Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.13 Avkortning, förankring vid stöd och skarvning av armering

Med dragkraftsbehovet från avsnitt 3.11 och förankringslängden från avsnitt 3.12 kan armeringen nu läggas ut längs balken. Avsnittet visar hur kapaciteten anpassas till behovet genom avkortning, hur armeringen förankras vid ett ändstöd, vad man kan göra när förankringen inte får plats, och hur stänger skarvas.

3.13.1 Anpassning av dragkraftskapacitet till dragkraftsbehov

Dimensioneringsvillkoret ekv. (3.63) ska vara uppfyllt i varje snitt. Varje stånggrupp ger en kapacitet som är noll vid stängernas ände, växer linjärt över förankringslängden lbdl_{bd} och därefter är konstant (figur 3.63). Summan över alla grupper ger en trappstegsformad kapacitet med ramper, som ska ligga utanför den förskjutna behovskurvan överallt, se figur 3.69 (EC2 12.3.2, figur 12.1). Rampernas längd är förankringslängden för full spänning, lbdl_{bd} med σsd=fyd\sigma_{sd} = f_{yd}; att kapaciteten antas variera linjärt inom den längden tillåts i 12.3.2(2).

Avkortning av underkantsarmering i en fritt upplagd balk. Kapaciteten (blå) växer över lbdl_{bd}lbd​ från varje stångände och ska täcka den förskjutna behovskurvan (orange) överallt. Omritad efter EC2 figur 12.1.
Figur 3.69 Avkortning av underkantsarmering i en fritt upplagd balk. Kapaciteten (blå) växer över lbdl_{bd} från varje stångände och ska täcka den förskjutna behovskurvan (orange) överallt. Omritad efter EC2 figur 12.1.

Var får de avkortade stängerna sluta? Låt FkvarF_{kvar} vara kapaciteten hos stängerna som fortsätter och FavkF_{avk} den hos stängerna som avkortas. Där behovet Ftd(x)F_{td}(x) är större än FkvarF_{kvar} måste rampen från de avkortade stängernas ände räcka till: Fkvar+Favk(x−xe)/lbd≥Ftd(x)F_{kvar} + F_{avk}(x - x_e)/l_{bd} \ge F_{td}(x). Stängerna får alltså sluta i

xe=min⁡x[x−lbd⋅Ftd(x)−FkvarFavk](3.78)x_e = \min_x \left[ x - l_{bd} \cdot \frac{F_{td}(x) - F_{kvar}}{F_{avk}} \right] \tag{3.78}

där minimum tas över de snitt där Ftd(x)>FkvarF_{td}(x) > F_{kvar} och xx räknas från stödet mot fältet. Två fall är vanliga:

Stänger avkortas helst parvis och symmetriskt i tvärsnittet, och hörnstängerna, som byglarna ska omsluta, förs alltid hela vägen. Förankringsområden för olika grupper får överlappa; i ett snitt där flera grupper är under förankring adderas deras ramper. Över mellanstöd görs samma sak för överkantsarmeringen: momentkurvan förskjuts mot momentnollpunkterna, och överkantsstängerna har dåliga vidhäftningsförhållanden, kcp=1,2k_{cp} = 1{,}2.

Figur 3.70 visar avkortningen för balken i exempel 3.12. Prova att ändra antalet avkortade stänger och spricklutningen, och se hur avkortningssnittet och förankringen vid stödet påverkas.

Figur 3.70

Avkortning av underkantsarmeringen i en fritt upplagd balk: dragkraftsbehov, trappstegsformad kapacitet med ramper över lbdl_{bd}, och var kapaciteten inte räcker. Utgångsläget är exempel 3.15.

