Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.5 Stål: svetsar och svetsförband

Svetsning gör två ståldelar till en sammanhängande del och är det vanligaste sättet att bygga upp och foga samman stålkonstruktioner i verkstaden. Det här avsnittet beskriver vad som händer när man svetsar, de vanligaste svetsmetoderna, hur svetsningen påverkar materialet (zoner, egenspänningar och deformationer), vanliga svetsdefekter och svetslägen. Därefter definieras svetstyperna och de mått som behövs för dimensioneringen: a-måttet och svetsens längd. Hur spänningarna i en kälsvets beräknas och kontrolleras visas i avsnitt 3.6.

3.5.1 Svetsning och svetsmetoder

Vid smältsvetsning smälts grundmaterialet i fogen lokalt, oftast tillsammans med ett tillsatsmaterial från en elektrod eller tråd. Smältan stelnar till svetsgods som binder ihop delarna. Svetsgodset måste skyddas från luftens syre och kväve, som annars gör det poröst och sprött. Metoderna skiljer sig främst i hur värmen alstras och hur smältan skyddas:

Det finns också till exempel punktsvetsning (tunna plåtar), lasersvetsning och friktionssvetsning. Kvaliteten beror mycket på förhållandena: i verkstaden kan delarna vändas och svetsas i bästa läge, medan svetsning på byggplatsen ofta sker i dåliga lägen och i väder och vind. Därför svetsas så mycket som möjligt i verkstaden, och förbanden på byggplatsen görs oftast med skruv.

3.5.2 Svetsens zoner

När svetsen svalnar får materialet närmast den en annan struktur än grundmaterialet, se figur 3.18. Svetsgodset har en gjutstruktur. Utanför smältgränsen ligger den värmepåverkade zonen (HAZ, heat-affected zone): närmast smältgränsen har materialet hettats upp nästan till smältpunkten och fått grova korn, längre ut har det normaliserats och fått en finkornig struktur. Utanför zonen är grundmaterialet opåverkat, eftersom värmen är mycket lokal.

Zoner i och kring en stumsvets och den högsta temperaturen som materialet når under svetsningen. Omritad efter kompendiet, figur S9.2, och föreläsningsbilderna.
Figur 3.18 Zoner i och kring en stumsvets och den högsta temperaturen som materialet når under svetsningen. Omritad efter kompendiet, figur S9.2, och föreläsningsbilderna.

I ett svetsbart stål och med rätt utförd svetsning blir zonerna inte svagare än grundmaterialet. Svalnar svetsen för fort, i tjocka plåtar eller i stål med hög kolhalt, kan den värmepåverkade zonen däremot bli hård och spröd. Det förebyggs med förvärmning och rätt val av tillsatsmaterial.

3.5.3 Egenspänningar och deformationer

När svetsen svalnar vill den krympa, men det omgivande kalla materialet hindrar den. Svetsen och materialet närmast den får då dragspänningar, ofta ända upp till sträckgränsen, och materialet längre bort får tryckspänningar, så att tvärsnittet som helhet är i jämvikt, se figur 3.19a. Spänningarna finns kvar utan yttre last och kallas egenspänningar (svetsspänningar). Där krympningen inte hindras blir det i stället deformationer: en stumsvets med V-fog krymper mest vid den breda sidan, och plåtarna viker sig så att det blir en vinkeländring, se figur 3.19b. Ju fler strängar svetsen läggs i, desto större blir vinkeländringen; en dubbelsidig X-fog ger mindre vinkeländring.

a) Egenspänningar tvärs en plåt med en längsgående svets: drag vid svetsen, tryck längre bort. b) Vinkeländring av två plåtar som stumsvetsats med en enkelsidig V-fog. Omritad efter kompendiet, figur S9.6, och föreläsningsbilderna.
Figur 3.19 a) Egenspänningar tvärs en plåt med en längsgående svets: drag vid svetsen, tryck längre bort. b) Vinkeländring av två plåtar som stumsvetsats med en enkelsidig V-fog. Omritad efter kompendiet, figur S9.6, och föreläsningsbilderna.

