Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.8 Skjuvbelastade förbindare: Johansens modell
Spik, skruv och dymlingar är stavformiga förbindare (dowel-type fasteners) som belastas vinkelrätt mot sin längdriktning när förbandet utsätts för skjuvning. Det här avsnittet visar hur bärförmågan för en sådan förbindare beräknas. Modellen bygger på två enkla materialantaganden och ger ett fåtal möjliga brottmoder, och den avgörande brottmoden är den som ger lägst last. Modellen gäller alla stavformiga förbindare. Vad som skiljer typerna åt är bara materialvärdena: bäddhållfastheten och flytmomentet, som ges i avsnitt 3.9.
3.8.1 Modell för skjuvbelastade förbindare
Modellen för skjuvbelastade förbindare presenterades av K. W. Johansen vid DTU i Danmark 1949, och motsvarande arbete gjordes samtidigt på Chalmers (T. Möller, 1951). Den kallas i dag ofta European Yield Model och är grunden för EC5:s regler. Förbindaren betraktas som en balk som är inbäddad i träet och belastas av träets motstånd längs sin längd. Två saker kan gå sönder:
- Träet kring förbindaren trycks sönder lokalt (hålkantbrott, embedment failure): förbindaren pressas in i träet.
- Förbindaren flyter i böjning och bildar en flytled (plastic hinge).
Modellen förutsätter att förbindaren inte skjuvas av (den är av stål och tillräckligt grov), att det inte finns någon friktion mellan virkesdelarna och att träet inte spricker. Spröda brott som klyvning längs en rad förbindare, blockskjuvning och dragbrott i nettotvärsnittet kontrolleras separat (EC5 11.5 och 11.6).
Bäddhållfasthet
Träets materialegenskap i modellen är bäddhållfastheten (embedment strength), det vill säga träets hållfasthet mot hålkanttryck. Bäddhållfasthet är eurokodens term; i äldre kurslitteratur talas oftare om hålkanttryck och hålkantbrott. Den bestäms i ett försök där en stel förbindare pressas in i ett träprov (figur 3.37a). Den största lasten delas med förbindarens projicerade area:
där är förbindarens diameter och provets tjocklek. Det verkliga sambandet mellan last och intryckning är först ungefär linjärt och böjer sedan av mot en platå (figur 3.37b). I modellen idealiseras det som stelplastiskt: ingen deformation alls under , obegränsad deformation vid . Bäddhållfastheten ökar med densiteten, minskar något med diametern och beror för grova förbindare på vinkeln mellan kraften och fibrerna (avsnitt 3.9.1).
Flytmoment
Även förbindaren antas vara stelplastisk: den är rak tills momentet når flytmomentet , och då bildas en led som kan rotera fritt vid konstant moment (figur 3.37d). Vilket värde ska ha? Om flytningen begränsas till den yttersta fibern i det cirkulära tvärsnittet blir momentet det elastiska, . Om hela tvärsnittet plasticeras blir det plastiska momentet (figur 3.37c). För att nå behövs dock vinkeländringar på uppemot 45°, betydligt mer än vad som uppstår i ett förband. Försök visar att det verkliga värdet ligger däremellan och beror på diametern, och EC5 använder därför ett empiriskt uttryck (tabell 11.7):
med förbindarens draghållfasthet i MPa och i mm. Observera att uttrycket innehåller brotthållfastheten , inte sträckgränsen. EC5 innehåller bara själva uttrycket, med värden på i tabell 11.3. Jämförelsen med och ovan finns inte i standarden, utan är bakgrund som förklarar varför uttrycket ser ut som det gör. Hur flytmomentet beräknas för olika förbindare, till exempel kvadratisk spik och träskruv, visas i avsnitt 3.9.2.
