Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.13 Avkortning, förankring vid stöd och skarvning av armering
Med dragkraftsbehovet från avsnitt 3.11 och förankringslängden från avsnitt 3.12 kan armeringen nu läggas ut längs balken. Avsnittet visar hur kapaciteten anpassas till behovet genom avkortning, hur armeringen förankras vid ett ändstöd, vad man kan göra när förankringen inte får plats, och hur stänger skarvas.
3.13.1 Anpassning av dragkraftskapacitet till dragkraftsbehov
Dimensioneringsvillkoret ekv. (3.63) ska vara uppfyllt i varje snitt. Varje stånggrupp ger en kapacitet som är noll vid stängernas ände, växer linjärt över förankringslängden och därefter är konstant (figur 3.63). Summan över alla grupper ger en trappstegsformad kapacitet med ramper, som ska ligga utanför den förskjutna behovskurvan överallt, se figur 3.69 (EC2 12.3.2, figur 12.1). Rampernas längd är förankringslängden för full spänning, med ; att kapaciteten antas variera linjärt inom den längden tillåts i 12.3.2(2).
Var får de avkortade stängerna sluta? Låt vara kapaciteten hos stängerna som fortsätter och den hos stängerna som avkortas. Där behovet är större än måste rampen från de avkortade stängernas ände räcka till: . Stängerna får alltså sluta i
där minimum tas över de snitt där och räknas från stödet mot fältet. Två fall är vanliga:
- Är rampen brantare än behovskurvan, , gäller minimum i den punkt där behovskurvan når . Stängerna får då sluta just där den förskjutna behovskurvan skär nivån , och full kapacitet nås längre in. Det är det vanliga fallet för en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last.
- Är behovskurvan brantare, till exempel nära ett mellanstöd, måste stängerna fortsätta längre. Ett enkelt och säkert alternativ är då att låta stängerna nå full kapacitet där behovet når sitt maximum.
Stänger avkortas helst parvis och symmetriskt i tvärsnittet, och hörnstängerna, som byglarna ska omsluta, förs alltid hela vägen. Förankringsområden för olika grupper får överlappa; i ett snitt där flera grupper är under förankring adderas deras ramper. Över mellanstöd görs samma sak för överkantsarmeringen: momentkurvan förskjuts mot momentnollpunkterna, och överkantsstängerna har dåliga vidhäftningsförhållanden, .
Figur 3.70 visar avkortningen för balken i exempel 3.12. Prova att ändra antalet avkortade stänger och spricklutningen, och se hur avkortningssnittet och förankringen vid stödet påverkas.
Avkortning av underkantsarmeringen i en fritt upplagd balk: dragkraftsbehov, trappstegsformad kapacitet med ramper över , och var kapaciteten inte räcker. Utgångsläget är exempel 3.15.
3.13.2 Förankring vid ändstöd
Vid ett fritt upplagt ändstöd är momentet litet, men dragkraftsbehovet är det inte. Den yttersta sneda sprickan börjar vid stödkanten, och strävorna för ner tvärkraften till en nod över stödet där de möter armeringen, figur 3.71a. Armeringen måste vara förankrad för kraften i stödkantens snitt, och förankringen räknas från stödets innerkant bakåt (EC2 11.4.1(6), 8.5.4.3, figur 8.28). Kraften är enligt ekv. (3.65)
där momentet vid stödkanten oftast är försumbart. Utan byglar används i stället för den sista termen. Stängerna som dras fram till stödet ska förankras för , antingen med den linjära kapacitetslinjen eller direkt med ekv. (3.74) och den spänning som ger. Det senare ger en kortare längd, eftersom formeln tar hänsyn till att korta förankringar har högre medelvidhäftning; minimivärdet gäller i båda fallen.
Några regler till:
- Minst en fjärdedel av fältarmeringen, , ska föras fram till ändstöd och till mellanstöd (EC2 tabell 12.1, rad 3–4). Vid mellanstöd ska underkantsarmeringen nå minst in över stödet (12.3.2(5)).
- En bock eller krok vid ett ändstöd får inte börja före nodens mitt, och bocken får inte ligga helt inom noden (8.5.4.3(2)).
- Antalet stänger som dras fram till stödet påverkar förankringen kraftigt, figur 3.71b: med dubbelt så många stänger halveras spänningen per stång, och med exponenten 3/2 i ekv. (3.74) minskar längden till drygt en tredjedel.
