Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.7 Träförband: typer och verkningssätt
Trä fogas samman på många olika sätt, från hantverksmässiga snickeriförband till industriellt tillverkade spikplåtar och inlimmade stänger. Det här avsnittet går igenom de vanligaste förbandstyperna, hur de för över kraft och hur styva de är. Den gemensamma bakgrunden, varför förband behövs och hur de klassas efter styvhet, finns i avsnitt 3.1. Hur bärförmågan hos förband med stavformiga förbindare beräknas behandlas sedan i avsnitt 3.8 och avsnitt 3.9.
3.7.1 Tre sätt att föra över kraft
Ett träförband för över kraft på ett av tre sätt:
- Kontakttryck mellan trädelarna, som i traditionella snickeriförband.
- Skjuvning i en limfog, som i fingerskarvar och limmade överlappsförband.
- Mekaniska förbindare (spik, skruv, dymlingar, spikplåtar med mera). Kraften går då från den ena trädelen till förbindaren genom anliggning (hålkanttryck) och från förbindaren vidare till nästa trädel på samma sätt.
Figur 3.34 visar exempel på alla tre. Förbandstypen påverkar inte bara bärförmågan utan också styvheten, segheten (förmågan att deformeras utan att gå sönder) och hur förbandet beter sig vid brand.
3.7.2 Traditionella förband
I traditionella snickeriförband, till exempel hak, tappar och laxar, förs kraften över som tryck mellan trädelarna (figur 3.34a). De är därför bra på att ta tryckkrafter men dåliga på att ta dragkrafter. Om mekaniska förbindare används i sådana förband är deras uppgift främst att hålla delarna på plats så att kontakten består, inte att bära lasten.
Traditionella förband har fått en renässans tack vare datorstyrda bearbetningsmaskiner (CNC, computerized numerical control), som kan fräsa komplicerade kontaktytor snabbt och med god passning. EC5 behandlar dem som snickeriförband (carpentry connections, EC5 11.11).
3.7.3 Limförband
En väl utförd limfog är minst lika stark som träet runt omkring. Limförband ger mycket styva förband och används främst i fingerskarvar (som skarvar lameller i limträ och konstruktionsvirke på längden, figur 3.34b) och i själva limträbalkarna. Lim kan också användas i överlappsförband, där kraften förs över i skjuvning genom limfogen (figur 3.34c).
Limning kräver kontrollerade förhållanden: rätt fuktkvot i virket, rätt temperatur för härdningen och god passning mellan ytorna. Bärande limförband utförs därför i fabrik. I ett överlappsförband koncentreras skjuvspänningarna till fogens ändar, så bärförmågan växer inte i proportion till överlappets längd. Sådana förband används därför mest i mindre konstruktioner.
3.7.4 Spikförband
Spik är den vanligaste förbindaren i lätta träkonstruktioner, till exempel regelväggar och takstolar (figur 3.34d). Spik tillverkas av olegerat kolstål som dras kallt till rätt dimension. En klen spik dras ut mer och får därför högre hållfasthet än en grov. EC5 räknar med draghållfastheten MPa för spiktråd (EC5 tabell 11.3).
De vanligaste typerna är räfflad trådspik, vars räfflor går längs spiken så att den räknas som slät, och kamspik (ankarspik), som har tvärgående kammar för bättre förankring vid utdrag (figur 3.35a–b). Dyckert, trådspik med litet huvud, är avsedd för synliga snickerier och används inte i bärande förband. Spikhuvudet är ungefär 2,5 gånger skaftets diameter så att huvudet inte dras in i träet.
En spik betecknas med längd × diameter i millimeter. Spiken 150 × 5,1 är alltså 150 mm lång och 5,1 mm tjock (figur 3.35a). Längderna är oftast multiplar av 25 mm (en tum). Normalt behöver spik inte förborras, men grov spik ( mm), mycket tätt trä ( kg/m³) och sprickbenägna träslag kräver förborrning (EC5 11.3.11).
En enskild spik bär inte mycket, i storleksordningen 0,3–3,5 kN per skjuvplan, men spikar kan sättas tätt och utan förarbete. Förbandet blir därför effektivt per ytenhet. Till spikförbanden räknas också:
- Spikningsplåtar och spikbeslag: varmförzinkade stålplåtar med förstansade hål, plana, som band eller bockade till beslag, till exempel balkskor för att fästa en bjälke i en huvudbalk (figur 3.34h) och pelarskor. Med en stålplåt får spikarna sitta tätare än i trä mot trä (EC5 11.4.2(5)).
