Kapitel 4 · KnäckningUtkast

4.7 Stålpelare: snittkraftsmetoden

Det här avsnittet visar hur en stålpelare som både trycks och böjs kontrolleras i kursen: med snittkraftsmetoden. Pelarens moment beräknas enligt andra ordningens teori, med en ekvivalent initialkrokighet som representerar alla imperfektioner, och det tvärsnitt där momentet är störst kontrolleras sedan för normalkraften och momentet tillsammans. Avsnittet bygger på andra ordningens moment i avsnitt 4.2 och interaktionen mellan normalkraft och moment i avsnitt 4.3. Som i hela kapitlet är NEdN_{Ed} tryckkraftens storlek.

4.7.1 Varför snittkraftsmetoden

Knäckkurvan i avsnitt 4.6 gäller en pelare med enbart normalkraft. När pelaren dessutom böjs, av en sidolast som vind, av ändmoment eller av en excentriskt angripande last, samverkar momentet med andra ordningens effekter. EC3 har en egen metod för detta: kontroll med knäckkurvorna för böjknäckning (χ\chi) och vippning (χLT\chi_{LT}) kombinerade med interaktionsfaktorer kyyk_{yy}, kyzk_{yz}, kzyk_{zy} och kzzk_{zz} (EC3 8.3.3, formel (8.88) och (8.89)). Metoden är relativt komplicerad och används inte i kursen.

I stället används snittkraftsmetoden, som bygger direkt på mekaniken:

  1. Beräkna det dimensionerande momentet MEdM_{Ed} enligt andra ordningens teori, med en initialkrokighet e0e_0 som täcker pelarens imperfektioner och egenspänningar.
  2. Kontrollera att tvärsnittet bär NEdN_{Ed} och MEdM_{Ed} samtidigt, elastiskt eller plastiskt.

Imperfektionerna ingår alltså i analysen, och därför behövs ingen separat knäckkontroll i pelarens böjningsplan. I EC3:2022 svarar det mot analysmetoderna M4 och M5 i 7.2.2: när andra ordningens effekter och initialkrokigheter ingår i analysen kontrolleras tvärsnittet med γM1\gamma_{M1} i stället för γM0\gamma_{M0} (båda är 1,0) och knäckkontrollen enligt 8.3 i planet kan utgå. Metoden förutsätter att pelaren inte kan knäcka eller vippa ut ur böjningsplanet, till exempel för att den är stagad i sin veka riktning.

4.7.2 Utböjning och moment enligt första och andra ordningen

Figur 4.33 visar en pelare som är ledad i båda ändar och belastas av en tryckkraft NEdN_{Ed} och en jämnt utbredd sidolast qq. Momentet byggs upp i tre steg:

Pelare ledad i båda ändar med tryckkraften NEdN_{Ed}NEd​ och sidolasten qqq; toppen hålls i sidled. Stödreaktionerna (blå) är NEdN_{Ed}NEd​ vid foten och qL/2qL/2qL/2 vid varje upplag. a) Första ordningens utböjning v1v_1v1​ och moment M1M_1M1​ för en rak pelare. b) Med initialkrokigheten e0e_0e0​ (prickad) får normalkraften hävarmen e0+v1e_0 + v_1e0​+v1​. c) Andra ordningens tillskott e2e_2e2​ ger det totala momentet M=NEd(e0+v1+e2)+M1M = N_{Ed}(e_0 + v_1 + e_2) + M_1M=NEd​(e0​+v1​+e2​)+M1​.
Figur 4.33 Pelare ledad i båda ändar med tryckkraften NEdN_{Ed} och sidolasten qq; toppen hålls i sidled. Stödreaktionerna (blå) är NEdN_{Ed} vid foten och qL/2qL/2 vid varje upplag. a) Första ordningens utböjning v1v_1 och moment M1M_1 för en rak pelare. b) Med initialkrokigheten e0e_0 (prickad) får normalkraften hävarmen e0+v1e_0 + v_1. c) Andra ordningens tillskott e2e_2 ger det totala momentet M=NEd(e0+v1+e2)+M1M = N_{Ed}(e_0 + v_1 + e_2) + M_1.