3.13.3 Åtgärder vid stora förankringsbehov
Vid ändstöd är det ofta trångt. Om den förankringslängd som behövs inte ryms finns två vägar: minska kraften som ska förankras, eller öka förankringskapaciteten. Tabell 3.14 sammanfattar åtgärderna och hur de kommer in i beräkningen enligt EC2:2023. Kolumnen längst till höger anger motsvarande faktor i den äldre metoden (avsnitt 3.12 Notera).
| Åtgärd | Verkan | EC2:2023 | Äldre faktor |
|---|---|---|---|
| Fler byglar i fältet närmast stödet | brantare strävor, mindre | ur ekv. (3.67), | – |
| Fler stänger fram till stödet | lägre spänning per stång | i ekv. (3.74) | – |
| Större täckskikt eller stångavstånd | starkare betongring mot spjälkning | , ekv. (3.75) | |
| Tvärarmering i förankringszonen | håller ihop betongen | , ekv. (3.76) | |
| Stödtryck tvärs förankringen | motverkar spjälkning | i | |
| Påsvetsade tvärstänger | lokal förankring | , minst | |
| Krok eller uppbockning | lokal förankring i bocken | , eller längd längs centrumlinjen | |
| Slingor omlottskarvade med huvudarmeringen | lokal förankring i slingan | ||
| Klenare stänger med samma area | kortare , som växer snabbare än | och | – |
| Längre balkände eller bredare stöd | mer tillgänglig längd | – | – |
Observera att det är byglarna i fältet närmast stödet som bestämmer strävornas lutning vid stödkanten. När minimivärdet redan avgör hjälper varken fler byglar eller fler stänger; då återstår lokala förankringar, klenare stänger eller mer längd. Gynnsamma effekter av täckskikt, tvärarmering och tryck kan inte drivas hur långt som helst: motsvarar utdragsbrottet, den övre gränsen för all förankring.
3.13.4 Omlottskarvning
Armeringsstänger levereras i begränsade längder, så de behöver ofta skarvas. Kraften kan föras över mellan två stänger genom omlottskarvning (lap), mekaniska skarvdon eller svetsning (EC2 11.5.1). Omlottskarven är vanligast. I den förs kraften över från den ena stången till den andra via betongen: sneda trycksträvor mellan stängerna, figur 3.72a. Strävornas tvärgående komponent trycker isär stängerna och ger dragspänningar i betongen omkring dem, med risk för spjälksprickor längs skarven, precis som vid förankring men med två stänger som spjälkar samtidigt. Därför är skarvlängden längre än förankringslängden och tvärarmeringen viktigare:
(EC2 11.5.2(2), tabell 11.3), där räknas enligt ekv. (3.74) för spänningen i stängerna och är det fria avståndet mellan skarvparen (EC2 figur 11.10). En skarv av 16 i C30/37 med och full spänning behöver alltså mm.
Reglerna för utformningen (EC2 11.5.2) i korthet:
- Andel skarvade stänger. Utanför områden som kan bli flytleder får alla dragna stänger skarvas i samma snitt, och skarvlängden räknas för . Där flytleder kan uppstå krävs omslutande armering, eller förskjutna skarvar med högst 35 % av armeringen skarvad (50 % i plattor och väggar) och minst mellan skarvarna; annars räknas skarvlängden för . Tryckta stänger får alltid skarvas i samma snitt.
- Avstånd. Stängerna i en skarv bör ligga intill varandra. Är det fria avståndet större än ökas skarvlängden med centrumavståndet. Fritt avstånd mellan intilliggande skarvar ska vara minst .
- Tvärarmering. För mm, eller om mindre än 25 % av stängerna skarvas i snittet, räcker den tvär- eller bygelarmering som ändå krävs. Annars ska tvärarmering med sammanlagd area minst lika med en skarvad stångs area läggas vinkelrätt mot stängerna i skarvens yttre delar; skarvas mer än hälften av stängerna tätt intill varandra ska den utgöras av byglar som förankras i tvärsnittet. Vid tryckskarvar ska en tvärstång finnas nära vardera änden av skarven.