3.13.2 Förankring vid ändstöd

Vid ett fritt upplagt ändstöd är momentet litet, men dragkraftsbehovet är det inte. Den yttersta sneda sprickan börjar vid stödkanten, och strävorna för ner tvärkraften till en nod över stödet där de möter armeringen, figur 3.71a. Armeringen måste vara förankrad för kraften i stödkantens snitt, och förankringen räknas från stödets innerkant bakåt (EC2 11.4.1(6), 8.5.4.3, figur 8.28). Kraften är enligt ekv. (3.65)

FE=MEdz+VEdcot⁡θ2≈VEdcot⁡θ2(3.79)F_{E} = \frac{M_{Ed}}{z} + \frac{V_{Ed} \cot\theta}{2} \approx \frac{V_{Ed} \cot\theta}{2} \tag{3.79}

där momentet vid stödkanten oftast är försumbart. Utan byglar används VEd d/zV_{Ed}\,d/z i stället för den sista termen. Stängerna som dras fram till stödet ska förankras för FEF_E, antingen med den linjära kapacitetslinjen eller direkt med ekv. (3.74) och den spänning σsd=FE/As\sigma_{sd} = F_E/A_s som FEF_E ger. Det senare ger en kortare längd, eftersom formeln tar hänsyn till att korta förankringar har högre medelvidhäftning; minimivärdet 10ϕ10\phi gäller i båda fallen.

a) Ändstöd: strävan möter armeringen i en nod över stödet, och förankringen räknas från stödets innerkant. b) Fler stänger fram till stödet ger en brantare kapacitetslinje och en kortare längd bakom stödkanten för samma dragkraft. Omritad efter EC2 figur 8.28.
Figur 3.71 a) Ändstöd: strävan möter armeringen i en nod över stödet, och förankringen räknas från stödets innerkant. b) Fler stänger fram till stödet ger en brantare kapacitetslinje och en kortare längd bakom stödkanten för samma dragkraft. Omritad efter EC2 figur 8.28.

Några regler till:

3.13.3 Åtgärder vid stora förankringsbehov

Vid ändstöd är det ofta trångt. Om den förankringslängd som behövs inte ryms finns två vägar: minska kraften som ska förankras, eller öka förankringskapaciteten. Tabell 3.14 sammanfattar åtgärderna och hur de kommer in i beräkningen enligt EC2:2023. Kolumnen längst till höger anger motsvarande faktor i den äldre metoden (avsnitt 3.12 Notera).

Tabell 3.14 Åtgärder när förankringen vid ett stöd inte ryms, och hur de beaktas.
ÅtgärdVerkanEC2:2023Äldre faktor
Fler byglar i fältet närmast stödetbrantare strävor, mindre FEF_Ecot⁡θ\cot\theta ur ekv. (3.67), σsd\sigma_{sd}–
Fler stänger fram till stödetlägre spänning per stångσsd\sigma_{sd} i ekv. (3.74)–
Större täckskikt eller stångavståndstarkare betongring mot spjälkningcdc_d, ekv. (3.75)α2\alpha_2
Tvärarmering i förankringszonenhåller ihop betongencd,confc_{d,conf}, ekv. (3.76)α3\alpha_3
Stödtryck tvärs förankringenmotverkar spjälkningσccd\sigma_{ccd} i Δcd\Delta c_dα5\alpha_5
Påsvetsade tvärstängerlokal förankring−15ϕ-15\phi, minst 5ϕ5\phiα4\alpha_4
Krok eller uppbockninglokal förankring i bocken−15ϕ-15\phi, eller längd längs centrumlinjenα1\alpha_1
Slingor omlottskarvade med huvudarmeringenlokal förankring i slingan−20ϕ-20\phiα1\alpha_1
Klenare stänger med samma areakortare lbdl_{bd}, som växer snabbare än ϕ\phiϕ\phi och (ϕ/20)1/3(\phi/20)^{1/3}–
Längre balkände eller bredare stödmer tillgänglig längd––

Observera att det är byglarna i fältet närmast stödet som bestämmer strävornas lutning vid stödkanten. När minimivärdet 10ϕ10\phi redan avgör hjälper varken fler byglar eller fler stänger; då återstår lokala förankringar, klenare stänger eller mer längd. Gynnsamma effekter av täckskikt, tvärarmering och tryck kan inte drivas hur långt som helst: cd,conf≤6ϕc_{d,conf} \le 6\phi motsvarar utdragsbrottet, den övre gränsen för all förankring.

