Kapitel 4 · KnäckningUtkast
4.7 Stålpelare: snittkraftsmetoden
Det här avsnittet visar hur en stålpelare som både trycks och böjs kontrolleras i kursen: med snittkraftsmetoden. Pelarens moment beräknas enligt andra ordningens teori, med en ekvivalent initialkrokighet som representerar alla imperfektioner, och det tvärsnitt där momentet är störst kontrolleras sedan för normalkraften och momentet tillsammans. Avsnittet bygger på andra ordningens moment i avsnitt 4.2 och interaktionen mellan normalkraft och moment i avsnitt 4.3. Som i hela kapitlet är tryckkraftens storlek.
4.7.1 Varför snittkraftsmetoden
Knäckkurvan i avsnitt 4.6 gäller en pelare med enbart normalkraft. När pelaren dessutom böjs, av en sidolast som vind, av ändmoment eller av en excentriskt angripande last, samverkar momentet med andra ordningens effekter. EC3 har en egen metod för detta: kontroll med knäckkurvorna för böjknäckning () och vippning () kombinerade med interaktionsfaktorer , , och (EC3 8.3.3, formel (8.88) och (8.89)). Metoden är relativt komplicerad och används inte i kursen.
I stället används snittkraftsmetoden, som bygger direkt på mekaniken:
- Beräkna det dimensionerande momentet enligt andra ordningens teori, med en initialkrokighet som täcker pelarens imperfektioner och egenspänningar.
- Kontrollera att tvärsnittet bär och samtidigt, elastiskt eller plastiskt.
Imperfektionerna ingår alltså i analysen, och därför behövs ingen separat knäckkontroll i pelarens böjningsplan. I EC3:2022 svarar det mot analysmetoderna M4 och M5 i 7.2.2: när andra ordningens effekter och initialkrokigheter ingår i analysen kontrolleras tvärsnittet med i stället för (båda är 1,0) och knäckkontrollen enligt 8.3 i planet kan utgå. Metoden förutsätter att pelaren inte kan knäcka eller vippa ut ur böjningsplanet, till exempel för att den är stagad i sin veka riktning.
4.7.2 Utböjning och moment enligt första och andra ordningen
Figur 4.33 visar en pelare som är ledad i båda ändar och belastas av en tryckkraft och en jämnt utbredd sidolast . Momentet byggs upp i tre steg:
- a) Första ordningen, rak pelare. Sidolasten ger det vanliga balkmomentet , här i mittsnittet, och en utböjning , här . Andra fall finns i elementarfallen i avsnitt 5.3. Normalkraften ger inget moment eftersom pelaren är rak.
- b) Första ordningen med initialkrokighet. Pelaren antas ha en initialkrokighet i mitten, i samma riktning som (det ogynnsamma fallet). Normalkraften får då hävarmen och ger ett tillskott till momentet.
- c) Andra ordningen. Tillskottet böjer ut pelaren ytterligare med , som i sin tur ökar momentet, och så vidare. Jämvikten ställs upp i det utböjda läget.
Det dimensionerande momentet i mittsnittet blir
Den totala utböjningen fås ur förstoringen i ekv. (4.11): första ordningens utböjning förstoras med faktorn , där är Eulerlasten ekv. (4.3) för knäckning i böjningsplanet. Insatt i ekv. (4.34):
Det är andra ordningens moment på samma form som ekv. (4.8). Momentet består av fyra delar som var och en har en tydlig orsak:
- , den dimensionerande normalkraften;
- , Eulerlasten, som avgör hur mycket utböjningen förstoras;
- och , första ordningens moment och utböjning från de laster som böjer pelaren (sidolast eller ändmoment);
- , initialkrokigheten, som också täcker egenspänningarna.
I kapitlets allmänna del står för hela första ordningens excentricitet (avsnitt 4.2). För stålpelare i kursen är det bara den ekvivalenta initialkrokigheten, som i EC3; en avsiktlig excentricitet hos lasten tas i stället med i som .
Formeln förutsätter att utböjningen har ungefär formen av en halv sinusvåg, vilket stämmer väl för en ledad pelare med utbredd sidolast eller en punktlast i mitten. Momentet förstoras inte separat: dess andra ordningens tillskott ingår redan genom .