Ordningen som svetsarna läggs i påverkar hur egenspänningarna blir. Svetsas till exempel en I-balk ihop med stumsvetsar, flänsarna först och livet sist, hindrar flänsarna livets krympning, så att livet får dragspänningar och flänsarna tryck. Med omvänd ordning blir det tvärtom. Egenspänningar påverkar inte den statiska bärförmågan hos ett segt material, eftersom de jämnas ut när materialet flyter (EC3-1-8 6.9(2) tillåter att de försummas), men de sänker utmattningshållfastheten och kan vara ogynnsamma för stabiliteten och för risken för sprött brott. För att hålla nere egenspänningar och deformationer

3.5.4 Svetsdefekter

De vanligaste felen i svetsar visas i figur 3.20: smältdiken (en skåra i grundmaterialet vid svetsens kant, svetstån), porer (gasblåsor i svetsgodset), bindfel (svetsgodset har inte smält ihop med grundmaterialet), rotfel (roten är inte genomsvetsad) och sprickor, som kan uppstå när svetsen stelnar eller när den svalnar. Dessutom förekommer slagginneslutningar och kratrar vid start och stopp. Defekterna fungerar som anvisningar och är särskilt farliga vid utmattning och vid låga temperaturer.

Vanliga svetsdefekter: a) smältdike vid svetstån, b) porer, c) bindfel, d) rotfel och e) spricka. Omritad efter föreläsningsbilderna.
Figur 3.20 Vanliga svetsdefekter: a) smältdike vid svetstån, b) porer, c) bindfel, d) rotfel och e) spricka. Omritad efter föreläsningsbilderna.

Reglerna i EC3-1-8 förutsätter kvalitetsnivå C enligt EN ISO 5817 (EC3-1-8 6.1); vilken kvalitet som krävs bestäms av konstruktionens utförandeklass enligt EN 1090-2. Svetsarna kontrolleras med okulär besiktning och vid behov med oförstörande provning: ultraljud, röntgen, magnetpulver eller penetrant.

3.5.5 Svetslägen

Hur svår en svets är att utföra beror på i vilket läge den läggs, se figur 3.21. Liggande svetsar ovanifrån och liggande kälsvetsar är enklast och ger bäst kvalitet. Stående svetsar är betydligt svårare, och svetsar över huvudet är svårast. Vid handsvetsning kan en stående svets kosta ungefär dubbelt så mycket och en svets över huvud ungefär tre gånger så mycket som en liggande. Konstruktören bör därför se till att svetsarna kan läggas i bra lägen och att det finns plats för elektroden; en svets som inte går att nå blir aldrig bra.

Svetslägen: a) liggande, b) horisontell kälsvets, c) stående och d) över huvud. Pilen visar elektrodens riktning. Omritad efter kompendiet, figur S9.5.
Figur 3.21 Svetslägen: a) liggande, b) horisontell kälsvets, c) stående och d) över huvud. Pilen visar elektrodens riktning. Omritad efter kompendiet, figur S9.5.

3.5.6 Stumsvetsar och kälsvetsar

De två huvudtyperna av svetsar visas i figur 3.22:

Svetstyper: a) stumsvets med full genomträngning, b) stumsvets med delvis genomträngning, c) kälsvetsar i ett T-förband och d) kälsvetsar i ett överlappsförband. Omritad efter kompendiet, figur S9.1 och S9.10.
Figur 3.22 Svetstyper: a) stumsvets med full genomträngning, b) stumsvets med delvis genomträngning, c) kälsvetsar i ett T-förband och d) kälsvetsar i ett överlappsförband. Omritad efter kompendiet, figur S9.1 och S9.10.

En kälsvets byggs upp av en eller flera strängar. Ett a-mått på 3–5 mm går att lägga i en sträng, 6–9 mm kräver ungefär tre strängar och 10–13 mm ungefär sex. Eftersom arbetet är den största kostnaden växer priset snabbt med a-måttet; flera tunna svetsar är ofta billigare än en tjock.