3.13.4 Omlottskarvning

Armeringsstänger levereras i begränsade längder, så de behöver ofta skarvas. Kraften kan föras över mellan två stänger genom omlottskarvning (lap), mekaniska skarvdon eller svetsning (EC2 11.5.1). Omlottskarven är vanligast. I den förs kraften över från den ena stången till den andra via betongen: sneda trycksträvor mellan stängerna, figur 3.72a. Strävornas tvärgående komponent trycker isär stängerna och ger dragspänningar i betongen omkring dem, med risk för spjälksprickor längs skarven, precis som vid förankring men med två stänger som spjälkar samtidigt. Därför är skarvlängden längre än förankringslängden och tvärarmeringen viktigare:

lsd=kls⋅lbd≥15ϕ,kls=1,2(3.80)l_{sd} = k_{ls} \cdot l_{bd} \ge 15\phi, \qquad k_{ls} = 1{,}2 \tag{3.80}

(EC2 11.5.2(2), tabell 11.3), där lbdl_{bd} räknas enligt ekv. (3.74) för spänningen σsd\sigma_{sd} i stängerna och csc_s är det fria avståndet mellan skarvparen (EC2 figur 11.10). En skarv av ϕ\phi16 i C30/37 med cd≥1,5ϕc_d \ge 1{,}5\phi och full spänning behöver alltså lsd=1,2⋅42ϕ=50ϕ=810l_{sd} = 1{,}2 \cdot 42\phi = 50\phi = 810 mm.

a) Kraftöverföring i en omlottskarv via sneda trycksträvor; tvärarmeringen placeras i skarvens yttre delar. b) Förskjutna skarvar. Omritad efter EC2 figur 11.11 och 11.12.
Figur 3.72 a) Kraftöverföring i en omlottskarv via sneda trycksträvor; tvärarmeringen placeras i skarvens yttre delar. b) Förskjutna skarvar. Omritad efter EC2 figur 11.11 och 11.12.

Reglerna för utformningen (EC2 11.5.2) i korthet:

Obs: Den äldre utgåvan av EC2 tillät att alla dragna stänger skarvades i samma snitt bara om de låg i ett lager, och högst hälften om de låg i flera lager. Enligt 2023-utgåvan är det i stället närheten till flytleder som avgör.

Exempel 3.14 Förankring vid ändstöd med kort upplag

En fritt upplagd balk med tvärsnittet 300×300300 \times 300 mm har spännvidden L=5,0L = 5{,}0 m mellan stödens mitt och vilar på 150 mm breda stöd; balkänden ligger i liv med stödets ytterkant. Den bär qd=32q_d = 32 kN/m i brottgränstillståndet. Underkantsarmeringen är 5 ϕ\phi16 B500B med d=256d = 256 mm och täckskiktet 36 mm till stängerna i sidled och nedåt; stängerna slutar 30 mm från balkänden. Byglarna är tvåskäriga ϕ\phi6 s180 B500B. Betongen är C20/25. Kontrollera om underkantsarmeringen kan förankras med raka stänger, och föreslå annars en åtgärd, se figur 3.73.

Balkänden i exemplet: 120 mm finns bakom stödkanten, men en rak stång behöver 160 mm. En påsvetsad tvärstång minskar behovet till 80 mm.
Figur 3.73 Balkänden i exemplet: 120 mm finns bakom stödkanten, men en rak stång behöver 160 mm. En påsvetsad tvärstång minskar behovet till 80 mm.

Böjning. Med z=0,9d=230z = 0{,}9d = 230 mm är MEd,max/z=(32⋅5,02/8)/0,230=434M_{Ed,max}/z = (32 \cdot 5{,}0^2/8)/0{,}230 = 434 kN, och 5 ϕ\phi16 ger 5⋅201⋅435=4375 \cdot 201 \cdot 435 = 437 kN. Alla stänger behövs i fältet och dras fram till stöden.

Snittkrafter vid stödkanten. Stödkanten ligger x=0,075x = 0{,}075 m från stödets mitt:

VEd=32⋅(2,5−0,075)=77,6 kNV_{Ed} = 32 \cdot (2{,}5 - 0{,}075) = 77{,}6 \text{ kN}MEd=32⋅0,075⋅4,9252=5,91 kNmM_{Ed} = \frac{32 \cdot 0{,}075 \cdot 4{,}925}{2} = 5{,}91 \text{ kNm}

Spricklutning. Med Asw=2⋅28,3=56,5A_{sw} = 2 \cdot 28{,}3 = 56{,}5 mm² ger ekv. (3.67)

cot⁡θ=VEd sz Asw fywd=77,6⋅103⋅180230⋅56,5⋅435=2,46\cot\theta = \frac{V_{Ed} \, s}{z \, A_{sw} \, f_{ywd}} = \frac{77{,}6 \cdot 10^3 \cdot 180}{230 \cdot 56{,}5 \cdot 435} = 2{,}46

vilket ligger inom gränserna 1–2,5. Byglarna räcker alltså precis för tvärkraften.

