Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.11 Vidhäftning och förankring av armering

En armeringsstång kan bara bära den kraft som har förts in i den från betongen. Vid stångänden är kraften noll, och den växer längs stången i den takt som vidhäftningen (bond) mellan stål och betong tillåter. Den sträcka som behövs för att föra in en viss kraft är förankringslängden (anchorage length). Det här avsnittet beskriver hur kraften förs över mellan en kamstång och betongen, hur en förankring kan gå till brott och hur förankringslängden beräknas enligt EC2:2023. Hur förankringen används vid stöd och vid avkortning behandlas i avsnitt 3.12.

3.11.1 Kraftöverföring mellan kamstång och betong

Kraftöverföringen längs en stång beskrivs med en vidhäftningsspänning τb\tau_b, en skjuvspänning på stångens mantelyta. Hur den fördelar sig längs en dragen stång, och hur den ger upphov till överföringssträckan, visas för en dragen stav i avsnitt 2.4.1 och figur 2.27. Bakom spänningen ligger tre mekanismer som verkar efter varandra när kraften ökar:

  1. Adhesion, en kemisk bindning mellan stål och cementpasta. Den bär bara små krafter och bryts vid mycket liten glidning.
  2. Kammarnas tryck mot betongen (förtagningseffekt). Kammarna trycker på betongen framför sig, ungefär som små konsoler. Det är den dominerande mekanismen för kamstänger.
  3. Friktion, när betongen mellan kammarna har krossats eller skjuvats av och stången glider i sitt hål.

Kontaktkraften från en kam är inte parallell med stången utan riktad snett utåt, med vinkeln β\beta mot stångaxeln, se figur 3.53a. Den kan delas upp i en längsgående komponent, som är vidhäftningsspänningen τb\tau_b, och en radiell komponent τbtan⁡β\tau_b \tan\beta som trycker betongen utåt. De sneda tryckkrafterna ger dragspänningar i betongen alldeles intill stången, och redan vid måttlig last uppstår små sneda sprickor från kammarnas toppar. Mellan sprickorna bildas koniska tryckskal kring stången.

a) Kammarnas kontaktkrafter på betongen är riktade snett utåt: den längsgående komponenten är vidhäftningsspänningen, den radiella komponenten trycker betongen utåt. b) Det radiella trycket hålls emot av ringdrag i betongen runt stången. Når ringdraget betongens draghållfasthet spricker täckskiktet (spjälkspricka). Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.17–B10.19.
Figur 3.53 a) Kammarnas kontaktkrafter på betongen är riktade snett utåt: den längsgående komponenten är vidhäftningsspänningen, den radiella komponenten trycker betongen utåt. b) Det radiella trycket hålls emot av ringdrag i betongen runt stången. Når ringdraget betongens draghållfasthet spricker täckskiktet (spjälkspricka). Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.17–B10.19.

Spjälkning

Det radiella trycket verkar som ett inre tryck i ett rör: det måste balanseras av dragspänningar i ringriktningen i betongen runt stången (figur 3.53b). Den svagaste delen av ringen är den tunnaste, det vill säga täckskiktet cc eller halva avståndet till närmaste stång. Ett enkelt mått på hur mycket ringen tål fås om dragspänningen antas vara fctf_{ct} över två snitt med tjockleken cc: jämvikt för en halv ring med längden dl\mathrm{d}l ger τbtan⁡β⋅ϕ dl=2cfct dl\tau_b \tan\beta \cdot \phi \, \mathrm{d}l = 2 c f_{ct} \, \mathrm{d}l, och därmed den vidhäftningsspänning som ger spjälkning:

τb,spj≈2cϕ⋅fcttan⁡β(3.63)\tau_{b,spj} \approx \frac{2 c}{\phi} \cdot \frac{f_{ct}}{\tan\beta} \tag{3.63}

Modellen överskattar kapaciteten eftersom dragspänningen inte är jämnt fördelad i ringen, men den visar vad som styr: förhållandet c/ϕc/\phi och betongens draghållfasthet. När ringen brister uppstår en spjälkspricka (splitting crack) längs stången genom täckskiktet eller mellan stängerna. Byglar eller annan tvärarmering som korsar sprickan kan ta över ringens uppgift, och ett yttre tryck tvärs stången, till exempel från ett stöd, motverkar sprickan.

