Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.11 Vidhäftning och förankring av armering
En armeringsstång kan bara bära den kraft som har förts in i den från betongen. Vid stångänden är kraften noll, och den växer längs stången i den takt som vidhäftningen (bond) mellan stål och betong tillåter. Den sträcka som behövs för att föra in en viss kraft är förankringslängden (anchorage length). Det här avsnittet beskriver hur kraften förs över mellan en kamstång och betongen, hur en förankring kan gå till brott och hur förankringslängden beräknas enligt EC2:2023. Hur förankringen används vid stöd och vid avkortning behandlas i avsnitt 3.12.
3.11.1 Kraftöverföring mellan kamstång och betong
Kraftöverföringen längs en stång beskrivs med en vidhäftningsspänning , en skjuvspänning på stångens mantelyta. Hur den fördelar sig längs en dragen stång, och hur den ger upphov till överföringssträckan, visas för en dragen stav i avsnitt 2.4.1 och figur 2.27. Bakom spänningen ligger tre mekanismer som verkar efter varandra när kraften ökar:
- Adhesion, en kemisk bindning mellan stål och cementpasta. Den bär bara små krafter och bryts vid mycket liten glidning.
- Kammarnas tryck mot betongen (förtagningseffekt). Kammarna trycker på betongen framför sig, ungefär som små konsoler. Det är den dominerande mekanismen för kamstänger.
- Friktion, när betongen mellan kammarna har krossats eller skjuvats av och stången glider i sitt hål.
Kontaktkraften från en kam är inte parallell med stången utan riktad snett utåt, med vinkeln mot stångaxeln, se figur 3.53a. Den kan delas upp i en längsgående komponent, som är vidhäftningsspänningen , och en radiell komponent som trycker betongen utåt. De sneda tryckkrafterna ger dragspänningar i betongen alldeles intill stången, och redan vid måttlig last uppstår små sneda sprickor från kammarnas toppar. Mellan sprickorna bildas koniska tryckskal kring stången.
Spjälkning
Det radiella trycket verkar som ett inre tryck i ett rör: det måste balanseras av dragspänningar i ringriktningen i betongen runt stången (figur 3.53b). Den svagaste delen av ringen är den tunnaste, det vill säga täckskiktet eller halva avståndet till närmaste stång. Ett enkelt mått på hur mycket ringen tål fås om dragspänningen antas vara över två snitt med tjockleken : jämvikt för en halv ring med längden ger , och därmed den vidhäftningsspänning som ger spjälkning:
Modellen överskattar kapaciteten eftersom dragspänningen inte är jämnt fördelad i ringen, men den visar vad som styr: förhållandet och betongens draghållfasthet. När ringen brister uppstår en spjälkspricka (splitting crack) längs stången genom täckskiktet eller mellan stängerna. Byglar eller annan tvärarmering som korsar sprickan kan ta över ringens uppgift, och ett yttre tryck tvärs stången, till exempel från ett stöd, motverkar sprickan.
3.11.2 Förankringsbrott
Beroende på hur väl stången är innesluten i betongen kan förankringen gå till brott på två principiellt olika sätt, se figur 3.54:
- Spjälkbrott (splitting failure). Vid litet täckskikt eller tätt liggande stänger, utan tillräcklig tvärarmering, sprider sig spjälksprickorna genom täckskiktet och mellan stängerna tills täckskiktet lossnar och stången släpper. Brottet är plötsligt och sprött. I balkar och plattor är detta den normala brottypen.
- Utdragsbrott (pull-out failure). Är stången väl innesluten (täckskikt större än ungefär och stångavstånd större än ungefär ) uppstår inga genomgående spjälksprickor. I stället krossas eller skjuvas betongen mellan kammarna av längs en cylinderyta kring stången, och stången dras ut. Utdragsbrottet ger den övre gränsen för vad en förankring kan bära.
Mellan dem finns utdragsbrott i betong med spjälksprickor, där tvärarmering håller ihop betongen trots sprickorna. Det önskvärda är förstås att förankringen är så lång att stången flyter innan något av dessa brott inträffar.
Vidhäftning och glidning
Vidhäftningen är alltid förknippad med en glidning mellan stången och betongen. Figur 3.55 visar principiellt sambandet i ett snitt, som det mäts i utdragsförsök med kort ingjutningslängd. För en väl innesluten stång stiger spänningen brant så länge adhesionen och kammarna bär, når ett maximum när betongen framför kammarna börjar krossas, och sjunker sedan mot en friktionsnivå. Spjälkas täckskiktet sjunker kurvan tidigt och brant; med tvärarmering blir nedgången mjukare och nivån högre. Glidningen gör också att vidhäftningsspänningen inte är jämnt fördelad längs en förankring: den är störst nära den belastade änden, där glidningen är störst, och jämnas ut när betongen närmast stången spricker och mjuknar inför brottet.
