Kapitel 4 · KnäckningUtkast
4.4 Trä: tryck vinkelrätt mot fibrerna (stämpeltryck)
En tryckkraft i en träkonstruktion förs nästan alltid vidare genom kontakt mellan två delar: en balk vilar på ett upplag, en pelare står på en syll eller ett hammarband, en regel trycker mot en syll. I kontaktytan belastas den ena delen vinkelrätt mot fibrerna, och där är träets tryckhållfasthet bara en tiondel av den längs fibrerna (tabell 1.2). Därför är det ofta kontakttrycket och inte själva pelaren som begränsar hur stor kraft som kan föras ned. Det här avsnittet visar hur trä beter sig i lokalt tryck vinkelrätt mot fibrerna (i kursen kallat stämpeltryck) och hur det kontrolleras enligt EC5 8.1.6. Tryck längs fibrerna och knäckning behandlas i avsnitt 4.5.
Notera: Avsnitten om trä i det här kapitlet följer EN 1995-1-1:2025 (EC5) med rekommenderade värden. Boverkets konstruktionsregler (EKS, BFS 2024:6) hänvisar ännu till EC5:2004. Partialkoefficienterna är desamma ( för konstruktionsvirke och för limträ, se tabell 1.1), men tre regler har ändrats. Tryck vinkelrätt mot fibrerna räknas med en ny spridningsmodell, se Obs-rutan i Faktorn kmat. Imperfektionsfaktorn för knäckning, , beräknas nu ur imperfektionen i stället för att vara 0,2 respektive 0,1. Den faktor som tidigare hette i interaktionen mellan tryck och böjning heter nu , och betecknar i stället vippningsfaktorn (avsnitt 4.5.4).
4.4.1 Verkningssätt
Trä kan beskrivas som ett knippe rör (fibrer) som löper längs stammen. Trycks en liten träbit vinkelrätt mot fibrerna över hela ytan, plattas rören till, se figur 4.15a. Det sker inget tydligt brott: först är sambandet mellan spänning och töjning ungefär linjärt, sedan börjar cellväggarna knäckas och deformationen växer snabbt, och när rören är helt hoptryckta blir materialet styvare igen. Hållfastheten vinkelrätt mot fibrerna, , är därför definierad vid en viss töjning och inte vid ett brott.
Belastas i stället bara en del av ett längre virkesstycke, som i figur 4.15b, kan fibrerna under lasten inte tryckas ned utan att dra med sig fibrerna bredvid. De obelastade fibrerna böjs ned och bär en del av lasten, ungefär som när en stämpel trycks ned i en stämpeldyna. Kraften sprids alltså ut i virket, och den lokala bärförmågan blir större än kontaktytan gånger hållfastheten. Det kallas stämpeltryckseffekten. Hur mycket den ger beror på hur långt kraften kan spridas: åt båda hållen längs fibrerna mitt i en balk, bara åt ett håll vid en ände och inte alls om hela virkesstycket är belastat.
4.4.2 Dimensionering enligt EC5
EC5 8.1.6.1, formel (8.5)–(8.6), kräver att tryckspänningen i den verkliga kontaktytan inte överskrider en förhöjd hållfasthet:
där är den dimensionerande tryckkraften och den yta som kraften verkar på: kontaktlängden längs fibrerna gånger kontaktbredden tvärs fibrerna. Är upplagsplåten bredare än balken är lika med balkens bredd . Den dimensionerande hållfastheten fås ur ekv. (1.4) med från tabell 1.2 eller tabell 1.3. De två faktorerna beskriver var sin effekt: den geometriska spridningen av kraften och hur stor intryckning som kan accepteras.
Kontaktarea och spridningsfaktor
Spridningsfaktorn ges av förhållandet mellan den effektiva spridningsarean och kontaktarean (EC5 formel (8.7)–(8.8)):
är den yta som kraften har spridits ut över på djupet under kontaktytan, se figur 4.16. För konstruktionsvirke och limträ sprids kraften med lutningen 45° längs fibrerna och 15° tvärs fibrerna (EC5 tabell 8.2). Det effektiva djupet beror på hur virkesstycket är upplagt (EC5 formel (8.10)–(8.11)):
Ett kontinuerligt upplag är till exempel en syll som ligger på en betongplatta och belastas av reglar ovanifrån (figur 4.16a). Kraften kan då spridas genom hela höjden ned till underlaget. Ett diskret upplag är en balk som vilar på en plåt, en vägg eller en pelare, eller en sådan balk som belastas av en punktlast ovanifrån (figur 4.16b). Där är det bara en zon närmast kontaktytan som medverkar.
