Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.2 Stål: skruvar och skruvförband
Skruvförband är det vanligaste sättet att foga samman stålkonstruktioner på byggplatsen: delarna tillverkas och svetsas i verkstaden och skruvas ihop vid montaget. Varför förband behövs och hur de klassas efter styvhet och bärförmåga beskrivs i avsnitt 3.1. Det här avsnittet går igenom själva skruven (delar, hållfasthetsklasser och hål), hur kraften förs över i olika typer av skruvförband och vilka kant- och centrumavstånd som krävs. Bärförmågan för enskilda skruvar behandlas i avsnitt 3.3 och kraftfördelningen i en skruvgrupp i avsnitt 3.4.
3.2.1 Skruv, mutter och bricka
Ett skruvförband består av skruv, mutter och normalt en bricka under mutter och skruvhuvud, se figur 3.4. Skruven har ett huvud, en ogängad del som kallas stam och en gängad del. I äldre svensk litteratur kallas skruven bult, och skruvförband bultförband; i dagens terminologi är en bult en ogängad tapp. Brickan fördelar trycket från huvud och mutter mot plåten och skyddar ytan när muttern dras åt.
Skruven har två tvärsnittsareor som båda används i dimensioneringen:
- Stammens area , där är skruvens nominella diameter (M20 betyder mm).
- Spänningsarean i den gängade delen. Gängorna minskar tvärsnittet, och är den area som ger rätt brottlast i ett dragprov på den gängade delen. Den är ungefär 78 % av .
Eftersom går en dragen skruv till brott i gängan, och en skjuvad skruv är svagare om skjuvplanet går genom gängan än genom stammen. Areor och håldiametrar för vanliga skruvar finns i tabell 3.1.
| Skruv | (mm) | (mm²) | (mm²) | (mm) |
|---|---|---|---|---|
| M12 | 12 | 113 | 84,3 | 13 |
| M16 | 16 | 201 | 157 | 18 |
| M20 | 20 | 314 | 245 | 22 |
| M22 | 22 | 380 | 303 | 24 |
| M24 | 24 | 452 | 353 | 26 |
| M27 | 27 | 573 | 459 | 30 |
| M30 | 30 | 707 | 561 | 33 |
| M36 | 36 | 1 018 | 817 | 39 |
Hållfasthetsklasser
Skruvens hållfasthet anges med två tal, till exempel 8.8. Det första talet är brottgränsen i hundratals MPa och det andra är kvoten mellan sträckgräns och brottgräns. En skruv 8.8 har alltså MPa och MPa, och en skruv 10.9 har MPa och MPa. Beteckningen är instansad på skruvhuvudet tillsammans med tillverkarens märke. De nominella värdena används som karakteristiska värden, se tabell 3.2.
| Hållfasthetsklass | 4.6 | 4.8 | 5.6 | 5.8 | 6.8 | 8.8 | 10.9 |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 240 | 320 | 300 | 400 | 480 | 640 | 900 | |
| 400 | 400 | 500 | 500 | 600 | 800 | 1 000 |
I byggnadskonstruktioner används oftast 8.8, och ibland 4.6 eller 10.9. Klasserna 8.8 och 10.9 kallas höghållfasta och är de enda som får förspännas (EC3-1-8 5.1.2). Muttern väljs med minst samma hållfasthetsklass som skruven, så att det är skruven och inte gängorna i muttern som går till brott; se avsnitt 3.3.4.
Hålets diameter
För att skruven ska gå att montera görs hålet något större än skruven. Ett större spel underlättar montaget, men förbandet glider då en bit innan skruvarna ligger an mot hålkanterna, vilket ger större deformationer redan vid låg last. För normala runda hål gäller (EN 1090-2, 6.6, som EC3-1-8 5.4.1 hänvisar till):
Det finns också förstorade hål och avlånga hål (slitsar). De används för att ta upp toleranser eller tillåta rörelser och ger reducerad bärförmåga; de behandlas inte i boken.
3.2.2 Kraftöverföring i skruvförband
Ett skruvförband kan belastas på två principiellt olika sätt. I ett skjuvförband verkar kraften vinkelrätt mot skruvens axel, och i ett dragförband verkar den längs axeln. Kraften i ett skjuvförband kan i sin tur föras över på två sätt, se figur 3.5:
- Hålkanttryck och skjuvning. Plåtarna glider tills hålkanterna ligger an mot skruvstammen. Kraften går från den ena plåten genom tryck mot stammen, skjuvning i stammen och tryck mot den andra plåten. Skruvarna behöver inte förspännas, men förbandet glider något när det belastas.