3.11.3 Dragkapacitet längs en stång
Antag för enkelhets skull att vidhäftningsspänningen är jämnt fördelad med medelvärdet längs förankringen. Jämvikt för stången över längden ger då, precis som för överföringssträckan i ekv. (2.53),
Kraften i stången kan alltså från stångänden växa högst med lutningen , den möjliga krafttillväxten per längdenhet. Dragkapaciteten längs stången ser därför ut som i figur 3.56: den är noll vid stångänden, växer längs en rät kapacitetslinje och når flytkraften efter förankringslängden . Därefter är det stålets hållfasthet som begränsar. Slutar flera stänger i samma snitt växer gruppens kapacitet lika många gånger snabbare. En kraft som är mindre än flytkraften kräver en kortare längd.
EC2 tillåter att kapaciteten inom förankringslängden antas variera linjärt på detta sätt (12.3.2(2)). Det används vid avkortning i avsnitt 3.12.
3.11.4 Förankringslängd enligt EC2:2023
EC2:2023 ger inte någon vidhäftningshållfasthet att sätta in i ekv. (3.64), utan en formel direkt för den dimensionerande förankringslängden för raka stänger (11.4.2(3), formel (11.3)):
med och i MPa och och i mm. Formeln är anpassad till ett stort antal försök, och varje faktor har en fysikalisk förklaring:
- är en kalibreringskonstant för varaktiga och tillfälliga dimensioneringssituationer ( för olyckslast). Med alla parentesuttryck lika med 1 blir förankringslängden alltså .
- beaktar gjutläget: 1,0 vid goda och 1,2 vid dåliga vidhäftningsförhållanden, se nedan.
- : är den dimensionerande spänningen i stången där förankringen börjar. Den behöver bara förankras för den kraft som verkligen finns där. Exponenten är större än 1: halva spänningen kräver bara 35 % av längden. Skrivs formeln om blir , och enligt ekv. (3.64) är då medelvidhäftningen . Medelvidhäftningen är större i korta förankringar än i långa, eftersom spänningen är koncentrerad till den belastade änden (figur 3.55) och en kort förankring därför utnyttjas jämnare.
- : vidhäftningen styrs av betongens draghållfasthet, som växer ungefär med . Kvoten får inte sättas mindre än 0,3.
- : storlekseffekt. Grova stänger behöver en något längre förankring även räknat i antal diametrar, eftersom vidhäftningen inte växer i takt med stångens area. Kvoten får inte sättas mindre än 0,6.
- : täckskikt och stångavstånd. Ett tjockare täckskikt eller större avstånd mellan stängerna ger en starkare ring mot spjälkning, jämför ekv. (3.63). Med är faktorn 1.
Det nominella täckskiktet är den kortaste väg som en spjälkspricka måste gå, se figur 3.57:
där och är täckskikten till stången i sidled och nedåt (inklusive byglarna) och är det fria avståndet mellan stängerna. Övre gränsen motsvarar utdragsbrott: när stången är så väl innesluten hjälper inte mer betong.
Minimivärdet gäller alltid, även om formeln ger en kortare längd för en liten kraft.
Tabellvärden
För kamstänger med mm, , full spänning MPa och goda vidhäftningsförhållanden ger ekv. (3.65) värdena i tabell 3.12. Vid dåliga vidhäftningsförhållanden multipliceras de med 1,2. Med mindre spänning eller större täckskikt ger formeln kortare längder.
| [mm] | 25 | 30 | 35 | 40 | 45 | 50 | 60 | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| ≤ 12 | 47 | 42 | 38 | 36 | 33 | 31 | 30 | 27 |
| 14 | 50 | 44 | 41 | 38 | 35 | 33 | 31 | 29 |
| 16 | 52 | 46 | 42 | 39 | 37 | 35 | 33 | 30 |
| 20 | 56 | 50 | 46 | 42 | 40 | 37 | 35 | 32 |
| 25 | 60 | 54 | 49 | 46 | 43 | 40 | 38 | 35 |
| 28 | 63 | 56 | 51 | 47 | 44 | 42 | 40 | 36 |
| 32 | 65 | 58 | 53 | 49 | 46 | 44 | 41 | 38 |
Vidhäftningsförhållanden
Vidhäftningen beror på var stången ligger när betongen gjuts. Under horisontella stänger i den övre delen av en gjutning samlas vattenseparation och luft, och den färska betongen sätter sig och lämnar en svag zon under stången. Betongen närmast gjutytan är dessutom porösare. EC2 räknar därför med goda vidhäftningsförhållanden för stänger som lutar 45–90° mot horisontalplanet under gjutningen, och för flackare stänger som ligger högst 300 mm över formens botten eller minst 300 mm under gjutytan (11.4.2(4)). Övriga stänger har dåliga vidhäftningsförhållanden, se figur 3.58. I en balk med höjden 500 mm har alltså underkantsarmeringen goda och överkantsarmeringen dåliga förhållanden.