3.8.2 Brottmoder i enskäriga förband
Ett förband där förbindaren går genom två virkesdelar har ett skjuvplan och kallas enskärigt (single shear): kraften förs över genom förbindaren på ett ställe. Går förbindaren genom tre delar är förbandet tvåskärigt (double shear). Den virkesdel där spiken slås in (huvudsidan) kallas del 1, den andra del 2. Förbindarens längd inne i del är inbäddningsdjupet (embedment depth), och del har bäddhållfastheten . Kvoten mellan bäddhållfastheterna betecknas
Obs: EC5:2025 använder också för en vinkel (mellan förbindarens axel och den breda sidan, EC5 figur 11.5). I den här boken betyder alltid kvoten mellan bäddhållfastheterna.
Genom att kombinera de två grundläggande brottyperna, hålkantbrott i träet och flytled i förbindaren, får man sex brottmoder för ett enskärigt förband (figur 3.38):
- a och b, hålkantbrott i del 1 respektive del 2. Förbindaren förblir rak och pressas in i den ena virkesdelen över hela inbäddningsdjupet. Den andra delen är så tjock eller stark att den inte når sin bäddhållfasthet.
- c, förbindaren vrids. Förbindaren är så styv att den förblir rak, men den roterar som en stel kropp och trycks in i båda delarna. I varje del byter bäddspänningen riktning vid förbindarens rotationspunkt.
- d och e, en flytled. Förbindaren bildar en flytled i den ena delen (i del 2 för mod d, i del 1 för mod e), medan den i den andra delen vrids som en stel kropp.
- f, två flytleder. Förbindaren bildar en flytled i varje del. Bara den korta biten mellan flytlederna rör sig; ytterdelarna ligger stilla i träet.
Tjocka virkesdelar och slanka förbindare leder till flytleder (mod f). Tunna virkesdelar och grova, styva förbindare leder till hålkantbrott (mod a–c). För varje mod kan den last som behövs för att mekanismen ska bildas härledas ur jämvikt. Eftersom materialen är stelplastiska är det den mekanism som kräver lägst last som inträffar.
Härledning av brottmod a
I mod a är förbindaren rak och pressas in i del 1 längs hela inbäddningsdjupet (figur 3.39a). Bäddspänningen är överallt längs denna sträcka och verkar på den projicerade arean . Jämvikt för förbindaren ger direkt
Mod b är densamma med del 2: .
Härledning av brottmod f
I mod f bildas en flytled i varje virkesdel. Betrakta den del av förbindaren som ligger mellan de två flytlederna (figur 3.39b). Avstånden från skjuvplanet till lederna, i del 1 och i del 2, är okända. Längs dessa sträckor verkar full bäddspänning, respektive , och i varje led verkar flytmomentet .
Kraftjämvikt. I en flytled är momentet maximalt, så tvärkraften är noll där. Hela kraften förs därför över av bäddspänningarna, och de två blocken måste vara lika stora:
Momentjämvikt kring den högra flytleden. Spänningsblocket i del 1 har sin resultant på avståndet från leden, blocket i del 2 på avståndet . Tillsammans med de två flytmomenten ger det
Lös ut . Med och från ekv. (3.34) förenklas högerledet till , och
Bärförmåga. Insatt i ekv. (3.34) blir lasten
Lasten beror inte på virkesdelarnas tjocklek, bara på att de är tillräckligt tjocka för att lederna ska få plats ( och ). För lika virkesdelar () blir .
Moderna c, d och e härleds på samma sätt, med en stelt roterande förbindardel i stället för en flytled i den ena eller båda delarna. Algebran blir längre eftersom bäddspänningen byter riktning inne i den roterande delen, men principen är densamma: kraftjämvikt, momentjämvikt och lösning av en andragradsekvation. För och lika tjocka delar ger mod c till exempel .
3.8.3 Bärförmåga enligt EC5
EC5:2025 samlar resultaten i formel (11.14), som gäller för alla kombinationer av material: trä, träbaserade skivor och metall. Den karakteristiska bärförmågan per skjuvplan och förbindare (dymlingsverkan, dowel-effect contribution) är det minsta av värdena för de sex moderna. Hålkantbrott, moderna a och b:
Förbindaren vrids, mod c, med kvoten (en förkortning i boken):
En flytled, mod d (led i del 2) och mod e (led i del 1), med de dimensionslösa flytmomenten :
Två flytleder, mod f:
Uttrycken är, bortsett från faktorerna 1,05 och 1,15, exakt de som jämviktsvillkoren ger; jämför ekv. (3.41) med ekv. (3.37).