Obs: Den äldre utgåvan av EC2 tillät att alla dragna stänger skarvades i samma snitt bara om de låg i ett lager, och högst hälften om de låg i flera lager. Enligt 2023-utgåvan är det i stället närheten till flytleder som avgör.
Exempel 3.14 Förankring vid ändstöd med kort upplag
En fritt upplagd balk med tvärsnittet mm har spännvidden m mellan stödens mitt och vilar på 150 mm breda stöd; balkänden ligger i liv med stödets ytterkant. Den bär kN/m i brottgränstillståndet. Underkantsarmeringen är 5 16 B500B med mm och täckskiktet 36 mm till stängerna i sidled och nedåt; stängerna slutar 30 mm från balkänden. Byglarna är tvåskäriga 6 s180 B500B. Betongen är C20/25. Kontrollera om underkantsarmeringen kan förankras med raka stänger, och föreslå annars en åtgärd, se figur 3.73.
Böjning. Med mm är kN, och 5 16 ger kN. Alla stänger behövs i fältet och dras fram till stöden.
Snittkrafter vid stödkanten. Stödkanten ligger m från stödets mitt:
Spricklutning. Med mm² ger ekv. (3.67)
vilket ligger inom gränserna 1–2,5. Byglarna räcker alltså precis för tvärkraften.
Dragkraft vid stödkanten. ekv. (3.79) ger
Nominellt täckskikt. Det fria avståndet mellan stängerna är mm, och ekv. (3.75) ger mm. Det är det täta stångavståndet som avgör, inte täckskikten.
Förankringslängd. Goda vidhäftningsförhållanden, . Ekv. (3.74) ger
så minimivärdet gäller: mm.
Kontroll. Bakom stödkanten finns mm mm. Raka stänger räcker inte.
Åtgärd. Eftersom minimivärdet avgör hjälper varken fler byglar eller lägre spänning. Välj en påsvetsad tvärstång 10 under huvudstängerna ( mm), placerad 70 mm innanför stödkanten (minst 50 mm enligt EC2 11.4.5). Enligt tabell 3.13 blir då
och förankringen ryms.
Alternativen är att förlänga balken 40 mm förbi stödet, eller att bocka upp stängerna i änden och räkna förankringslängden längs stångens centrumlinje (11.4.4(2)), förutsatt att bocken börjar bakom nodens mitt, 75 mm innanför stödkanten. Kompendiets lösning med den äldre metoden kom till samma slutsats: med raka stänger ryms inte förankringen.
Exempel 3.15 Avkortning av en stånggrupp
I balken i exempel 3.12 och exempel 3.13 ska 2 av de 4 16 avkortas; de två hörnstängerna dras fram till stöden. Använd , mm och mm. Bestäm hur nära stöden de avkortade stängerna får sluta, och hur långt bakom stödkanten de genomgående stängerna då måste förankras. Resultatet visas i figur 3.74.
Förankringslängd för full spänning. Från exempel 3.13, med MPa: mm.
Kapaciteter. En stång bär kN, så kN.
Förskjutning. Från exempel 3.12: mm.
Där behovet når de genomgående stängernas kapacitet. Den förskjutna behovskurvan är . Den når 175 kN där kNm:
Rampens lutning. De avkortade stängernas kapacitet växer med kN/m, medan behovskurvan i växer med
Rampen är brantare än behovet, så enligt ekv. (3.78) får stängerna sluta i m från stödets mitt. De avkortade stängerna blir m långa.
Förankring vid stödet. Med förskjutningsmetoden är behovet vid stödkanten kN, och det ska nu bäras av två stänger. Med den linjära kapacitetslinjen behövs bakom stödkanten
och direkt med ekv. (3.74) och MPa
Båda är mycket mer än de 170 mm som finns.
Åtgärd. Med standardkrokar eller 90° bockar i ändarna ger tabell 3.13 mm mm. Andelen stänger vid stöden är 50 %, mer än minimikravet 25 %.
Avkortningen sparar ungefär 2 m 16 per balk, men kräver krokar på de genomgående stängerna, eftersom förankringen vid stödet blir kritisk när hälften av stängerna tas bort; med alla fyra stängerna raka till stöden räckte 160 mm (exempel 3.13). För en kort balk med jämnt utbredd last är vinsten liten, vilket är typiskt: avkortning lönar sig främst i långa balkar och i element som tillverkas i många exemplar. Samma fall kan studeras i figur 3.70.