Det dimensionerande momentet i mittsnittet blir

MEd=NEd(e0+v1+e2)+M1(4.34)M_{Ed} = N_{Ed} \left( e_0 + v_1 + e_2 \right) + M_1 \tag{4.34}

Den totala utböjningen e0+v1+e2e_0 + v_1 + e_2 fås ur förstoringen i ekv. (4.11): första ordningens utböjning e0+v1e_0 + v_1 förstoras med faktorn 1/(1−NEd/Ncr)1/(1 - N_{Ed}/N_{cr}), där NcrN_{cr} är Eulerlasten ekv. (4.3) för knäckning i böjningsplanet. Insatt i ekv. (4.34):

MEd=NEd⋅e0+v11−NEd/Ncr+M1=NEd⋅NcrNcr−NEd⋅(e0+v1)+M1(4.35)M_{Ed} = N_{Ed} \cdot \frac{e_0 + v_1}{1 - N_{Ed}/N_{cr}} + M_1 = N_{Ed} \cdot \frac{N_{cr}}{N_{cr} - N_{Ed}} \cdot (e_0 + v_1) + M_1 \tag{4.35}

Det är andra ordningens moment på samma form som ekv. (4.8). Momentet består av fyra delar som var och en har en tydlig orsak:

I kapitlets allmänna del står e0e_0 för hela första ordningens excentricitet (avsnitt 4.2). För stålpelare i kursen är det bara den ekvivalenta initialkrokigheten, som i EC3; en avsiktlig excentricitet ee hos lasten tas i stället med i M1M_1 som NEd⋅eN_{Ed} \cdot e.

Formeln förutsätter att utböjningen har ungefär formen av en halv sinusvåg, vilket stämmer väl för en ledad pelare med utbredd sidolast eller en punktlast i mitten. Momentet M1M_1 förstoras inte separat: dess andra ordningens tillskott ingår redan genom v1v_1.

4.7.3 Ekvivalent initialkrokighet

Initialkrokigheten e0e_0 i snittkraftsmetoden är inte pelarens verkliga krokighet. Den är en ekvivalent krokighet som ska ge samma bärförmåga som en verklig pelare med både krokighet och egenspänningar. Den är därför större än toleransen L/1000L/1000, och den beror på knäckkurvan, som ju beskriver hur stora egenspänningarna är. EC3 7.3.3.1, formel (7.9), ger

e0=αε⋅βbow⋅L(4.36)e_0 = \frac{\alpha}{\varepsilon} \cdot \beta_{bow} \cdot L \tag{4.36}

där α\alpha är imperfektionsfaktorn för pelarens knäckkurva (tabell 4.4 och tabell 4.5), ε=235/fy\varepsilon = \sqrt{235/f_y}, LL pelarens längd och βbow\beta_{bow} en referenskrokighet som beror på knäckaxeln och på om tvärsnittet kontrolleras elastiskt eller plastiskt (tabell 4.7). I EC3 betecknas den β\beta; här används βbow\beta_{bow} för att den inte ska förväxlas med knäcklängdsfaktorn i ekv. (4.4).

Tabell 4.7 Referenskrokigheten β_bow (β i EC3) enligt EC3 tabell 7.1
Knäckning kringElastisk tvärsnittskontrollPlastisk tvärsnittskontroll
y–yy\text{–}y1/1101/75
z–zz\text{–}z1/2001/68

Ett högre fyf_y ger mindre ε\varepsilon och alltså större e0e_0 för samma längd. Det kompenserar att en pelare av höghållfast stål är slankare relativt sin sträckgräns. Plastisk kontroll kräver större e0e_0 än elastisk, eftersom tvärsnittet då tillgodoräknas mer bärförmåga. Tabell 4.8 visar vad formeln ger uttryckt som L/e0L/e_0.

