Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.7 Träförband: typer och verkningssätt

Trä fogas samman på många olika sätt, från hantverksmässiga snickeriförband till industriellt tillverkade spikplåtar och inlimmade stänger. Det här avsnittet går igenom de vanligaste förbandstyperna, hur de för över kraft och hur styva de är. Den gemensamma bakgrunden, varför förband behövs och hur de klassas efter styvhet, finns i avsnitt 3.1. Hur bärförmågan hos förband med stavformiga förbindare beräknas behandlas sedan i avsnitt 3.8 och avsnitt 3.9.

3.7.1 Tre sätt att föra över kraft

Ett träförband för över kraft på ett av tre sätt:

Figur 3.34 visar exempel på alla tre. Förbandstypen påverkar inte bara bärförmågan utan också styvheten, segheten (förmågan att deformeras utan att gå sönder) och hur förbandet beter sig vid brand.

Exempel på träförband: a) traditionellt förband där en snedsträva trycker mot ett hak, b) fingerskarv, c) limmat överlappsförband med skarvbrädor, d) spikat överlappsförband, e) spikplåt i en takstolsknut, f) inslitsad stålplåt med dymlingar, g) genomgående skruv med bulldogbrickor, h) balksko (spikbeslag).
Figur 3.34 Exempel på träförband: a) traditionellt förband där en snedsträva trycker mot ett hak, b) fingerskarv, c) limmat överlappsförband med skarvbrädor, d) spikat överlappsförband, e) spikplåt i en takstolsknut, f) inslitsad stålplåt med dymlingar, g) genomgående skruv med bulldogbrickor, h) balksko (spikbeslag).

3.7.2 Traditionella förband

I traditionella snickeriförband, till exempel hak, tappar och laxar, förs kraften över som tryck mellan trädelarna (figur 3.34a). De är därför bra på att ta tryckkrafter men dåliga på att ta dragkrafter. Om mekaniska förbindare används i sådana förband är deras uppgift främst att hålla delarna på plats så att kontakten består, inte att bära lasten.

Traditionella förband har fått en renässans tack vare datorstyrda bearbetningsmaskiner (CNC, computerized numerical control), som kan fräsa komplicerade kontaktytor snabbt och med god passning. EC5 behandlar dem som snickeriförband (carpentry connections, EC5 11.11).

3.7.3 Limförband

En väl utförd limfog är minst lika stark som träet runt omkring. Limförband ger mycket styva förband och används främst i fingerskarvar (som skarvar lameller i limträ och konstruktionsvirke på längden, figur 3.34b) och i själva limträbalkarna. Lim kan också användas i överlappsförband, där kraften förs över i skjuvning genom limfogen (figur 3.34c).

Limning kräver kontrollerade förhållanden: rätt fuktkvot i virket, rätt temperatur för härdningen och god passning mellan ytorna. Bärande limförband utförs därför i fabrik. I ett överlappsförband koncentreras skjuvspänningarna till fogens ändar, så bärförmågan växer inte i proportion till överlappets längd. Sådana förband används därför mest i mindre konstruktioner.

3.7.4 Spikförband

Spik är den vanligaste förbindaren i lätta träkonstruktioner, till exempel regelväggar och takstolar (figur 3.34d). Spik tillverkas av olegerat kolstål som dras kallt till rätt dimension. En klen spik dras ut mer och får därför högre hållfasthet än en grov. EC5 räknar med draghållfastheten fu=600f_u = 600 MPa för spiktråd (EC5 tabell 11.3).

De vanligaste typerna är räfflad trådspik, vars räfflor går längs spiken så att den räknas som slät, och kamspik (ankarspik), som har tvärgående kammar för bättre förankring vid utdrag (figur 3.35a–b). Dyckert, trådspik med litet huvud, är avsedd för synliga snickerier och används inte i bärande förband. Spikhuvudet är ungefär 2,5 gånger skaftets diameter så att huvudet inte dras in i träet.

En spik betecknas med längd × diameter i millimeter. Spiken 150 × 5,1 är alltså 150 mm lång och 5,1 mm tjock (figur 3.35a). Längderna är oftast multiplar av 25 mm (en tum). Normalt behöver spik inte förborras, men grov spik (d≥6d \ge 6 mm), mycket tätt trä (ρk>500\rho_k > 500 kg/m³) och sprickbenägna träslag kräver förborrning (EC5 11.3.11).

Förbindare i träförband: a) räfflad trådspik med beteckningen längd × diameter, b) kamspik, c) fransk träskruv, d) genomgående skruv med brickor och mutter, e) dymling, f) inlimmad gängstång, g) bulldogbricka (tandad inpressad bricka).
Figur 3.35 Förbindare i träförband: a) räfflad trådspik med beteckningen längd × diameter, b) kamspik, c) fransk träskruv, d) genomgående skruv med brickor och mutter, e) dymling, f) inlimmad gängstång, g) bulldogbricka (tandad inpressad bricka).