3.11.2 Förankringsbrott

Beroende på hur väl stången är innesluten i betongen kan förankringen gå till brott på två principiellt olika sätt, se figur 3.54:

Mellan dem finns utdragsbrott i betong med spjälksprickor, där tvärarmering håller ihop betongen trots sprickorna. Det önskvärda är förstås att förankringen är så lång att stången flyter innan något av dessa brott inträffar.

Huvudtyper av förankringsbrott: a) spjälkbrott vid litet täckskikt, b) utdragsbrott när stången är väl innesluten. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.22.
Figur 3.54 Huvudtyper av förankringsbrott: a) spjälkbrott vid litet täckskikt, b) utdragsbrott när stången är väl innesluten. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.22.

Vidhäftning och glidning

Vidhäftningen är alltid förknippad med en glidning ss mellan stången och betongen. Figur 3.55 visar principiellt sambandet i ett snitt, som det mäts i utdragsförsök med kort ingjutningslängd. För en väl innesluten stång stiger spänningen brant så länge adhesionen och kammarna bär, når ett maximum när betongen framför kammarna börjar krossas, och sjunker sedan mot en friktionsnivå. Spjälkas täckskiktet sjunker kurvan tidigt och brant; med tvärarmering blir nedgången mjukare och nivån högre. Glidningen gör också att vidhäftningsspänningen inte är jämnt fördelad längs en förankring: den är störst nära den belastade änden, där glidningen är störst, och jämnas ut när betongen närmast stången spricker och mjuknar inför brottet.

Principiellt samband mellan vidhäftningsspänning och glidning i ett snitt vid olika brottyper. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.24 och B10.26.
Figur 3.55 Principiellt samband mellan vidhäftningsspänning och glidning i ett snitt vid olika brottyper. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, fig. B10.24 och B10.26.

3.11.3 Dragkapacitet längs en stång

Antag för enkelhets skull att vidhäftningsspänningen är jämnt fördelad med medelvärdet τbm\tau_{bm} längs förankringen. Jämvikt för stången över längden lbl_b ger då, precis som för överföringssträckan i ekv. (2.53),

τbm⋅πϕ⋅lb=πϕ24⋅σsd⇒lb=ϕ4⋅σsdτbm(3.64)\tau_{bm} \cdot \pi \phi \cdot l_b = \frac{\pi \phi^2}{4} \cdot \sigma_{sd} \quad \Rightarrow \quad l_b = \frac{\phi}{4} \cdot \frac{\sigma_{sd}}{\tau_{bm}} \tag{3.64}

Kraften i stången kan alltså från stångänden växa högst med lutningen τbmπϕ\tau_{bm} \pi \phi, den möjliga krafttillväxten per längdenhet. Dragkapaciteten längs stången ser därför ut som i figur 3.56: den är noll vid stångänden, växer längs en rät kapacitetslinje och når flytkraften Fsy=fydAsiF_{sy} = f_{yd} A_{si} efter förankringslängden lbdl_{bd}. Därefter är det stålets hållfasthet som begränsar. Slutar flera stänger i samma snitt växer gruppens kapacitet lika många gånger snabbare. En kraft som är mindre än flytkraften kräver en kortare längd.

Dragkapaciteten längs en stång från stångänden: den växer linjärt över förankringslängden lbdl_{bd}lbd​ till flytkraften. Två stänger som slutar i samma snitt ger dubbelt så brant kapacitetslinje.
Figur 3.56 Dragkapaciteten längs en stång från stångänden: den växer linjärt över förankringslängden lbdl_{bd} till flytkraften. Två stänger som slutar i samma snitt ger dubbelt så brant kapacitetslinje.