Tabell 4.8 L/e_0 enligt [](eq:stal-snittkraft-e0) för knäckning kring y–y. Beräknat ur EC3 tabell 7.1 och 8.2.
KnäckkurvaElastisk, S235Elastisk, S355Plastisk, S235Plastisk, S355
a0846688577469
a524426357291
b324263221179
c224183153125
d1451189980

Den tidigare utgåvan av EC3, som EKS och äldre kursmaterial hänvisar till, angav i stället fasta värden e0=L/αbowe_0 = L/\alpha_{bow} oberoende av stålsort: αbow\alpha_{bow} = 350, 300, 250, 200 och 150 för kurva a0–d vid elastisk analys och 300, 250, 200, 150 och 100 vid plastisk analys. För S235 ger den nya formeln mindre e0e_0 än förut för kurva a0–b och ungefär samma för kurva c–d; för S355 blir e0e_0 större än förut för kurva b–d.

Obs: Bärförmågan beror mycket på att e0e_0 läggs åt det ogynnsamma hållet, det vill säga åt samma håll som utböjningen från sidolasten. Om sidolasten kan verka åt båda hållen (vind som tryck eller sug) är det den största summan e0+v1e_0 + v_1 som gäller.

4.7.4 Tvärsnittets bärförmåga

Tvärsnittet i det snitt där MEdM_{Ed} är störst ska bära NEdN_{Ed} och MEdM_{Ed} samtidigt. Kontrollen kan göras elastiskt för alla tvärsnittsklasser eller plastiskt för klass 1 och 2. Hur interaktionsdiagrammet ser ut för olika material beskrivs i avsnitt 4.3. Initialkrokigheten e0e_0 är kalibrerad tillsammans med ett bestämt tvärsnittsvillkor, och vid plastisk kontroll beror det därför på knäckaxeln vilket samband som får användas (EC3 7.3.3.1(2)): det linjära sambandet kring y–yy\text{–}y och den fullständiga plastiska interaktionen, med ett uppdelat spänningsblock, kring z–zz\text{–}z. Se Vilken interaktion får användas?.

Elastisk kontroll

Med elastisk kontroll får spänningen inte överstiga sträckgränsen någonstans i tvärsnittet. För tryck och böjning kring y–yy\text{–}y blir villkoret i den mest tryckta kantfibern (EC3 8.2.9.2)

σmax=NEdA+MEdWel,y≤fyγM1(4.37)\sigma_{max} = \frac{N_{Ed}}{A} + \frac{M_{Ed}}{W_{el,y}} \le \frac{f_y}{\gamma_{M1}} \tag{4.37}

Med Npl,Rd=Afy/γM1N_{pl,Rd} = A f_y/\gamma_{M1} och Mel,Rd=Wel,yfy/γM1M_{el,Rd} = W_{el,y} f_y/\gamma_{M1} är det samma sak som den räta linjen ekv. (4.12). Initialkrokigheten tas då med βbow\beta_{bow} för elastisk kontroll.

Plastisk kontroll med uppdelat spänningsblock

I klass 1 och 2 kan hela tvärsnittet plasticeras. Spänningen är då fyf_y i tryck på ena sidan om neutrallagret och fyf_y i drag på den andra. Tvärsnittets bärförmåga bestäms genom att dela upp spänningsblocket, se figur 4.34, som visar böjning kring y–yy\text{–}y:

Plastisk spänningsfördelning i en I-profil med tryckkraft och moment, uppdelad i två delar. Livremsan med höjden 2yn2y_n2yn​ kring tyngdpunkten är tryckt med fyf_yfy​ och balanserar NEdN_{Ed}NEd​; resten av tvärsnittet, tryckt ovanför och draget nedanför remsan, balanserar MEdM_{Ed}MEd​. Drag (+) är ritat till vänster och tryck (−) till höger.
Figur 4.34 Plastisk spänningsfördelning i en I-profil med tryckkraft och moment, uppdelad i två delar. Livremsan med höjden 2yn2y_n kring tyngdpunkten är tryckt med fyf_y och balanserar NEdN_{Ed}; resten av tvärsnittet, tryckt ovanför och draget nedanför remsan, balanserar MEdM_{Ed}. Drag (+) är ritat till vänster och tryck (−) till höger.