3.5.7 a-mått

En kälsvets dimensioneras med sitt a-mått aa (throat thickness): höjden i den största triangel som kan skrivas in mellan anliggningsytorna och svetsens yta, mätt vinkelrätt mot triangelns yttre sida (EC3-1-8 6.5.2), se figur 3.23. Triangelns kateter kallas svetsens ben zz. För en kälsvets med lika långa ben mellan vinkelräta plåtar är

a=z2≈0,7 z(3.19)a = \frac{z}{\sqrt{2}} \approx 0{,}7 \, z \tag{3.19}

Svetsens kupiga överhöjning räknas inte in. En konkav svets får ett mindre a-mått än benen antyder, eftersom triangeln måste rymmas under ytan. a-måttet ska vara minst 3 mm. Om svetsprocessen säkert ger djupare inträngning än själva fogen får den extra inträngningen räknas in (djupinträngande kälsvets, EC3-1-8 6.5.2(3)).

a-måttet aaa är höjden i den största inskrivna triangeln (streckad), mätt från roten vinkelrätt mot triangelns yttre sida. a) Lika långa ben zzz. b) Olika långa ben z1z_1z1​ och z2z_2z2​. c) Konkav svets. Omritad efter EC3-1-8 figur 6.5 och kompendiet, figur S9.9.
Figur 3.23 a-måttet aa är höjden i den största inskrivna triangeln (streckad), mätt från roten vinkelrätt mot triangelns yttre sida. a) Lika långa ben zz. b) Olika långa ben z1z_1 och z2z_2. c) Konkav svets. Omritad efter EC3-1-8 figur 6.5 och kompendiet, figur S9.9.

3.5.8 Svetslängd

Svetsens nominella längd ll är den längd där svetsen har fullt a-mått (EC3-1-8 6.5.1). Vid start och stopp blir svetsen ofta tunnare, och om man inte vet att svetsen har fullt mått hela vägen räknas därför

l=ltot−2a(3.20)l = l_{tot} - 2a \tag{3.20}

där ltotl_{tot} är svetsens totala längd. Ingen reduktion behövs om svetsen görs med fullt mått även i ändarna, till exempel genom att den förs runt hörnet (ändomvikning) eller dras ut på en utloppsbit som sedan skärs bort. En ändomvikning ska vara minst två gånger benlängden och anges på ritningen (EC3-1-8 6.3.2.2).

En kälsvets som är kortare än 30 mm eller kortare än 6a6a får inte räknas som bärande (EC3-1-8 6.5.1(2)). Långa svetsar i överlappsförband får reducerad bärförmåga, se avsnitt 3.6.4.

Exempel 3.4 a-mått, benlängd och nominell längd

En plåt är fastsvetsad med en kälsvets med a=5a = 5 mm och den totala längden ltot=120l_{tot} = 120 mm. Svetsen slutar rakt av i båda ändar, utan ändomvikning. Bestäm benlängden, den nominella längden som får användas i beräkningen och kontrollera minsta längd.

Benlängd. Med lika långa ben ger ekv. (3.19)

z=2 a=2⋅5=7,1 mmz = \sqrt{2} \, a = \sqrt{2} \cdot 5 = 7{,}1 \text{ mm}

Nominell längd. Svetsen har inte fullt mått i ändarna, så ekv. (3.20) ger

l=ltot−2a=120−2⋅5=110 mml = l_{tot} - 2a = 120 - 2 \cdot 5 = 110 \text{ mm}

Minsta längd. Kravet är l≥max⁡{30; 6a}=max⁡{30; 30}=30l \ge \max\{30;\ 6a\} = \max\{30;\ 30\} = 30 mm, vilket är uppfyllt med god marginal. a-måttet uppfyller också kravet a≥3a \ge 3 mm.

Tolkning. Avdraget för ändarna minskar bärförmågan med 8 %. Förs svetsen runt plåtens hörn med minst 2z=142z = 14 mm i varje ände får hela längden 120 mm räknas.