Dragkraft vid stödkanten. ekv. (3.79) ger

FE=5,910,230+77,6⋅2,462=25,7+95,6=121,3 kNF_E = \frac{5{,}91}{0{,}230} + \frac{77{,}6 \cdot 2{,}46}{2} = 25{,}7 + 95{,}6 = 121{,}3 \text{ kN}σsd=121,3⋅1035⋅201=121 MPa\sigma_{sd} = \frac{121{,}3 \cdot 10^3}{5 \cdot 201} = 121 \text{ MPa}

Nominellt täckskikt. Det fria avståndet mellan stängerna är cs=(300−2⋅36−5⋅16)/4=37c_s = (300 - 2 \cdot 36 - 5 \cdot 16)/4 = 37 mm, och ekv. (3.75) ger cd=min⁡{18,5;  36;  36;  60}=18,5c_d = \min\{18{,}5;\; 36;\; 36;\; 60\} = 18{,}5 mm. Det är det täta stångavståndet som avgör, inte täckskikten.

Förankringslängd. Goda vidhäftningsförhållanden, kcp=1,0k_{cp} = 1{,}0. Ekv. (3.74) ger

lbd=50⋅16⋅(121435)3/2(2520)1/2(1620)1/3(2418,5)1/2=800⋅0,146⋅1,118⋅0,928⋅1,139=138 mm<10ϕ\begin{aligned} l_{bd} &= 50 \cdot 16 \cdot \left( \frac{121}{435} \right)^{3/2} \left( \frac{25}{20} \right)^{1/2} \left( \frac{16}{20} \right)^{1/3} \left( \frac{24}{18{,}5} \right)^{1/2} \\ &= 800 \cdot 0{,}146 \cdot 1{,}118 \cdot 0{,}928 \cdot 1{,}139 = 138 \text{ mm} < 10\phi \end{aligned}

så minimivärdet gäller: lbd=10ϕ=160l_{bd} = 10\phi = 160 mm.

Kontroll. Bakom stödkanten finns 150−30=120150 - 30 = 120 mm <160< 160 mm. Raka stänger räcker inte.

Åtgärd. Eftersom minimivärdet 10ϕ10\phi avgör hjälper varken fler byglar eller lägre spänning. Välj en påsvetsad tvärstång ϕ\phi10 under huvudstängerna (ϕt≥0,6ϕ=9,6\phi_t \ge 0{,}6\phi = 9{,}6 mm), placerad 70 mm innanför stödkanten (minst 50 mm enligt EC2 11.4.5). Enligt tabell 3.13 blir då

lbd=max⁡{138−15⋅16;  5⋅16}=80 mm≤120 mml_{bd} = \max\{138 - 15 \cdot 16;\; 5 \cdot 16\} = 80 \text{ mm} \le 120 \text{ mm}

och förankringen ryms.

Alternativen är att förlänga balken 40 mm förbi stödet, eller att bocka upp stängerna i änden och räkna förankringslängden längs stångens centrumlinje (11.4.4(2)), förutsatt att bocken börjar bakom nodens mitt, 75 mm innanför stödkanten. Kompendiets lösning med den äldre metoden kom till samma slutsats: med raka stänger ryms inte förankringen.

Exempel 3.15 Avkortning av en stånggrupp

I balken i exempel 3.12 och exempel 3.13 ska 2 av de 4 ϕ\phi16 avkortas; de två hörnstängerna dras fram till stöden. Använd cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5, z=405z = 405 mm och cd=26,7c_d = 26{,}7 mm. Bestäm hur nära stöden de avkortade stängerna får sluta, och hur långt bakom stödkanten de genomgående stängerna då måste förankras. Resultatet visas i figur 3.74.