Om normalkraften ryms i livet ger jämvikten för remsan

yn=NEd γM12 tw fy(4.38)y_n = \frac{N_{Ed} \, \gamma_{M1}}{2 \, t_w \, f_y} \tag{4.38}

och det tvärsnitt som är kvar för momentet är hela tvärsnittet minus remsan. Remsans bidrag till det plastiska böjmotståndet är twyn2t_w y_n^2, så den reducerade momentkapaciteten blir

MN,Rd=fyγM1(Wpl,y−tw yn2)(4.39)M_{N,Rd} = \frac{f_y}{\gamma_{M1}} \left( W_{pl,y} - t_w \, y_n^2 \right) \tag{4.39}

Uttrycket gäller så länge remsan ligger i livets raka del, 2yn≤h−2tf−2r2 y_n \le h - 2t_f - 2r. Annars når neutrallagret flänsen och momentkapaciteten sjunker snabbare. För valsade I- och H-profiler ger EC3 8.2.9.1(5), formel (8.48), en approximation som gäller över hela området, ekv. (4.14) i avsnitt 4.3.

Enligt formel (8.45) och (8.46) behöver normalkraftens inverkan på Mpl,y,RdM_{pl,y,Rd} inte beaktas alls om NEd≤0,25Npl,RdN_{Ed} \le 0{,}25 N_{pl,Rd} och NEd≤0,5hwtwfy/γM0N_{Ed} \le 0{,}5 h_w t_w f_y/\gamma_{M0}, med livhöjden hw=h−2tfh_w = h - 2t_f: då ryms normalkraften i halva livet och reduktionen blir liten.

Spänningsblocket ger den fullständiga plastiska interaktionen, det vill säga vad tvärsnittet verkligen kan bära. I snittkraftsmetoden med plastisk initialkrokighet används den vid böjning kring z–zz\text{–}z. Uppdelningen görs då på samma sätt: livet och de mittersta delarna av flänsarna tar normalkraften, och flänsarnas yttre delar tar momentet. Livet ligger nära zz-axeln och bidrar nästan inget till Mpl,zM_{pl,z}. Så länge normalkraften ryms i livet, NEd≤hwtwfy/γM0N_{Ed} \le h_w t_w f_y/\gamma_{M0} (formel (8.47)), behöver ingen reduktion göras. För valsade I- och H-profiler ger EC3 8.2.9.1(5), formel (8.49) och (8.50),

MN,z,Rd=Mpl,z,Rdför n≤aMN,z,Rd=Mpl,z,Rd[1−(n−a1−a)2]för n>a(4.40)\begin{aligned} M_{N,z,Rd} &= M_{pl,z,Rd} \qquad \text{för } n \le a \\ M_{N,z,Rd} &= M_{pl,z,Rd} \left[ 1 - \left( \frac{n - a}{1 - a} \right)^2 \right] \qquad \text{för } n > a \end{aligned} \tag{4.40}

med nn och aa som i ekv. (4.14). Kring y–yy\text{–}y får den fullständiga plastiska interaktionen inte kombineras med den plastiska initialkrokigheten. Där används den i kursen bara när momentet inte innehåller någon ekvivalent krokighet, till exempel för en oslank pelare (λˉ≤0,2\bar{\lambda} \le 0{,}2) där första ordningens moment räcker.

Figur 4.35 jämför de olika interaktionssambanden för en HEA 120. Den plastiska kurvan ligger nästan på MplM_{pl} för små normalkrafter, eftersom livet nära tyngdpunkten bidrar lite till böjmotståndet. Den linjära kontrollen och särskilt den elastiska ligger innanför. Att EC3:2022 ändå kräver det linjära sambandet kring y–yy\text{–}y beror på att initialkrokigheten är kalibrerad för det.

Interaktionsdiagram för HEA 120, böjning kring y–yy\text{–}yy–y: exakt plastisk interaktion med uppdelat spänningsblock (utan hänsyn till hålkälen), approximationen ekv. (4.14), det linjära sambandet ekv. (4.41) och den elastiska gränsen ekv. (4.37). Punkten är det dimensionerande lastfallet i exempel 4.9, som kontrolleras med det linjära sambandet.
Figur 4.35 Interaktionsdiagram för HEA 120, böjning kring y–yy\text{–}y: exakt plastisk interaktion med uppdelat spänningsblock (utan hänsyn till hålkälen), approximationen ekv. (4.14), det linjära sambandet ekv. (4.41) och den elastiska gränsen ekv. (4.37). Punkten är det dimensionerande lastfallet i exempel 4.9, som kontrolleras med det linjära sambandet.