Med spridningen 45° ökar den effektiva längden med på var sida om kontaktytan:
Det fria utrymmet är avståndet till virkesstyckets ände, eftersom kraften inte kan spridas ut i luften, eller halva det fria avståndet till nästa last eller upplag, om spridningszonerna annars skulle överlappa. Ligger kontaktytan precis vid änden är på den sidan. På samma sätt blir , dock högst virkets bredd . När kontaktytan täcker hela bredden, vilket är det vanliga för balkar på upplag, är och .
Övre gränsen 4,0 innebär att spridningen aldrig får räknas upp mer än sexton gånger i area. Den har betydelse för mycket små kontaktytor, till exempel brickor under en bult.
Faktorn kmat
Faktorn beskriver hur stor intryckning som kan accepteras. Ju större deformation som tillåts, desto mer av träets kapacitet efter att cellväggarna börjat ge efter kan utnyttjas. EC5 tabell 8.1 delar in fallen efter vilken töjning (intryckning delad med ) som motsvarar bärförmågan. Värdena för konstruktionsvirke och limträ återges i tabell 4.2.
| Fall | Ungefärlig töjning | Används när | |
|---|---|---|---|
| A | 2,5 % | 1,4 | deformationen kan påverka stabiliteten eller skada andra delar; alltid om |
| B | 10 % | 2,1 | deformationen inte påverkar delens eller systemets stabilitet |
| C | 20 % | 2,7 | dessutom inget fortskridande brott, t.ex. kontinuerligt upplagd del med |
Fall A motsvarar början på flytning i träet och täcker de flesta situationer i byggnader. Kravet gäller höga, smala balkar, där en större intryckning kan leda till rullskjuvningsbrott. I boken används fall A om inget annat anges. Fall B och C ger högre bärförmåga, men intryckningen blir då flera millimeter. Den ska ändå kontrolleras i bruksgränstillståndet (EC5 9.4), och en stor intryckning under en regel ger till exempel sprickor i väggskivor.
Obs: Äldre kurslitteratur och EC5:2004 räknar annorlunda. Där ökas kontaktlängden med 30 mm på var sida, dock högst med , eller , och spänningen beräknas på denna förlängda area. Förhöjningsfaktorn är 1,0 i allmänhet, 1,25 respektive 1,5 för syllar av konstruktionsvirke respektive limträ och 1,5 respektive 1,75 för balkar på diskreta upplag. I EC5:2025 räknas spänningen i stället på den verkliga kontaktarean. Geometrin (spridningen) och materialet (tillåten deformation) har fått var sin faktor, och . Resultaten blir ofta av samma storlek, men den nya modellen fångar bättre hur bärförmågan beror på virkets höjd.
Exempel 4.4 Upplagstryck för en limträbalk med konsol
Ett tak i en uppvärmd byggnad bärs av parallella limträbalkar GL30c, mm, med centrumavståndet 3,8 m, se figur 4.17. Varje balk är fritt upplagd i vänster ände (A) på en stålplåt mm, där 90 mm är plåtens längd längs balken, och vilar 10 m därifrån (B) på en limträpelare mm med en stålplåt mm överst. Balken kragar ut 5 m förbi pelaren. Den dimensionerande lasten är 2,0 kN/m² av medellång varaktighet, och balkarna sitter i klimatklass 1. Kontrollera att plåtarna är tillräckligt stora med hänsyn till trycket vinkelrätt mot fibrerna i balken.
Laster och reaktioner. Linjelasten på en balk är kN/m. Momentjämvikt kring B för den frilagda balken i figur 4.17b ger
och vertikal jämvikt
Material. Klimatklass 1 och medellång last ger (tabell 1.6). Med MPa (tabell 1.3) och ger ekv. (1.4)
Balken är hög och smal, mm, så fall A gäller och (tabell 4.2).
Effektivt djup. Båda upplagen är diskreta, och ekv. (4.17) ger
Plåtarna är bredare än balken, så kontaktbredden är mm, och ingen spridning tvärs fibrerna behövs.