EC2 tillåter att kapaciteten inom förankringslängden antas variera linjärt på detta sätt (12.3.2(2)). Det används vid avkortning i avsnitt 3.12.

3.11.4 Förankringslängd enligt EC2:2023

EC2:2023 ger inte någon vidhäftningshållfasthet att sätta in i ekv. (3.64), utan en formel direkt för den dimensionerande förankringslängden för raka stänger (11.4.2(3), formel (11.3)):

lbd=klb kcp ϕ⋅(σsd435)3/2(25fck)1/2(ϕ20)1/3(1,5ϕcd)1/2≥10ϕ(3.65)l_{bd} = k_{lb} \, k_{cp} \, \phi \cdot \left( \frac{\sigma_{sd}}{435} \right)^{3/2} \left( \frac{25}{f_{ck}} \right)^{1/2} \left( \frac{\phi}{20} \right)^{1/3} \left( \frac{1{,}5\phi}{c_d} \right)^{1/2} \ge 10\phi \tag{3.65}

med σsd\sigma_{sd} och fckf_{ck} i MPa och ϕ\phi och cdc_d i mm. Formeln är anpassad till ett stort antal försök, och varje faktor har en fysikalisk förklaring:

Det nominella täckskiktet cdc_d är den kortaste väg som en spjälkspricka måste gå, se figur 3.57:

cd=min⁡{0,5cs;  cx;  cy;  3,75ϕ}(3.66)c_d = \min\{0{,}5 c_s;\; c_x;\; c_y;\; 3{,}75\phi\} \tag{3.66}

där cxc_x och cyc_y är täckskikten till stången i sidled och nedåt (inklusive byglarna) och csc_s är det fria avståndet mellan stängerna. Övre gränsen 3,75ϕ3{,}75\phi motsvarar utdragsbrott: när stången är så väl innesluten hjälper inte mer betong.

Nedre delen av ett balktvärsnitt med bygel och fyra huvudstänger. Täckskikten cxc_xcx​ och cyc_ycy​, mätta till den förankrade stångens yta, och det fria stångavståndet csc_scs​ bestämmer måttet cdc_dcd​ i ekv. (3.65) för raka stänger. Omritad efter EC2 figur 11.3c.
Figur 3.57 Nedre delen av ett balktvärsnitt med bygel och fyra huvudstänger. Täckskikten cxc_x och cyc_y, mätta till den förankrade stångens yta, och det fria stångavståndet csc_s bestämmer måttet cdc_d i ekv. (3.65) för raka stänger. Omritad efter EC2 figur 11.3c.

Minimivärdet 10ϕ10\phi gäller alltid, även om formeln ger en kortare längd för en liten kraft.

Tabellvärden

För kamstänger med ϕ≤32\phi \le 32 mm, cd≥1,5ϕc_d \ge 1{,}5\phi, full spänning σsd=435\sigma_{sd} = 435 MPa och goda vidhäftningsförhållanden ger ekv. (3.65) värdena i tabell 3.12. Vid dåliga vidhäftningsförhållanden multipliceras de med 1,2. Med mindre spänning eller större täckskikt ger formeln kortare längder.

Tabell 3.12 Förankringslängd för raka stänger, $l_{bd}/\phi$, vid $c_d \ge 1{,}5\phi$, $\sigma_{sd} = 435$ MPa och goda vidhäftningsförhållanden. Ur SS-EN 1992-1-1:2023 tabell 11.1 (rekommenderade värden).
ϕ\phi [mm]fck=20f_{ck} = 2025303540455060
≤ 124742383633313027
145044413835333129
165246423937353330
205650464240373532
256054494643403835
286356514744424036
326558534946444138