Vilken interaktion får användas?

Initialkrokigheten i tabell 4.7 är kalibrerad tillsammans med ett bestämt tvärsnittsvillkor. Med βbow\beta_{bow} för elastisk kontroll används det elastiska villkoret ekv. (4.37) kring båda axlarna. När e0e_0 är bestämt för plastisk kontroll anger EC3 7.3.3.1(2) vilket plastiskt samband som ska användas:

NEdNpl,Rd+My,EdMpl,y,Rd≤1,0(4.41)\frac{N_{Ed}}{N_{pl,Rd}} + \frac{M_{y,Ed}}{M_{pl,y,Rd}} \le 1{,}0 \tag{4.41}

För en pelare som böjs kring den styva axeln är kontrollen i snittkraftsmetoden alltså ekv. (4.35) med βbow=1/75\beta_{bow} = 1/75 följd av ekv. (4.41). Det är den kontroll som används i exempel 4.9 och i övningsuppgifterna.

Obs: Den första generationen av EC3, EN 1993-1-1:2005, angav den ekvivalenta initialkrokigheten för plastisk kontroll som fasta värden (5.3.2(3), tabell 5.1): e0=L/300e_0 = L/300, L/250L/250, L/200L/200, L/150L/150 och L/100L/100 för knäckkurva a0–d, oberoende av knäckaxel och stålsort. Sverige gjorde inget nationellt val här. Krokigheten kombinerades med den fullständiga plastiska interaktionen MEd≤MN,RdM_{Ed} \le M_{N,Rd} (6.2.9) kring båda axlarna, och så räknar också kurskompendiet (formel (S7-2)–(S7-4)), föreläsningsbilderna och de äldre lösningarna till exempelsamlingens SP-uppgifter. Den första generationen lade alltså säkerhetsmarginalen i initialkrokigheten, som för S235 är större än i den nya utgåvan (se tabell 4.8 och jämförelsen ovan). EN 1993-1-1:2022 gör i stället e0=(α/ε)βbowLe_0 = (\alpha/\varepsilon) \beta_{bow} L beroende av knäckaxel och stålsort och kräver det linjära sambandet kring y–yy\text{–}y.

4.7.5 Vippning

En böjd I-profil vars tryckta fläns inte är stagad i sidled kan vippa (lateral torsional buckling): den tryckta flänsen knäcker i sidled och tvärsnittet vrider sig. Vippning är en egen instabilitet som reducerar momentkapaciteten (EC3 8.3.2). Snittkraftsmetoden i kursen förutsätter att pelaren är stagad så att den inte kan vippa, till exempel av en vägg som håller den tryckta flänsen. Vid vindsug byter flänsarna roll, och då måste också den inre flänsen vara stagad, annars krävs en kontroll av vippning, vilket inte ingår i kursen.

4.7.6 Beräkningsgång

  1. Bestäm lastkombinationerna och för var och en NEdN_{Ed}, sidolasten och första ordningens moment M1M_1 och utböjning v1v_1 (elementarfall).
  2. Beräkna NcrN_{cr} för knäckning i böjningsplanet med ekv. (4.3) och ekv. (4.4).
  3. Välj knäckkurva (tabell 4.5) och bestäm e0e_0 med ekv. (4.36), med βbow\beta_{bow} för knäckaxeln och för elastisk eller plastisk kontroll.
  4. Beräkna andra ordningens moment MEdM_{Ed} med ekv. (4.35).
  5. Kontrollera tvärsnittet: elastiskt med ekv. (4.37), eller plastiskt (klass 1–2), kring y–yy\text{–}y med det linjära sambandet ekv. (4.41) och kring z–zz\text{–}z med uppdelat spänningsblock eller ekv. (4.40) och Mpl,z,Rd≤1,25 Mel,z,RdM_{pl,z,Rd} \le 1{,}25 \, M_{el,z,Rd}.
  6. Kontrollera att pelaren är stagad ut ur planet; annars krävs också knäckkontroll kring den andra axeln enligt avsnitt 4.6 och kontroll av vippning.