Faktorerna 1,05 och 1,15 höjer bärförmågan i de moder där förbindaren flyter. De är empiriska. Försök visar att modellen underskattar bärförmågan något när flytleder bildas, bland annat för att stålet hårdnar när det deformeras plastiskt. Dessutom används en enda partialkoefficient för hela förbandet, fast stålets hållfasthet varierar mindre än träets; i äldre versioner av EC5 räknades trä och stål med olika partialkoefficienter. Samma faktorer finns i de minsta inbäddningsdjup som krävs för mod d–f (EC5 tabell 11.4 och 11.5).
Mod f ger det segaste förbandet: förbindaren deformeras plastiskt och förbandet kan ta stora förskjutningar innan det går till brott. EC5 11.1.2(7) räknar därför ett förband med stavformiga förbindare som segt bara om mod f är avgörande, och om spröda brott och klyvning är uteslutna. Vid dimensionering eftersträvas därför tjocka virkesdelar och relativt slanka förbindare.
Exempel 3.7 Brottmoder för en spik i enskärig skjuvning
Ett mittstycke av virke 45 mm är förbundet med två sidobrädor 22 mm, en på var sida, med räfflad trådspik 60 × 2,1 som slås in från båda sidorna och förskjuts i sidled så att spetsarna inte möts (figur 3.40). Allt virke är C24. Varje spik är alltså enskärig, med del 1 = sidobrädan ( mm) och del 2 = mittstycket. Spetsen, mm, räknas inte, så inbäddningsdjupet i mittstycket blir mm (avsnitt 3.9.1). Bäddhållfastheten är MPa i båda delarna och spikens flytmoment Nmm (beräknade i avsnitt 3.9 med ekv. (3.47) och ekv. (3.31)). Bestäm den karakteristiska bärförmågan per spik och den avgörande brottmoden.
Indata. Samma material i båda delarna ger (ekv. (3.32)). Kvoten mellan inbäddningsdjupen är .
Brottmod a och b. ekv. (3.38) ger
Brottmod c. Med blir uttrycket under rottecknet i ekv. (3.39) , och
Brottmod d och e. Den första raden i ekv. (3.40) ger, med och därmed ,
och den andra raden, med ,
Brottmod f. ekv. (3.41) med :
Avgörande brottmod. Den minsta lasten ger mod d:
Spiken bildar alltså en flytled i mittstycket, medan den vrids i den tunna sidobrädan. Mod f ligger bara 7 % högre: med en något tjockare sidobräda skulle spiken bilda två flytleder och förbandet bli segare. I figur 3.41 kan samma förband undersökas genom att välja spik med mm. Den dimensionerande bärförmågan för hela förbandet beräknas i uppgift 3.9 för ett liknande förband.
Figur 3.41 Bärförmåga per skjuvplan för varje brottmod enligt EC5 formel (11.14) och skiss av den avgörande mekanismen. Ändra virkestjocklekar, diameter, densitet och förbindarens draghållfasthet, välj en- eller tvåskärigt och trä eller stålplåt som del 2.
Figur 3.41 visar hur den avgörande moden flyttas när måtten ändras. Tunna virkesdelar ger hålkantbrott (a, b), och när delarna blir tjockare tar moderna med flytleder över, till sist mod f, som inte längre beror på tjockleken. En grövre förbindare höjer alla moder, men moderna med flytleder mest: de växer ungefär som (genom med ), medan hålkantmoderna växer ungefär i proportion till , eftersom bäddhållfastheten avtar svagt med diametern. Grova förbindare i tunna virkesdelar ger därför hålkantbrott, och slanka förbindare i tjocka delar ger flytleder.
3.8.4 Tvåskäriga förband
I ett symmetriskt tvåskärigt förband går förbindaren genom två sidodelar (del 1) och en mittdel (del 2). Av symmetriskäl kan förbindaren inte vridas som en stel kropp i mittdelen, så bara fyra brottmoder är möjliga (figur 3.42):
- a, hålkantbrott i sidodelarna. Förbindaren pressas in i båda sidodelarna längs hela deras tjocklek.