Vidhäftningsförhållanden

Vidhäftningen beror på var stången ligger när betongen gjuts. Under horisontella stänger i den övre delen av en gjutning samlas vattenseparation och luft, och den färska betongen sätter sig och lämnar en svag zon under stången. Betongen närmast gjutytan är dessutom porösare. EC2 räknar därför med goda vidhäftningsförhållanden för stänger som lutar 45–90° mot horisontalplanet under gjutningen, och för flackare stänger som ligger högst 300 mm över formens botten eller minst 300 mm under gjutytan (11.4.2(4)). Övriga stänger har dåliga vidhäftningsförhållanden, se figur 3.58. I en balk med höjden 500 mm har alltså underkantsarmeringen goda och överkantsarmeringen dåliga förhållanden.

Zonen med dåliga vidhäftningsförhållanden (skrafferad) för stänger som lutar mindre än 45° under gjutningen, i ett element med varierande tjocklek. Omritad efter EC2 figur 11.4.
Figur 3.58 Zonen med dåliga vidhäftningsförhållanden (skrafferad) för stänger som lutar mindre än 45° under gjutningen, i ett element med varierande tjocklek. Omritad efter EC2 figur 11.4.

Krokar, bockar, påsvetsade tvärstänger och slingor

En stång kan också förankras genom att kraft förs över lokalt, via ett tryck mot betongen innanför en bock eller framför en påsvetsad tvärstång eller ett huvud. Den lokala förankringen tillgodoräknas genom att den raka förankringslängden enligt ekv. (3.65) minskas, se figur 3.59 och tabell 3.13. För bockar och krokar räknas cdc_d som för raka stänger, men även täckskiktet cybc_{yb} vinkelrätt mot bockens plan ingår (EC2 figur 11.6c). En godtycklig bock kan också räknas med hela längden längs stångens centrumlinje som förankringslängd (11.4.4(2)).

Förankringstyper: a) rak stång, b) standardkrok, c) 90° bock, d) slinga, e) påsvetsad tvärstång, f) ändankare. Förankringslängden räknas från förankringens början (streckad linje) till bockens början. Omritad efter EC2 figur 11.2 och 11.6.
Figur 3.59 Förankringstyper: a) rak stång, b) standardkrok, c) 90° bock, d) slinga, e) påsvetsad tvärstång, f) ändankare. Förankringslängden räknas från förankringens början (streckad linje) till bockens början. Omritad efter EC2 figur 11.2 och 11.6.
Tabell 3.13 Reduktion av förankringslängden för andra förankringstyper än raka stänger (EC2 11.4.2(6) och 11.4.4–11.4.7).
FörankringstypVillkorFörankringslängd
Standardkrok eller 90° bock, dragkrok ≥ 135° med rak del ≥ 5ϕ\phi, bock med rak del ≥ 10ϕ\philbd−15ϕ≥10ϕl_{bd} - 15\phi \ge 10\phi
Påsvetsad tvärstång, drag och trycken tvärstång ϕt≥0,6ϕ\phi_t \ge 0{,}6\phi (annars två), minst 50 mm innanför stödkantenlbd−15ϕ≥5ϕl_{bd} - 15\phi \ge 5\phi
Slinga (U-bygel), dragminsta bockningsdiameterlbd−20ϕ≥10ϕl_{bd} - 20\phi \ge 10\phi
Ändankare (huvud), draghuvud ϕh≥3ϕ\phi_h \ge 3\phi, fck≥25f_{ck} \ge 25 MPa, ϕ≤25\phi \le 25 mm och avstånd enligt 11.4.7ingen extra längd för σsd=435\sigma_{sd} = 435 MPa
Rak stång, tryckminst 5ϕ5\phi från stångänden till en fri ytalbd−15ϕ≥10ϕl_{bd} - 15\phi \ge 10\phi

Bockar och krokar hjälper inte i tryck: där räknas bara den första raka delen (11.4.4(3)). En rak tryckt stång får däremot tillgodoräkna att stångänden trycker mot betongen, om änden ligger tillräckligt långt från en fri yta.