Exempel 4.9 Fasadpelare med vind och snö

En enplans hallbyggnad har takfackverk som spänner 30 m mellan långsidorna. Fackverken vilar på fasadpelare av HEA 120 i S355 (fy=355f_y = 355 MPa) som står med 4,0 m mellanrum och är 5,0 m höga, se figur 4.36. Pelarna är ledade vid foten och hålls i toppen av takskivan (skivverkan). Ytterväggen stagar dem i den veka riktningen, även mot vippning. Karakteristiska laster: egentyngd av tak inklusive fackverk gk=0,5g_k = 0{,}5 kN/m², snölast sk=0,8s_k = 0{,}8 kN/m² (ψ0=0,7\psi_0 = 0{,}7) och vindlast mot fasaden wk=0,7w_k = 0{,}7 kN/m² (ψ0=0,6\psi_0 = 0{,}6). Kontrollera pelarna för lastkombinationerna med vind och snö; tvärsnittet får kontrolleras plastiskt.

a) Planen: fasadpelare med 4,0 m mellanrum längs långsidorna och takfackverk som spänner 30 m; skrafferat är takytan som en pelare bär, 4,0⋅154{,}0 \cdot 154,0⋅15 m. b) Beräkningsmodellen: pelaren är ledad vid foten, hålls i sidled i toppen av takskivan och belastas av NEdN_{Ed}NEd​ från taket och vindlasten qEdq_{Ed}qEd​; reaktionerna (blå) är NEdN_{Ed}NEd​ vid foten och qEdL/2q_{Ed} L/2qEd​L/2 vid varje upplag. c) Sektion: vinden böjer HEA 120 kring den styva axeln y–yy\text{–}yy–y, och väggen hindrar utböjning kring z–zz\text{–}zz–z.
Figur 4.36 a) Planen: fasadpelare med 4,0 m mellanrum längs långsidorna och takfackverk som spänner 30 m; skrafferat är takytan som en pelare bär, 4,0⋅154{,}0 \cdot 15 m. b) Beräkningsmodellen: pelaren är ledad vid foten, hålls i sidled i toppen av takskivan och belastas av NEdN_{Ed} från taket och vindlasten qEdq_{Ed}; reaktionerna (blå) är NEdN_{Ed} vid foten och qEdL/2q_{Ed} L/2 vid varje upplag. c) Sektion: vinden böjer HEA 120 kring den styva axeln y–yy\text{–}y, och väggen hindrar utböjning kring z–zz\text{–}z.

Laster och lastkombinationer. Varje pelare bär taket inom halva fackverkets spännvidd och halva avståndet till grannpelarna, 4,0⋅15=604{,}0 \cdot 15 = 60 m², och vindlasten på en 4,0 m bred del av fasaden. Lasterna kombineras enligt EN 1990, formel (6.10), med de rekommenderade partialkoefficienterna γG=1,35\gamma_G = 1{,}35 och γQ=1,5\gamma_Q = 1{,}5: permanent last 1,35Gk1{,}35 G_k, huvudlasten 1,5Qk1{,}5 Q_k och övriga variabla laster 1,5ψ0Qk1{,}5 \psi_0 Q_k. Kombinationsfaktorerna är de som EN 1990 bilaga A1 rekommenderar för de nordiska länderna: ψ0=0,7\psi_0 = 0{,}7 för snö och 0,60{,}6 för vind. Med snö som huvudlast:

NEd=60⋅(1,35⋅0,5+1,5⋅0,8)=112,5 kNN_{Ed} = 60 \cdot (1{,}35 \cdot 0{,}5 + 1{,}5 \cdot 0{,}8) = 112{,}5 \text{ kN}qEd=1,5⋅0,6⋅0,7⋅4,0=2,52 kN/mq_{Ed} = 1{,}5 \cdot 0{,}6 \cdot 0{,}7 \cdot 4{,}0 = 2{,}52 \text{ kN/m}

Med vind som huvudlast:

NEd=60⋅(1,35⋅0,5+1,5⋅0,7⋅0,8)=90,9 kNN_{Ed} = 60 \cdot (1{,}35 \cdot 0{,}5 + 1{,}5 \cdot 0{,}7 \cdot 0{,}8) = 90{,}9 \text{ kN}qEd=1,5⋅0,7⋅4,0=4,20 kN/mq_{Ed} = 1{,}5 \cdot 0{,}7 \cdot 4{,}0 = 4{,}20 \text{ kN/m}

Kombinationen med enbart permanent last, 1,35Gk1{,}35 G_k, ger bara NEd=40,5N_{Ed} = 40{,}5 kN utan vind och är inte dimensionerande.