- Spikplåtar (punched metal plate fasteners): 1–2 mm tjock förzinkad plåt med utstansade tänder som pressas in i träet med hydraulpress (figur 3.34e). De används i fabrikstillverkade fackverkstakstolar, där delarna i en knutpunkt måste ha samma tjocklek. Bärförmågan bestäms i regel genom provning, och tillverkarna dimensionerar takstolarna med egna program.
3.7.5 Skruv- och dymlingsförband
Träskruv skruvas in i träet och förankras i det med gängan. Klena skruvar används för snickerier och skivor och är ett alternativ till spik när förbandet ska kunna demonteras eller när större utdragskapacitet behövs. Grövre skruvar för bärande förband, till exempel fransk träskruv med sexkantshuvud ( = 6–20 mm), förborras alltid och monteras med en tryckfördelande bricka under huvudet (figur 3.35c). Moderna självborrande skruvar med hel gänga kan bära stora krafter i sin längdriktning och används även som förstärkning.
Genomgående skruv (bult) med mutter och brickor är den vanligaste skruvtypen i träkonstruktioner (figur 3.35d). Diametern är 6–30 mm, oftast M12, M16, M20 eller M24, och hållfastheten anges med samma hållfasthetsklasser som för stålskruvar (till exempel 4.6 och 8.8, se avsnitt 3.2). Hålet borras högst 1 mm större än skruven så att den går att föra igenom. Glappet gör att förbandet glider en bit innan skruven tar i träet. Brickorna, med diametern minst 3 och tjockleken minst 0,3, fördelar kraften när skruven dras i sin längdriktning.
En dymling är en slät rund stång utan huvud (figur 3.35e), i dag nästan alltid av stål (i äldre konstruktioner av hårt trä, till exempel ek). Hålet borras något mindre än dymlingen, så att den pressas in och sitter utan glapp. Dymlingar bör ha en diameter på minst 8 mm. Dymlingsförband med inslitsade stålplåtar (figur 3.34f) är i dag den vanligaste förbandstypen i stora träkonstruktioner: stålplåten ökar bärförmågan, och eftersom plåten ligger skyddad inne i träet klarar förbandet brand bättre och syns inte.
Bulldogbrickor (tandade inpressade brickor, toothed-plate connectors) läggs mellan trädelarna i ett skruvförband och pressas in i träet (figur 3.34g och figur 3.35g). De för över kraft på en större yta än skruven ensam och gör förbandet både starkare och styvare.
Inlimmade stänger är gängstänger eller armeringsjärn som limmas in i förborrade hål (figur 3.35f). De kan föra över både drag- och skjuvkrafter och kan, till skillnad från de flesta andra förbindare, förankras i ändträ. Det gör dem användbara i momentstyva knutpunkter och pelarfötter (EC5 11.10).
3.7.6 Verkningssätt och styvhet
Förbandstyperna beter sig mycket olika när de belastas i skjuvning. Figur 3.36 visar typiska last–förskjutningskurvor, normerade med respektive förbands maximala last.
- Lim är överlägset styvast: förskjutningen är nästan noll ända tills fogen går till brott, och brottet är sprött.
- Spikplåtar är styva, eftersom många korta tänder delar på lasten.
- Spik ger ett mjukare, segt förband.
- Skruv har först en glidning som motsvarar glappet i hålet. Först därefter ligger skruven an mot träet. Bulldogbrickor tar bort en stor del av glidningen.
Eftersom de mekaniska förbindarna har ungefär lika arbetskurvor kan de kombineras i samma förband. Lim kan däremot inte samverka med mekaniska förbindare: limfogen tar hela lasten, eftersom den är så mycket styvare, och går till brott innan förbindarna hunnit bära något. EC5 11.1.2(5) säger därför att förbindningssystem med väsentligt olika last–förskjutningssamband inte ska räknas som samverkande.
Ett sätt att jämföra förbandstyperna är att räkna ut hur stor last de kan bära per ytenhet förbandsyta, när förbindarna sitter så tätt som avståndsreglerna tillåter. Tabell 3.7 ger ungefärliga värden.
| Förbandstyp | Karakteristisk bärförmåga (N/mm²) |
|---|---|
| Limmad knutplatta | 2,0 |
| Skruv | 0,5–0,7 |
| Skruv med inpressat mellanlägg (bulldogbricka) | 0,9–1,3 |
| Spik | 2–3 |
| Spikplåt | 4,0–5,0 |
Skruvförband kräver stora avstånd mellan förbindarna och utnyttjar därför förbandsytan dåligt. Spik och spikplåtar, med många tunna förbindare tätt placerade, är betydligt effektivare per ytenhet. Grova förbindare som skruv och dymlingar används ändå när krafterna är stora, eftersom antalet förbindare annars blir orimligt stort.