En enskild spik bär inte mycket, i storleksordningen 0,3–3,5 kN per skjuvplan, men spikar kan sättas tätt och utan förarbete. Förbandet blir därför effektivt per ytenhet. Till spikförbanden räknas också:

3.7.5 Skruv- och dymlingsförband

Träskruv skruvas in i träet och förankras i det med gängan. Klena skruvar används för snickerier och skivor och är ett alternativ till spik när förbandet ska kunna demonteras eller när större utdragskapacitet behövs. Grövre skruvar för bärande förband, till exempel fransk träskruv med sexkantshuvud (dd = 6–20 mm), förborras alltid och monteras med en tryckfördelande bricka under huvudet (figur 3.35c). Moderna självborrande skruvar med hel gänga kan bära stora krafter i sin längdriktning och används även som förstärkning.

Genomgående skruv (bult) med mutter och brickor är den vanligaste skruvtypen i träkonstruktioner (figur 3.35d). Diametern är 6–30 mm, oftast M12, M16, M20 eller M24, och hållfastheten anges med samma hållfasthetsklasser som för stålskruvar (till exempel 4.6 och 8.8, se avsnitt 3.2). Hålet borras högst 1 mm större än skruven så att den går att föra igenom. Glappet gör att förbandet glider en bit innan skruven tar i träet. Brickorna, med diametern minst 3dd och tjockleken minst 0,3dd, fördelar kraften när skruven dras i sin längdriktning.

En dymling är en slät rund stång utan huvud (figur 3.35e), i dag nästan alltid av stål (i äldre konstruktioner av hårt trä, till exempel ek). Hålet borras något mindre än dymlingen, så att den pressas in och sitter utan glapp. Dymlingar bör ha en diameter på minst 8 mm. Dymlingsförband med inslitsade stålplåtar (figur 3.34f) är i dag den vanligaste förbandstypen i stora träkonstruktioner: stålplåten ökar bärförmågan, och eftersom plåten ligger skyddad inne i träet klarar förbandet brand bättre och syns inte.

Bulldogbrickor (tandade inpressade brickor, toothed-plate connectors) läggs mellan trädelarna i ett skruvförband och pressas in i träet (figur 3.34g och figur 3.35g). De för över kraft på en större yta än skruven ensam och gör förbandet både starkare och styvare.

Inlimmade stänger är gängstänger eller armeringsjärn som limmas in i förborrade hål (figur 3.35f). De kan föra över både drag- och skjuvkrafter och kan, till skillnad från de flesta andra förbindare, förankras i ändträ. Det gör dem användbara i momentstyva knutpunkter och pelarfötter (EC5 11.10).

3.7.6 Verkningssätt och styvhet

Förbandstyperna beter sig mycket olika när de belastas i skjuvning. Figur 3.36 visar typiska last–förskjutningskurvor, normerade med respektive förbands maximala last.

Typiska last–förskjutningskurvor för skjuvbelastade träförband, normerade med den maximala lasten (principskiss). Lim är styvast men sprött; skruv i ett hål med glapp glider först innan den bär. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T7.19 (efter Carling, 1992).
Figur 3.36 Typiska last–förskjutningskurvor för skjuvbelastade träförband, normerade med den maximala lasten (principskiss). Lim är styvast men sprött; skruv i ett hål med glapp glider först innan den bär. Omritad efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur T7.19 (efter Carling, 1992).

Eftersom de mekaniska förbindarna har ungefär lika arbetskurvor kan de kombineras i samma förband. Lim kan däremot inte samverka med mekaniska förbindare: limfogen tar hela lasten, eftersom den är så mycket styvare, och går till brott innan förbindarna hunnit bära något. EC5 11.1.2(5) säger därför att förbindningssystem med väsentligt olika last–förskjutningssamband inte ska räknas som samverkande.

Ett sätt att jämföra förbandstyperna är att räkna ut hur stor last de kan bära per ytenhet förbandsyta, när förbindarna sitter så tätt som avståndsreglerna tillåter. Tabell 3.7 ger ungefärliga värden.

Tabell 3.7 Ungefärlig karakteristisk bärförmåga per ytenhet förbandsyta för skjuvbelastade träförband, belastning parallellt med fibrerna. Efter kursens föreläsningsbilder och kompendiet Bärande konstruktioner del 2, tabell T7.3 (efter Larsen, 2003)
FörbandstypKarakteristisk bärförmåga (N/mm²)
Limmad knutplatta2,0
Skruv0,5–0,7
Skruv med inpressat mellanlägg (bulldogbricka)0,9–1,3
Spik2–3
Spikplåt4,0–5,0

Skruvförband kräver stora avstånd mellan förbindarna och utnyttjar därför förbandsytan dåligt. Spik och spikplåtar, med många tunna förbindare tätt placerade, är betydligt effektivare per ytenhet. Grova förbindare som skruv och dymlingar används ändå när krafterna är stora, eftersom antalet förbindare annars blir orimligt stort.