Tvärsnitt och material. Ur profiltabellen för HEA 120: A=2 534A = 2\,534 mm², Iy=6,06⋅106I_y = 6{,}06 \cdot 10^6 mm⁴, Wpl,y=119⋅103W_{pl,y} = 119 \cdot 10^3 mm³, Wel,y=106⋅103W_{el,y} = 106 \cdot 10^3 mm³, h=114h = 114 mm, b=120b = 120 mm, tw=5t_w = 5 mm, tf=8t_f = 8 mm och r=12r = 12 mm. Med ε=235/355=0,814\varepsilon = \sqrt{235/355} = 0{,}814 är flänsen (c/tf=45,5/8=5,7<9ε=7,3c/t_f = 45{,}5/8 = 5{,}7 < 9\varepsilon = 7{,}3) och livet (c/tw=74/5=14,8<28ε=22,8c/t_w = 74/5 = 14{,}8 < 28\varepsilon = 22{,}8) i klass 1 (tabell 1.10). Bärförmågorna är

Npl,Rd=AfyγM1=2 534⋅355=900 kNN_{pl,Rd} = \frac{A f_y}{\gamma_{M1}} = 2\,534 \cdot 355 = 900 \text{ kN}Mpl,y,Rd=Wpl,yfyγM1=119⋅103⋅355=42,2 kNmM_{pl,y,Rd} = \frac{W_{pl,y} f_y}{\gamma_{M1}} = 119 \cdot 10^3 \cdot 355 = 42{,}2 \text{ kNm}

Eulerlast. Pelaren är ledad i båda ändar, Lcr=L=5,0L_{cr} = L = 5{,}0 m, och ekv. (4.3) ger för knäckning kring y–yy\text{–}y

Ncr=π2EIyLcr2=π2⋅210 000⋅6,06⋅1065 0002=502⋅103 N=502 kNN_{cr} = \frac{\pi^2 E I_y}{L_{cr}^2} = \frac{\pi^2 \cdot 210\,000 \cdot 6{,}06 \cdot 10^6}{5\,000^2} = 502 \cdot 10^3 \text{ N} = 502 \text{ kN}

Initialkrokighet. Valsad H-profil med h/b=0,95≤1,2h/b = 0{,}95 \le 1{,}2, knäckning kring y–yy\text{–}y: kurva b, α=0,34\alpha = 0{,}34 (tabell 4.5). Plastisk kontroll kring y–yy\text{–}y ger βbow=1/75\beta_{bow} = 1/75 (tabell 4.7), och ekv. (4.36) ger

e0=αε⋅βbow⋅L=0,340,814⋅175⋅5 000=27,9 mm≈L/180e_0 = \frac{\alpha}{\varepsilon} \cdot \beta_{bow} \cdot L = \frac{0{,}34}{0{,}814} \cdot \frac{1}{75} \cdot 5\,000 = 27{,}9 \text{ mm} \approx L/180

Första ordningen, vind som huvudlast. Elementarfallet för en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last (avsnitt 5.3):

M1=qEdL28=4,20⋅5,028=13,1 kNmM_1 = \frac{q_{Ed} L^2}{8} = \frac{4{,}20 \cdot 5{,}0^2}{8} = 13{,}1 \text{ kNm}v1=5qEdL4384EIy=5⋅4,20⋅5 0004384⋅210 000⋅6,06⋅106=26,9 mmv_1 = \frac{5 q_{Ed} L^4}{384 E I_y} = \frac{5 \cdot 4{,}20 \cdot 5\,000^4}{384 \cdot 210\,000 \cdot 6{,}06 \cdot 10^6} = 26{,}9 \text{ mm}