4.7.3 Ekvivalent initialkrokighet
Initialkrokigheten i snittkraftsmetoden är inte pelarens verkliga krokighet. Den är en ekvivalent krokighet som ska ge samma bärförmåga som en verklig pelare med både krokighet och egenspänningar. Den är därför större än toleransen , och den beror på knäckkurvan, som ju beskriver hur stora egenspänningarna är. EC3 7.3.3.1, formel (7.9), ger
där är imperfektionsfaktorn för pelarens knäckkurva (tabell 4.4 och tabell 4.5), , pelarens längd och en referenskrokighet som beror på knäckaxeln och på om tvärsnittet kontrolleras elastiskt eller plastiskt (tabell 4.7). I EC3 betecknas den ; här används för att den inte ska förväxlas med knäcklängdsfaktorn i ekv. (4.4).
| Knäckning kring | Elastisk tvärsnittskontroll | Plastisk tvärsnittskontroll |
|---|---|---|
| 1/110 | 1/75 | |
| 1/200 | 1/68 |
Ett högre ger mindre och alltså större för samma längd. Det kompenserar att en pelare av höghållfast stål är slankare relativt sin sträckgräns. Plastisk kontroll kräver större än elastisk, eftersom tvärsnittet då tillgodoräknas mer bärförmåga. Tabell 4.8 visar vad formeln ger uttryckt som .
| Knäckkurva | Elastisk, S235 | Elastisk, S355 | Plastisk, S235 | Plastisk, S355 |
|---|---|---|---|---|
| a0 | 846 | 688 | 577 | 469 |
| a | 524 | 426 | 357 | 291 |
| b | 324 | 263 | 221 | 179 |
| c | 224 | 183 | 153 | 125 |
| d | 145 | 118 | 99 | 80 |
Den tidigare utgåvan av EC3, som EKS och äldre kursmaterial hänvisar till, angav i stället fasta värden oberoende av stålsort: = 350, 300, 250, 200 och 150 för kurva a0–d vid elastisk analys och 300, 250, 200, 150 och 100 vid plastisk analys. För S235 ger den nya formeln mindre än förut för kurva a0–b och ungefär samma för kurva c–d; för S355 blir större än förut för kurva b–d.
Obs: Bärförmågan beror mycket på att läggs åt det ogynnsamma hållet, det vill säga åt samma håll som utböjningen från sidolasten. Om sidolasten kan verka åt båda hållen (vind som tryck eller sug) är det den största summan som gäller.
4.7.4 Tvärsnittets bärförmåga
Tvärsnittet i det snitt där är störst ska bära och samtidigt. Kontrollen kan göras elastiskt för alla tvärsnittsklasser eller plastiskt för klass 1 och 2. Hur interaktionsdiagrammet ser ut för olika material beskrivs i avsnitt 4.3. Initialkrokigheten är kalibrerad tillsammans med ett bestämt tvärsnittsvillkor, och vid plastisk kontroll beror det därför på knäckaxeln vilket samband som får användas (EC3 7.3.3.1(2)): det linjära sambandet kring och den fullständiga plastiska interaktionen, med ett uppdelat spänningsblock, kring . Se Vilken interaktion får användas?.
Elastisk kontroll
Med elastisk kontroll får spänningen inte överstiga sträckgränsen någonstans i tvärsnittet. För tryck och böjning kring blir villkoret i den mest tryckta kantfibern (EC3 8.2.9.2)
Med och är det samma sak som den räta linjen ekv. (4.12). Initialkrokigheten tas då med för elastisk kontroll.
Plastisk kontroll med uppdelat spänningsblock
I klass 1 och 2 kan hela tvärsnittet plasticeras. Spänningen är då i tryck på ena sidan om neutrallagret och i drag på den andra. Tvärsnittets bärförmåga bestäms genom att dela upp spänningsblocket, se figur 4.34, som visar böjning kring :
- En del av tvärsnittet, symmetrisk kring tyngdpunkten, tar normalkraften. För en I-profil räcker ofta en remsa av livet med höjden .
- Resten av tvärsnittet har lika stora tryck- och dragdelar på var sin sida och tar momentet.
