad stålplåt 8 mm mellan två sidodelar 70 mm, dymling ⌀12. Förbandet är tvåskärigt med plåten som mittdel: plåten dras med FF och varje sidodel tar F/2F/2. b) Den avgörande brottmoden f: i varje skjuvplan bildas en flytled vid plåten och en i träet, på avståndet bb från plåten.

Bäddhållfasthet och flytmoment. För träet ger ekv. (3.49) med α=0\alpha = 0 och ρk=350\rho_k = 350 kg/m³

fh,1,k=0,082 (1−0,01⋅12)⋅350=25,26 MPaf_{h,1,k} = 0{,}082 \, (1 - 0{,}01 \cdot 12) \cdot 350 = 25{,}26 \text{ MPa}

Plåten är inre, så kplt=1,0k_{plt} = 1{,}0 och fh,2,k=600f_{h,2,k} = 600 MPa (ekv. (3.45)). Kvoten blir β=600/25,26=23,76\beta = 600/25{,}26 = 23{,}76. Flytmomentet enligt ekv. (3.31) är

My,k=0,3⋅360⋅122,6=69 070 NmmM_{y,k} = 0{,}3 \cdot 360 \cdot 12^{2{,}6} = 69\,070 \text{ Nmm}

Brottmoder. Förbandet är tvåskärigt, med th1=70t_{h1} = 70 mm och th2=8/2=4t_{h2} = 8/2 = 4 mm (ekv. (3.42)). Moderna a och b ger

Fa=25,26⋅70⋅12=21 220 NFb=600⋅4⋅12=28 800 N\begin{aligned} F_a &= 25{,}26 \cdot 70 \cdot 12 = 21\,220 \text{ N} \\ F_b &= 600 \cdot 4 \cdot 12 = 28\,800 \text{ N} \end{aligned}

Mod d, med 2β(1+β)=1 1762\beta(1+\beta) = 1\,176 och 4β(2+β)μ1=113,84\beta(2+\beta) \mu_1 = 113{,}8:

Fd=1,05⋅21 22025,76[1 176+113,8−23,76]=10 520 NF_d = 1{,}05 \cdot \frac{21\,220}{25{,}76} \left[ \sqrt{1\,176 + 113{,}8} - 23{,}76 \right] = 10\,520 \text{ N}

Mod f, med 2β/(1+β)=1,385\sqrt{2\beta/(1+\beta)} = 1{,}385:

Ff=1,15⋅1,385⋅2⋅69 070⋅25,26⋅12=10 310 NF_f = 1{,}15 \cdot 1{,}385 \cdot \sqrt{2 \cdot 69\,070 \cdot 25{,}26 \cdot 12} = 10\,310 \text{ N}

Allmän metod. Mod f är avgörande: FD,k=10,3F_{D,k} = 10{,}3 kN per skjuvplan.

Förenklad metod. Plåten är inre och dymlingen symmetriskt fasthållen, så den räknas som inspänd. Ekv. (3.46) ger först det erforderliga inbäddningsdjupet

th,req=4,6 69 07025,26⋅12=69,4 mm≤th1=70 mmt_{h,req} = 4{,}6 \, \sqrt{\frac{69\,070}{25{,}26 \cdot 12}} = 69{,}4 \text{ mm} \le t_{h1} = 70 \text{ mm}

så ingen reduktion behövs, och

FD,k=2,3 69 070⋅25,26⋅12=10 520 NF_{D,k} = 2{,}3 \, \sqrt{69\,070 \cdot 25{,}26 \cdot 12} = 10\,520 \text{ N}

Kontroll. De två metoderna skiljer sig med 2 %. Den förenklade metoden förutsätter full inspänning, medan den allmänna metoden räknar med plåtens verkliga, ändliga bäddhållfasthet och därför ger något lägre värde. Sidodelarna är precis så tjocka att mod f hinner bildas; med tunnare sidodelar hade mod d blivit avgörande.

Med en enda dymling bär förbandet alltså omkring 2 · 10,3 = 20,6 kN karakteristiskt. Dimensionerande värden, effektivt antal och avstånd behandlas i avsnitt 3.9.

3.8.7 Fler än två skjuvplan

Förband med flera inslitsade plåtar eller flera trädelar har fler än två skjuvplan. Bärförmågan per förbindare är då summan av bärförmågorna i de enskilda skjuvplanen (EC5 11.2.3.7). De inre delarna räknas som mittdelar i ett tvåskärigt förband, med halva tjockleken som inbäddningsdjup. Förutsättningen är att brottmoderna i de olika skjuvplanen är förenliga (kompatibla): förbindarens deformationer i angränsande skjuvplan måste kunna uppträda samtidigt.

Det är fallet om alla skjuvplan går till brott antingen genom hålkantbrott (moderna a och b) eller genom flytleder (moderna d och f). Andra kombinationer, där förbindaren förblir rak i ett skjuvplan men bildar flytleder i nästa, bör undvikas: deformationerna passar inte ihop, och den beräknade summan nås inte. För förband med fyra eller fler skjuvplan anger EC5 11.2.3.7(4) tjocklekskrav på de inre och yttre delarna som säkerställer att alla skjuvplan bildar flytleder.