Krokar, bockar, påsvetsade tvärstänger och slingor
En stång kan också förankras genom att kraft förs över lokalt, via ett tryck mot betongen innanför en bock eller framför en påsvetsad tvärstång eller ett huvud. Den lokala förankringen tillgodoräknas genom att den raka förankringslängden enligt ekv. (3.65) minskas, se figur 3.59 och tabell 3.13. För bockar och krokar räknas som för raka stänger, men även täckskiktet vinkelrätt mot bockens plan ingår (EC2 figur 11.6c). En godtycklig bock kan också räknas med hela längden längs stångens centrumlinje som förankringslängd (11.4.4(2)).
| Förankringstyp | Villkor | Förankringslängd |
|---|---|---|
| Standardkrok eller 90° bock, drag | krok ≥ 135° med rak del ≥ 5, bock med rak del ≥ 10 | |
| Påsvetsad tvärstång, drag och tryck | en tvärstång (annars två), minst 50 mm innanför stödkanten | |
| Slinga (U-bygel), drag | minsta bockningsdiameter | |
| Ändankare (huvud), drag | huvud , MPa, mm och avstånd enligt 11.4.7 | ingen extra längd för MPa |
| Rak stång, tryck | minst från stångänden till en fri yta |
Bockar och krokar hjälper inte i tryck: där räknas bara den första raka delen (11.4.4(3)). En rak tryckt stång får däremot tillgodoräkna att stångänden trycker mot betongen, om änden ligger tillräckligt långt från en fri yta.
Omslutande armering och tvärtryck
Byglar som korsar det tänkta spjälkplanet, tvärstänger mellan stången och ytan, och ett tryck tvärs stången motverkar spjälkning, figur 3.60. I ekv. (3.65) beaktas det genom att ersätts med ett större värde (11.4.2(5), formel (11.4)):
Här är och diameter och avstånd för tvärstänger mellan den förankrade stången och ytan, och för omslutande armering som korsar spjälkplanet (högst från stången), antalet skär genom spjälkplanet, antalet förankrade stänger i planet och ett tryck vinkelrätt mot spjälkplanet. Den övre gränsen är utdragsbrottet: hur väl stången än hålls ihop kan inte betongen mellan kammarna bära mer.
Notera: Boverkets konstruktionsregler (EKS, BFS 2024:6) hänvisar fortfarande till SS-EN 1992-1-1:2005 och gör inga val för förankringsreglerna i 2023-utgåvan; boken använder de rekommenderade värdena. Äldre kurslitteratur räknar enligt 2005-utgåvan med en vidhäftningshållfasthet , ett grundvärde enligt ekv. (3.64) och faktorerna – för stångform, täckskikt, tvärarmering, påsvetsade stänger och tvärtryck. I 2023-utgåvan finns samma effekter kvar men i andra former: har blivit , , och ingår i och , och och har ersatts av avdragen i tabell 3.13.
Exempel 3.12 Förankringslängd vid ett ändstöd
Balken i exempel 3.11 har alla 4 16 dragna fram över stöden, och stängerna slutar 30 mm från balkens ände, som ligger i liv med stödets ytterkant. Stöden är 200 mm breda. Täckskiktet till byglarna är 30 mm och byglarna är 8, se figur 3.61. Dragkraftsbehovet vid stödkanten är kN (med ). Bestäm den förankringslängd som behövs bakom stödkanten och kontrollera om den ryms. Jämför med tabellvärdet.
Förankringens början. Strävorna i fältet för ner tvärkraften till en nod över stödet, där den möter armeringen (EC2 8.5.4.3 och figur 8.28). Kraften i stödkantens snitt måste vara förankrad bakom det snittet. Tillgänglig längd är stödbredden minus täckskiktet vid änden: mm.
Stålspänning. Kraften fördelas på fyra stänger med mm²:
Nominellt täckskikt. Täckskiktet till stängerna är mm. Det fria avståndet mellan stängerna och ekv. (3.66) ger
Vidhäftningsförhållanden. Stängerna ligger 46 mm över formens botten, alltså goda förhållanden: .
Förankringslängd. ekv. (3.65) ger
Det är mindre än minimivärdet mm, som därför gäller: mm.
Kontroll. mm, så raka stänger räcker, med liten marginal.
Jämförelse med tabellen. tabell 3.12 ger för 16 i C30/37 mm, och formeln med det faktiska och full spänning ger 643 mm. Tabellvärdet förutsätter att stången är fullt utnyttjad; här behöver bara 37 % av flytkraften förankras, och då räcker en fjärdedel av längden.
Med den spricklutning som byglarna medger (, kN) skulle formeln ge ännu kortare längd, men minimivärdet gäller ändå. Vid ändstöd blir det därför ofta som avgör när alla stänger dras fram till stödet. Avkortas hälften av stängerna räcker inte längre de 170 mm, se exempel 3.14.