Om normalkraften ryms i livet ger jämvikten för remsan
och det tvärsnitt som är kvar för momentet är hela tvärsnittet minus remsan. Remsans bidrag till det plastiska böjmotståndet är , så den reducerade momentkapaciteten blir
Uttrycket gäller så länge remsan ligger i livets raka del, . Annars når neutrallagret flänsen och momentkapaciteten sjunker snabbare. För valsade I- och H-profiler ger EC3 8.2.9.1(5), formel (8.48), en approximation som gäller över hela området, ekv. (4.14) i avsnitt 4.3.
Enligt formel (8.45) och (8.46) behöver normalkraftens inverkan på inte beaktas alls om och , med livhöjden : då ryms normalkraften i halva livet och reduktionen blir liten.
Spänningsblocket ger den fullständiga plastiska interaktionen, det vill säga vad tvärsnittet verkligen kan bära. I snittkraftsmetoden med plastisk initialkrokighet används den vid böjning kring . Uppdelningen görs då på samma sätt: livet och de mittersta delarna av flänsarna tar normalkraften, och flänsarnas yttre delar tar momentet. Livet ligger nära -axeln och bidrar nästan inget till . Så länge normalkraften ryms i livet, (formel (8.47)), behöver ingen reduktion göras. För valsade I- och H-profiler ger EC3 8.2.9.1(5), formel (8.49) och (8.50),
med och som i ekv. (4.14). Kring får den fullständiga plastiska interaktionen inte kombineras med den plastiska initialkrokigheten. Där används den i kursen bara när momentet inte innehåller någon ekvivalent krokighet, till exempel för en oslank pelare () där första ordningens moment räcker.
Figur 4.35 jämför de olika interaktionssambanden för en HEA 120. Den plastiska kurvan ligger nästan på för små normalkrafter, eftersom livet nära tyngdpunkten bidrar lite till böjmotståndet. Den linjära kontrollen och särskilt den elastiska ligger innanför. Att EC3:2022 ändå kräver det linjära sambandet kring beror på att initialkrokigheten är kalibrerad för det.
Vilken interaktion får användas?
Initialkrokigheten i tabell 4.7 är kalibrerad tillsammans med ett bestämt tvärsnittsvillkor. Med för elastisk kontroll används det elastiska villkoret ekv. (4.37) kring båda axlarna. När är bestämt för plastisk kontroll anger EC3 7.3.3.1(2) vilket plastiskt samband som ska användas:
- Knäckning och böjning kring , med : det linjära sambandet i EC3 8.2.1(7), formel (8.3),
- Knäckning och böjning kring , med : den plastiska interaktionen i 8.2.9, det vill säga uppdelat spänningsblock eller ekv. (4.40), men med den plastiska momentkapaciteten begränsad till . För I- och H-profiler är , så begränsningen gäller nästan alltid.
För en pelare som böjs kring den styva axeln är kontrollen i snittkraftsmetoden alltså ekv. (4.35) med följd av ekv. (4.41). Det är den kontroll som används i exempel 4.9 och i övningsuppgifterna.
Obs: Den första generationen av EC3, EN 1993-1-1:2005, angav den ekvivalenta initialkrokigheten för plastisk kontroll som fasta värden (5.3.2(3), tabell 5.1): , , , och för knäckkurva a0–d, oberoende av knäckaxel och stålsort. Sverige gjorde inget nationellt val här. Krokigheten kombinerades med den fullständiga plastiska interaktionen (6.2.9) kring båda axlarna, och så räknar också kurskompendiet (formel (S7-2)–(S7-4)), föreläsningsbilderna och de äldre lösningarna till exempelsamlingens SP-uppgifter. Den första generationen lade alltså säkerhetsmarginalen i initialkrokigheten, som för S235 är större än i den nya utgåvan (se tabell 4.8 och jämförelsen ovan). EN 1993-1-1:2022 gör i stället beroende av knäckaxel och stålsort och kräver det linjära sambandet kring .
4.7.5 Vippning
En böjd I-profil vars tryckta fläns inte är stagad i sidled kan vippa (lateral torsional buckling): den tryckta flänsen knäcker i sidled och tvärsnittet vrider sig. Vippning är en egen instabilitet som reducerar momentkapaciteten (EC3 8.3.2). Snittkraftsmetoden i kursen förutsätter att pelaren är stagad så att den inte kan vippa, till exempel av en vägg som håller den tryckta flänsen. Vid vindsug byter flänsarna roll, och då måste också den inre flänsen vara stagad, annars krävs en kontroll av vippning, vilket inte ingår i kursen.