- b, hålkantbrott i mittdelen. Förbindaren pressas in i mittdelen längs hela dess tjocklek.
- d, två flytleder i mittdelen. Förbindaren vrids i sidodelarna och bildar en flytled i mittdelen nära varje skjuvplan.
- f, fyra flytleder. En flytled i varje sidodel och två i mittdelen.
EC5 räknar varje skjuvplan för sig med samma formler som för enskäriga förband, ekv. (3.38), ekv. (3.40) (första raden) och ekv. (3.41), men med mittdelens inbäddningsdjup lika med halva dess tjocklek (EC5 11.2.3.2(3)):
Mod b blir då per skjuvplan, det vill säga halva mittdelens bärförmåga i varje skjuvplan. Det formlerna ger är bärförmågan per skjuvplan. En förbindare i ett tvåskärigt förband bär det dubbla.
Notera: I EC5:2004 och i äldre kursmaterial, bland annat kompendiet och föreläsningsbilderna, har de tvåskäriga moderna egna bokstäver, g–k, och mittdelens hela tjocklek står i formlerna med faktorn 0,5. EC5:2025 använder i stället samma bokstäver och formler som för enskäriga förband, med . Resultaten är desamma.
3.8.5 Linverkan
När förbindaren böjs och snedställs i moderna c–f (flytleder eller rotation) dras den också ut något ur träet. Om förbindaren har ett huvud, en gänga eller en bricka som förankrar den uppstår en dragkraft längs förbindaren. Dragkraften drar ihop virkesdelarna, så att friktion uppstår mellan dem, och dess komponent tvärs skjuvplanet hjälper till att bära lasten. Effekten kallas linverkan (rope effect). Den dimensionerande bärförmågan per skjuvplan är summan av dymlingsverkan och linverkan (EC5 11.2.3.1, formel (11.13)):
där är det dimensionerande värdet av ekv. (3.38)–ekv. (3.41) (avsnitt 3.9.3). Linverkan begränsas av två villkor (EC5 11.2.3.8, formel (11.19)):
Den första termen är en andel av förbindarens dimensionerande axiella bärförmåga , det minsta av vad förbindaren kan föra över i sin längdriktning till var och en av virkesdelarna (genom huvudet, brickan eller utdrag av skaftet) och stålets draghållfasthet (EC5 11.2.2.1). Faktorn är 0,40 för profilerad spik och 0,25 för övriga förbindare (EC5 tabell 11.8). Den andra termen begränsar linverkan till en andel av dymlingsverkan enligt tabell 3.8.
| Förbindare | |
|---|---|
| Dymlingar | 0 |
| Slät rund spik | 0,15 |
| Slät kvadratisk spik och skruv med mutter | 0,25 |
| Profilerad spik | 0,50 |
| Träskruv och gängstänger | 1,00 |
Linverkan får bara räknas i moderna c–f, aldrig i moderna a och b, där förbindaren förblir rak (EC5 11.2.3.8(2)). Dymlingar har ingen förankring och får därför ingen linverkan, medan träskruvar, som förankras väl längs gängan, kan få upp till dubbla bärförmågan. Linverkan förutsätter dessutom att det inte finns glipor mellan virkesdelarna. Att bortse från linverkan är alltid på säkra sidan, och exemplen i boken gör så.
3.8.6 Stål–träförband
Stålplåtar är mycket vanliga i träförband: som utvändiga plåtar, som spikningsplåtar eller som inslitsade plåtar mellan två trädelar. I äldre regler och kursmaterial behandlades stål–träförband med egna formler, beroende på om plåten var tunn eller tjock (figur 3.43):
- Tunn plåt: förbindaren kan vridas fritt i hålet; plåten ger ingen inspänning.
- Tjock plåt: förbindaren är inspänd i plåten, så att en flytled kan bildas precis vid plåtens yta.