Omslutande armering och tvärtryck

Byglar som korsar det tänkta spjälkplanet, tvärstänger mellan stången och ytan, och ett tryck tvärs stången motverkar spjälkning, figur 3.60. I ekv. (3.65) beaktas det genom att cdc_d ersätts med ett större värde (11.4.2(5), formel (11.4)):

cd,conf=min⁡{cx;  cy+25 ϕt2st;  cs2;  3,75ϕ}+Δcd≤6ϕ(3.67)c_{d,conf} = \min\left\{ c_x;\; c_y + 25\,\frac{\phi_t^2}{s_t};\; \frac{c_s}{2};\; 3{,}75\phi \right\} + \Delta c_d \le 6\phi \tag{3.67} Δcd=(70 ρconf+12 σccdfck)ϕ,ρconf=nc πϕc24 nb ϕ sc(3.68)\Delta c_d = \left( 70\,\rho_{conf} + \frac{12\,\sigma_{ccd}}{\sqrt{f_{ck}}} \right) \phi, \qquad \rho_{conf} = \frac{n_c \, \pi \phi_c^2}{4 \, n_b \, \phi \, s_c} \tag{3.68}

Här är ϕt\phi_t och sts_t diameter och avstånd för tvärstänger mellan den förankrade stången och ytan, ϕc\phi_c och scs_c för omslutande armering som korsar spjälkplanet (högst 5ϕ5\phi från stången), ncn_c antalet skär genom spjälkplanet, nbn_b antalet förankrade stänger i planet och σccd\sigma_{ccd} ett tryck vinkelrätt mot spjälkplanet. Den övre gränsen 6ϕ6\phi är utdragsbrottet: hur väl stången än hålls ihop kan inte betongen mellan kammarna bära mer.

Fall där förankringslängden får minskas: a) omslutande armering som korsar spjälkplanet, b) tvärarmering mellan stången och ytan, c) tvärtryck, till exempel från ett stöd. Omritad efter EC2 figur 11.5.
Figur 3.60 Fall där förankringslängden får minskas: a) omslutande armering som korsar spjälkplanet, b) tvärarmering mellan stången och ytan, c) tvärtryck, till exempel från ett stöd. Omritad efter EC2 figur 11.5.

Notera: Boverkets konstruktionsregler (EKS, BFS 2024:6) hänvisar fortfarande till SS-EN 1992-1-1:2005 och gör inga val för förankringsreglerna i 2023-utgåvan; boken använder de rekommenderade värdena. Äldre kurslitteratur räknar enligt 2005-utgåvan med en vidhäftningshållfasthet fbd=2,25 η1η2fctdf_{bd} = 2{,}25\,\eta_1 \eta_2 f_{ctd}, ett grundvärde lb,rqd=(ϕ/4)(σsd/fbd)l_{b,rqd} = (\phi/4)(\sigma_{sd}/f_{bd}) enligt ekv. (3.64) och faktorerna α1\alpha_1–α5\alpha_5 för stångform, täckskikt, tvärarmering, påsvetsade stänger och tvärtryck. I 2023-utgåvan finns samma effekter kvar men i andra former: η1\eta_1 har blivit kcpk_{cp}, α2\alpha_2, α3\alpha_3 och α5\alpha_5 ingår i cdc_d och cd,confc_{d,conf}, och α1\alpha_1 och α4\alpha_4 har ersatts av avdragen i tabell 3.13.

Exempel 3.12 Förankringslängd vid ett ändstöd

Balken i exempel 3.11 har alla 4 ϕ\phi16 dragna fram över stöden, och stängerna slutar 30 mm från balkens ände, som ligger i liv med stödets ytterkant. Stöden är 200 mm breda. Täckskiktet till byglarna är 30 mm och byglarna är ϕ\phi8, se figur 3.61. Dragkraftsbehovet vid stödkanten är Ftd=130,6F_{td} = 130{,}6 kN (med cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5). Bestäm den förankringslängd som behövs bakom stödkanten och kontrollera om den ryms. Jämför med tabellvärdet.