4.7.6 Beräkningsgång
- Bestäm lastkombinationerna och för var och en , sidolasten och första ordningens moment och utböjning (elementarfall).
- Beräkna för knäckning i böjningsplanet med ekv. (4.3) och ekv. (4.4).
- Välj knäckkurva (tabell 4.5) och bestäm med ekv. (4.36), med för knäckaxeln och för elastisk eller plastisk kontroll.
- Beräkna andra ordningens moment med ekv. (4.35).
- Kontrollera tvärsnittet: elastiskt med ekv. (4.37), eller plastiskt (klass 1–2), kring med det linjära sambandet ekv. (4.41) och kring med uppdelat spänningsblock eller ekv. (4.40) och .
- Kontrollera att pelaren är stagad ut ur planet; annars krävs också knäckkontroll kring den andra axeln enligt avsnitt 4.6 och kontroll av vippning.
Exempel 4.9 Fasadpelare med vind och snö
En enplans hallbyggnad har takfackverk som spänner 30 m mellan långsidorna. Fackverken vilar på fasadpelare av HEA 120 i S355 ( MPa) som står med 4,0 m mellanrum och är 5,0 m höga, se figur 4.36. Pelarna är ledade vid foten och hålls i toppen av takskivan (skivverkan). Ytterväggen stagar dem i den veka riktningen, även mot vippning. Karakteristiska laster: egentyngd av tak inklusive fackverk kN/m², snölast kN/m² () och vindlast mot fasaden kN/m² (). Kontrollera pelarna för lastkombinationerna med vind och snö; tvärsnittet får kontrolleras plastiskt.
Laster och lastkombinationer. Varje pelare bär taket inom halva fackverkets spännvidd och halva avståndet till grannpelarna, m², och vindlasten på en 4,0 m bred del av fasaden. Lasterna kombineras enligt EN 1990, formel (6.10), med de rekommenderade partialkoefficienterna och : permanent last , huvudlasten och övriga variabla laster . Kombinationsfaktorerna är de som EN 1990 bilaga A1 rekommenderar för de nordiska länderna: för snö och för vind. Med snö som huvudlast:
Med vind som huvudlast:
Kombinationen med enbart permanent last, , ger bara kN utan vind och är inte dimensionerande.
Tvärsnitt och material. Ur profiltabellen för HEA 120: mm², mm⁴, mm³, mm³, mm, mm, mm, mm och mm. Med är flänsen () och livet () i klass 1 (tabell 1.10). Bärförmågorna är
Eulerlast. Pelaren är ledad i båda ändar, m, och ekv. (4.3) ger för knäckning kring
Initialkrokighet. Valsad H-profil med , knäckning kring : kurva b, (tabell 4.5). Plastisk kontroll kring ger (tabell 4.7), och ekv. (4.36) ger
Första ordningen, vind som huvudlast. Elementarfallet för en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last (avsnitt 5.3):
Andra ordningens moment, vind som huvudlast. Förstoringsfaktorn är , och ekv. (4.35) ger
Andra ordningens tillskott till utböjningen är mm.
Andra ordningens moment, snö som huvudlast. På samma sätt blir kNm, mm och :
Tvärsnittskontroll. Initialkrokigheten är bestämd för plastisk kontroll kring , så tvärsnittet kontrolleras med det linjära sambandet ekv. (4.41) (EC3 7.3.3.1(2)). Vind som huvudlast:
Snö som huvudlast:
Pelaren klarar båda lastkombinationerna, och lastfallet med vind som huvudlast är dimensionerande med utnyttjandet 0,56. Momentet domineras av vinden: normalkraftens bidrag kNm är knappt en tredjedel av , och av det är andra ordningens del kNm. Med den äldre utgåvans arbetssätt, full plastisk interaktion med uppdelat spänningsblock, hade momentkapaciteten bara minskat med knappt 3 procent och utnyttjandet blivit lägre; enligt EC3:2022 är det linjära sambandet kontrollen kring (se Obs i Vilken interaktion får användas?). Utan stagningen från väggen hade pelaren också behövt kontrolleras för knäckning kring ; med mm och m blir , kurva c och kN, så redan normalkraften med snö som huvudlast hade utnyttjat 73 procent av bärförmågan. Punkten för vind som huvudlast är inritad i figur 4.35.