- Friktion. Skruvarna förspänns med en kontrollerad åtdragning så att plåtarna pressas mot varandra med kraften per skruv. Kraften förs över genom friktion i kontaktytorna, och så länge friktionen räcker glider förbandet inte alls. Ett sådant förband kallas friktionsförband eller glidfritt förband.
Friktionsförband är styvare och tål upprepad och växlande last bättre, eftersom spänningskoncentrationerna vid hålkanterna blir mycket mindre. De kräver å andra sidan höghållfasta skruvar, behandlade kontaktytor (till exempel blästrade) och kontrollerad åtdragning, och blir därför dyrare. De används där glidning inte får ske: vid växlande last, vid utmattning och i förband där deformationer måste begränsas.
EC3-1-8 5.4.1 delar in skruvförbanden i fem kategorier efter hur kraften förs över och vad som ska kontrolleras, se tabell 3.3. Bärförmågorna i tabellens sista kolumn redovisas i avsnitt 3.3.
| Kategori | Typ | Skruvar | Kontroll |
|---|---|---|---|
| A | Skjuvförband, hålkanttryck | 4.6–10.9, ej förspända | och i ULS |
| B | Glidfritt i SLS | 8.8, 10.9, förspända | i SLS; som A i ULS |
| C | Glidfritt i ULS | 8.8, 10.9, förspända | i ULS och nettotvärsnittet |
| D | Dragförband, ej förspända | 4.6–10.9 | och i ULS |
| E | Dragförband, förspända | 8.8, 10.9, förspända | som D |
Kategori D ska inte användas om dragkraften växlar ofta, men går bra för till exempel vindlast. Förspända dragförband (kategori E) håller ihop plåtarna så att skruvkraften knappt ändras när lasten varierar, vilket är gynnsamt vid utmattning.
Antal skjuvplan
Ett skjuvplan är ett snitt där två plåtar möts och där skruven skjuvas. Antalet skjuvplan räknas som antalet ställen där plåtarna “skär” skruven, se figur 3.6:
- I ett enskärigt förband (två plåtar omlott) har varje skruv ett skjuvplan. Krafterna i de två plåtarna ligger inte i samma linje, så förbandet böjs och skruven dras snett. EC3-1-8 5.9.1(4) begränsar därför hålkantbärförmågan i enskäriga förband med bara en skruvrad.
- I ett tvåskärigt förband (en plåt mellan två täckplåtar) har varje skruv två skjuvplan. Förbandet är symmetriskt och skruvens skjuvbärförmåga fördubblas.
3.2.3 Kant- och centrumavstånd
Hålens läge beskrivs med fyra mått, se figur 3.7. Index 1 betecknar avstånd i kraftens riktning och index 2 avstånd vinkelrätt mot den:
- : kantavståndet från hålets centrum till plåtens ände, i kraftriktningen;
- : kantavståndet från hålets centrum till plåtens sidokant, vinkelrätt mot kraftriktningen;
- : centrumavståndet mellan hål i kraftriktningen;
- : centrumavståndet mellan hålrader vinkelrätt mot kraftriktningen.
Små avstånd ger risk för att plåten slits ut mellan hålen eller mot kanten (se avsnitt 3.3.1), och skruvarna måste också gå att montera med verktyg. Stora avstånd ger risk för korrosion i springan mellan plåtarna och, i tryckta delar, för att plåten bucklar ut mellan skruvarna. EC3-1-8 5.8 anger därför både minsta och största avstånd, se tabell 3.4. Bärförmågan för hålkanttryck växer med och , så de minsta avstånden räcker sällan för att utnyttja skruvarna fullt.
| Avstånd | Minst | Störst, utsatt för väder | Störst, ej utsatt för väder |
|---|---|---|---|
| , | mm | ingen gräns | |
De största avstånden i tryckta delar finns för att förhindra buckling mellan skruvarna. Den behöver inte kontrolleras om (fotnot b till tabell 5.8, enligt ekv. (1.7)). Med förskjutna skruvrader får minskas till om avståndet mellan två skruvar är minst .
Exempel 3.1 Kontroll av kant- och centrumavstånd
Två plattstål mm är skarvade omlott med fyra skruvar M24 i två rader, se figur 3.12 i exempel 3.2. Kantavstånden är mm och mm, centrumavstånden mm och mm. Förbandet sitter inomhus. Kontrollera att avstånden uppfyller kraven.
Håldiameter. För M24 ger ekv. (3.1) mm.
Minsta avstånd. Kraven i tabell 3.4 blir
Största avstånd. Förbandet är inte utsatt för väder, så kantavstånden har ingen övre gräns. För centrumavstånden gäller
Slutsats. Alla avstånd uppfyller kraven. Avstånden är större än minimivärdena, vilket ger högre hålkanttryckskapacitet än minimimåtten skulle ge; bärförmågan beräknas i exempel 3.2.