Upplag A. Kontaktarean är mm². Plåten ligger vid balkens ände, så kraften kan bara spridas inåt. Ekv. (4.18) och ekv. (4.16) ger
Den förhöjda hållfastheten och spänningen enligt ekv. (4.15) blir
Utnyttjandegraden är .
Upplag B. Kontaktarean är mm². Balken är kontinuerlig över pelaren, så kraften sprids åt båda hållen:
Utnyttjandegraden är .
Pelartoppen. Under plåten B trycks pelaren längs fibrerna med MPa, långt under MPa. Det är alltså kontakttrycket i balken som avgör.
Slutsats. Båda plåtarna är tillräckligt stora. Upplag B är hårdast utnyttjat (75 %), trots att det har den längsta plåten. Reaktionen där är tre gånger större än vid A, eftersom konsolen lastar pelaren. Den större spridningen åt båda hållen gör att ändå är nästan lika stor som vid ändupplaget.
4.4.3 Syll under en regel
En syll är det typiska exemplet på ett kontinuerligt upplag: en liggande regel på en betongplatta som bär väggens reglar. Syllen är låg, så hela höjden medverkar, . Kontaktytan är regeländens tvärsnitt, och reglarna har ofta stor tryckkraft. Därför är trycket mot syllen ofta det som begränsar en regelvägg, inte knäckningen av reglarna (avsnitt 4.5).
Exempel 4.5 Regel på syll
Regeln i exempel 4.7, C18 mm, för ned den dimensionerande normalkraften kN (främst snölast, medellång) till en syll C18 mm. Syllen ligger plant på en betongplatta, så att dess höjd är mm och bredden mm, se figur 4.18. Regeln står långt från syllens ände, och väggen är i klimatklass 2. Kontrollera trycket mot syllen och föreslå en åtgärd om det inte räcker.
Material. Klimatklass 2 och medellång last ger (tabell 1.6). Med MPa för C18 (tabell 1.2) och är
Anta fall A, , eftersom en intryckning i syllen gör att väggen sätter sig.
Spridning. Upplaget är kontinuerligt, och ekv. (4.17) ger mm. Regeln täcker syllens hela bredd, mm. Med mm ger ekv. (4.18) och ekv. (4.16)
Kontroll med en regel. Kontaktarean är mm², och ekv. (4.15) ger
Utnyttjandegraden är ; det räcker inte.
Åtgärd: dubbelregel. Med två reglar bredvid varandra blir mm och mm²:
Utnyttjandegraden är .
Slutsats. En regel som klarar 50 kN i knäckning trycker ändå sönder syllen: kontakttrycket är mer än tre gånger . Dubbelregeln halverar spänningen, men spridningsfaktorn blir mindre eftersom kontaktytan är längre i förhållande till syllens höjd. Med fall C () skulle en regel formellt räcka, men då accepteras en intryckning på uppemot en femtedel av syllens höjd, alltså nästan en centimeter.
4.4.4 Förstärkning
Räcker inte bärförmågan finns flera möjligheter:
- Större kontaktyta. En längre upplagsplåt eller en styv stålplåt mellan en pelare och en balk ökar , se figur 4.19a. Plåten måste vara så styv att den verkligen fördelar trycket; en tunn plåt böjer sig och trycket koncentreras ändå under pelaren.
- Annat material i kontaktzonen. En syll eller ett mellanlägg av limträ, LVL eller lövträ har högre .
- Helgängade skruvar. Skruvar som skruvas in vinkelrätt mot kontaktytan, med huvudet i nivå med ytan, för en del av kraften förbi den hårt belastade zonen närmast kontaktytan, se figur 4.19b. Varje skruv bär högst sin utdragsbärförmåga eller sin knäckbärförmåga som tryckt stav. Vid skruvspetsarna har kraften spridits över hela virkets bredd och en längre sträcka .
För skruvförstärkning ger EC5 8.1.6.2, formel (8.12), bärförmågan som det minsta av två värden. Det första är träets bärförmåga i kontaktytan, med en effektiv längd , plus skruvarnas bidrag. Det andra är träets bärförmåga i planet genom skruvspetsarna, över hela bredden och längden . Skruvarna kräver en styv plåt i kontaktytan, och plåten ska dimensioneras för de koncentrerade krafterna från skruvhuvudena. Förstärkning med skruvar behandlas inte vidare i kursen.