I EC5:2025 räknas en stålplåt i stället som en virkesdel bland andra, med en egen bäddhållfasthet i formlerna ekv. (3.38)–ekv. (3.41) (EC5 tabell 11.6, rad A):
där för inslitsade (inre) plåtar och för utvändiga plåtar med , för utvändiga plåtar med , och däremellan rätlinjig interpolering. Värdet 600 MPa används oavsett stålsort; själva plåten kontrolleras enligt EC3. Eftersom stålets bäddhållfasthet är mer än 20 gånger träets blir stort när plåten är del 2. I mod f går då mot , och formeln övergår i den tidigare formeln för tjock plåt.
För en förbindare som är inspänd i en stålplåt finns en förenklad metod (EC5 11.2.3.3(4), formel (11.17)–(11.18)):
där och avser trädelen och och . Förbindaren räknas som inspänd om plåten är minst tjock och förbindaren sitter i ett passande hål med glapp enligt EN 1090-2, eller om brickor eller brickhuvuden används (EC5 11.2.3.2(8)). Är trädelen tunnare än hinner inte två flytleder bildas, och bärförmågan minskas i proportion till tjockleken. På samma sätt finns en förenklad metod för trä–träförband, där mod f reduceras med med de erforderliga inbäddningsdjupen i EC5 tabell 11.4 (formel (11.16)).
Exempel 3.8 Inslitsad stålplåt med dymlingar
Ett dragförband består av en inslitsad stålplåt mm mellan två sidodelar av C24 med tjockleken 70 mm, förbundna med dymlingar ⌀12 av S235 ( MPa, EC5 tabell 11.3), se figur 3.44. Kraften är parallell med fibrerna. Bestäm den karakteristiska bärförmågan per skjuvplan och dymling, dels med den allmänna metoden, dels med den förenklade metoden för inspänd förbindare.
Bäddhållfasthet och flytmoment. För träet ger ekv. (3.49) med och kg/m³
Plåten är inre, så och MPa (ekv. (3.45)). Kvoten blir . Flytmomentet enligt ekv. (3.31) är
Brottmoder. Förbandet är tvåskärigt, med mm och mm (ekv. (3.42)). Moderna a och b ger
Mod d, med och :
Mod f, med :
Allmän metod. Mod f är avgörande: kN per skjuvplan.
Förenklad metod. Plåten är inre och dymlingen symmetriskt fasthållen, så den räknas som inspänd. Ekv. (3.46) ger först det erforderliga inbäddningsdjupet
så ingen reduktion behövs, och
Kontroll. De två metoderna skiljer sig med 2 %. Den förenklade metoden förutsätter full inspänning, medan den allmänna metoden räknar med plåtens verkliga, ändliga bäddhållfasthet och därför ger något lägre värde. Sidodelarna är precis så tjocka att mod f hinner bildas; med tunnare sidodelar hade mod d blivit avgörande.
Med en enda dymling bär förbandet alltså omkring 2 · 10,3 = 20,6 kN karakteristiskt. Dimensionerande värden, effektivt antal och avstånd behandlas i avsnitt 3.9.
3.8.7 Fler än två skjuvplan
Förband med flera inslitsade plåtar eller flera trädelar har fler än två skjuvplan. Bärförmågan per förbindare är då summan av bärförmågorna i de enskilda skjuvplanen (EC5 11.2.3.7). De inre delarna räknas som mittdelar i ett tvåskärigt förband, med halva tjockleken som inbäddningsdjup. Förutsättningen är att brottmoderna i de olika skjuvplanen är förenliga (kompatibla): förbindarens deformationer i angränsande skjuvplan måste kunna uppträda samtidigt.
Det är fallet om alla skjuvplan går till brott antingen genom hålkantbrott (moderna a och b) eller genom flytleder (moderna d och f). Andra kombinationer, där förbindaren förblir rak i ett skjuvplan men bildar flytleder i nästa, bör undvikas: deformationerna passar inte ihop, och den beräknade summan nås inte. För förband med fyra eller fler skjuvplan anger EC5 11.2.3.7(4) tjocklekskrav på de inre och yttre delarna som säkerställer att alla skjuvplan bildar flytleder.