Balkänden i exemplet: förankringen börjar vid stödets innerkant, där strävan från fältet möter armeringen. Till höger tvärsnittet med täckskikt och stångavstånd.
Figur 3.61 Balkänden i exemplet: förankringen börjar vid stödets innerkant, där strävan från fältet möter armeringen. Till höger tvärsnittet med täckskikt och stångavstånd.

Förankringens början. Strävorna i fältet för ner tvärkraften till en nod över stödet, där den möter armeringen (EC2 8.5.4.3 och figur 8.28). Kraften FtdF_{td} i stödkantens snitt måste vara förankrad bakom det snittet. Tillgänglig längd är stödbredden minus täckskiktet vid änden: 200−30=170200 - 30 = 170 mm.

Stålspänning. Kraften fördelas på fyra stänger med As=804A_s = 804 mm²:

σsd=FtdAs=130,6⋅103804=162 MPa\sigma_{sd} = \frac{F_{td}}{A_s} = \frac{130{,}6 \cdot 10^3}{804} = 162 \text{ MPa}

Nominellt täckskikt. Täckskiktet till stängerna är cx=cy=30+8=38c_x = c_y = 30 + 8 = 38 mm. Det fria avståndet mellan stängerna och ekv. (3.66) ger

cs=300−2⋅38−4⋅163=53,3 mmc_s = \frac{300 - 2 \cdot 38 - 4 \cdot 16}{3} = 53{,}3 \text{ mm}cd=min⁡{26,7;  38;  38;  60}=26,7 mm=1,67ϕc_d = \min\{26{,}7;\; 38;\; 38;\; 60\} = 26{,}7 \text{ mm} = 1{,}67\phi

Vidhäftningsförhållanden. Stängerna ligger 46 mm över formens botten, alltså goda förhållanden: kcp=1,0k_{cp} = 1{,}0.

Förankringslängd. ekv. (3.65) ger

lbd=50⋅1,0⋅16⋅(162435)3/2(2530)1/2(1620)1/3(2426,7)1/2=800⋅0,228⋅0,913⋅0,928⋅0,949=147 mm\begin{aligned} l_{bd} &= 50 \cdot 1{,}0 \cdot 16 \cdot \left( \frac{162}{435} \right)^{3/2} \left( \frac{25}{30} \right)^{1/2} \left( \frac{16}{20} \right)^{1/3} \left( \frac{24}{26{,}7} \right)^{1/2} \\ &= 800 \cdot 0{,}228 \cdot 0{,}913 \cdot 0{,}928 \cdot 0{,}949 = 147 \text{ mm} \end{aligned}

Det är mindre än minimivärdet 10ϕ=16010\phi = 160 mm, som därför gäller: lbd=160l_{bd} = 160 mm.

Kontroll. lbd=160 mm≤170l_{bd} = 160 \text{ mm} \le 170 mm, så raka stänger räcker, med liten marginal.

Jämförelse med tabellen. tabell 3.12 ger för ϕ\phi16 i C30/37 lbd=42ϕ=672l_{bd} = 42\phi = 672 mm, och formeln med det faktiska cdc_d och full spänning ger 643 mm. Tabellvärdet förutsätter att stången är fullt utnyttjad; här behöver bara 37 % av flytkraften förankras, och då räcker en fjärdedel av längden.

Med den spricklutning som byglarna medger (cot⁡θ=1,0\cot\theta = 1{,}0, Ftd=65,4F_{td} = 65{,}4 kN) skulle formeln ge ännu kortare längd, men minimivärdet 10ϕ10\phi gäller ändå. Vid ändstöd blir det därför ofta 10ϕ10\phi som avgör när alla stänger dras fram till stödet. Avkortas hälften av stängerna räcker inte längre de 170 mm, se exempel 3.14.