Andra ordningens moment, vind som huvudlast. Förstoringsfaktorn är 1/(1−90,9/502)=1/(1−0,181)=1,2211/(1 - 90{,}9/502) = 1/(1 - 0{,}181) = 1{,}221, och ekv. (4.35) ger

MEd=90,9⋅(27,9+26,9)⋅10−31−0,181+13,1=6,1+13,1=19,2 kNmM_{Ed} = 90{,}9 \cdot \frac{(27{,}9 + 26{,}9) \cdot 10^{-3}}{1 - 0{,}181} + 13{,}1 = 6{,}1 + 13{,}1 = 19{,}2 \text{ kNm}

Andra ordningens tillskott till utböjningen är e2=0,221⋅(27,9+26,9)=12,1e_2 = 0{,}221 \cdot (27{,}9 + 26{,}9) = 12{,}1 mm.

Andra ordningens moment, snö som huvudlast. På samma sätt blir M1=2,52⋅5,02/8=7,88M_1 = 2{,}52 \cdot 5{,}0^2/8 = 7{,}88 kNm, v1=26,9⋅2,52/4,20=16,1v_1 = 26{,}9 \cdot 2{,}52/4{,}20 = 16{,}1 mm och NEd/Ncr=112,5/502=0,224N_{Ed}/N_{cr} = 112{,}5/502 = 0{,}224:

MEd=112,5⋅(27,9+16,1)⋅10−31−0,224+7,88=6,37+7,88=14,25 kNmM_{Ed} = 112{,}5 \cdot \frac{(27{,}9 + 16{,}1) \cdot 10^{-3}}{1 - 0{,}224} + 7{,}88 = 6{,}37 + 7{,}88 = 14{,}25 \text{ kNm}

Tvärsnittskontroll. Initialkrokigheten är bestämd för plastisk kontroll kring y–yy\text{–}y, så tvärsnittet kontrolleras med det linjära sambandet ekv. (4.41) (EC3 7.3.3.1(2)). Vind som huvudlast:

NEdNpl,Rd+MEdMpl,y,Rd=90,9900+19,242,2=0,101+0,455=0,56≤1,0\frac{N_{Ed}}{N_{pl,Rd}} + \frac{M_{Ed}}{M_{pl,y,Rd}} = \frac{90{,}9}{900} + \frac{19{,}2}{42{,}2} = 0{,}101 + 0{,}455 = 0{,}56 \le 1{,}0

Snö som huvudlast:

112,5900+14,2542,2=0,125+0,337=0,46≤1,0\frac{112{,}5}{900} + \frac{14{,}25}{42{,}2} = 0{,}125 + 0{,}337 = 0{,}46 \le 1{,}0

Pelaren klarar båda lastkombinationerna, och lastfallet med vind som huvudlast är dimensionerande med utnyttjandet 0,56. Momentet domineras av vinden: normalkraftens bidrag NEd(e0+v1+e2)=6,1N_{Ed}(e_0 + v_1 + e_2) = 6{,}1 kNm är knappt en tredjedel av MEdM_{Ed}, och av det är andra ordningens del NEde2=1,1N_{Ed} e_2 = 1{,}1 kNm. Med den äldre utgåvans arbetssätt, full plastisk interaktion med uppdelat spänningsblock, hade momentkapaciteten bara minskat med knappt 3 procent och utnyttjandet blivit lägre; enligt EC3:2022 är det linjära sambandet kontrollen kring y–yy\text{–}y (se Obs i Vilken interaktion får användas?). Utan stagningen från väggen hade pelaren också behövt kontrolleras för knäckning kring z–zz\text{–}z; med iz=30,2i_z = 30{,}2 mm och Lcr=5,0L_{cr} = 5{,}0 m blir λˉz=2,17\bar{\lambda}_z = 2{,}17, kurva c och Nb,Rd=154N_{b,Rd} = 154 kN, så redan normalkraften med snö som huvudlast hade utnyttjat 73 procent av bärförmågan. Punkten för vind som huvudlast är inritad i figur 4.35.