Halva balken i exemplet: förskjuten behovskurva och trappstegsformad kapacitet när 2 ϕ\phiϕ16 avkortas 0,43 m från stödets mitt och de genomgående stängerna förankras 450 mm bakom stödkanten.
Figur 3.74 Halva balken i exemplet: förskjuten behovskurva och trappstegsformad kapacitet när 2 ϕ\phi16 avkortas 0,43 m från stödets mitt och de genomgående stängerna förankras 450 mm bakom stödkanten.

Förankringslängd för full spänning. Från exempel 3.13, med σsd=435\sigma_{sd} = 435 MPa: lbd=643l_{bd} = 643 mm.

Kapaciteter. En stång bär Fsy=201⋅435=87,5F_{sy} = 201 \cdot 435 = 87{,}5 kN, så Fkvar=Favk=2⋅87,5=175F_{kvar} = F_{avk} = 2 \cdot 87{,}5 = 175 kN.

Förskjutning. Från exempel 3.12: al=506a_l = 506 mm.

Där behovet når de genomgående stängernas kapacitet. Den förskjutna behovskurvan är MEd(x+al)/zM_{Ed}(x + a_l)/z. Den når 175 kN där MEd(ξ)=175⋅0,405=70,8M_{Ed}(\xi) = 175 \cdot 0{,}405 = 70{,}8 kNm:

30 ξ(6,0−ξ)2=70,8  ⇒  ξ=0,932 m\frac{30 \, \xi (6{,}0 - \xi)}{2} = 70{,}8 \;\Rightarrow\; \xi = 0{,}932 \text{ m}x1=ξ−al=0,932−0,506=0,426 mx_1 = \xi - a_l = 0{,}932 - 0{,}506 = 0{,}426 \text{ m}

Rampens lutning. De avkortade stängernas kapacitet växer med Favk/lbd=175/0,643=272F_{avk}/l_{bd} = 175/0{,}643 = 272 kN/m, medan behovskurvan i x1x_1 växer med

VEd(ξ)z=30⋅(3,0−0,932)0,405=153 kN/m<272 kN/m\frac{V_{Ed}(\xi)}{z} = \frac{30 \cdot (3{,}0 - 0{,}932)}{0{,}405} = 153 \text{ kN/m} < 272 \text{ kN/m}

Rampen är brantare än behovet, så enligt ekv. (3.78) får stängerna sluta i xe=x1=0,43x_e = x_1 = 0{,}43 m från stödets mitt. De avkortade stängerna blir 6,0−2⋅0,43=5,156{,}0 - 2 \cdot 0{,}43 = 5{,}15 m långa.

Förankring vid stödet. Med förskjutningsmetoden är behovet vid stödkanten MEd(0,606)/z=121M_{Ed}(0{,}606)/z = 121 kN, och det ska nu bäras av två stänger. Med den linjära kapacitetslinjen behövs bakom stödkanten

l=lbd⋅FEFkvar=643⋅121175=445 mml = l_{bd} \cdot \frac{F_E}{F_{kvar}} = 643 \cdot \frac{121}{175} = 445 \text{ mm}

och direkt med ekv. (3.74) och σsd=121⋅103/402=301\sigma_{sd} = 121 \cdot 10^3/402 = 301 MPa

lbd=643⋅(301435)3/2=643⋅0,576=370 mml_{bd} = 643 \cdot \left( \frac{301}{435} \right)^{3/2} = 643 \cdot 0{,}576 = 370 \text{ mm}

Båda är mycket mer än de 170 mm som finns.

Åtgärd. Med standardkrokar eller 90° bockar i ändarna ger tabell 3.13 lbd=max⁡{370−15⋅16;  10⋅16}=160l_{bd} = \max\{370 - 15 \cdot 16;\; 10 \cdot 16\} = 160 mm ≤170\le 170 mm. Andelen stänger vid stöden är 50 %, mer än minimikravet 25 %.

Avkortningen sparar ungefär 2 m ϕ\phi16 per balk, men kräver krokar på de genomgående stängerna, eftersom förankringen vid stödet blir kritisk när hälften av stängerna tas bort; med alla fyra stängerna raka till stöden räckte 160 mm (exempel 3.13). För en kort balk med jämnt utbredd last är vinsten liten, vilket är typiskt: avkortning lönar sig främst i långa balkar och i element som tillverkas i många exemplar. Samma fall kan studeras i figur 3.70.