Kapitel 4 · KnäckningUtkast

4.4 Trä: tryck vinkelrätt mot fibrerna (stämpeltryck)

En tryckkraft i en träkonstruktion förs nästan alltid vidare genom kontakt mellan två delar: en balk vilar på ett upplag, en pelare står på en syll eller ett hammarband, en regel trycker mot en syll. I kontaktytan belastas den ena delen vinkelrätt mot fibrerna, och där är träets tryckhållfasthet bara en tiondel av den längs fibrerna (tabell 1.2). Därför är det ofta kontakttrycket och inte själva pelaren som begränsar hur stor kraft som kan föras ned. Det här avsnittet visar hur trä beter sig i lokalt tryck vinkelrätt mot fibrerna (i kursen kallat stämpeltryck) och hur det kontrolleras enligt EC5 8.1.6. Tryck längs fibrerna och knäckning behandlas i avsnitt 4.5.

Notera: Avsnitten om trä i det här kapitlet följer EN 1995-1-1:2025 (EC5) med rekommenderade värden. Boverkets konstruktionsregler (EKS, BFS 2024:6) hänvisar ännu till EC5:2004. Partialkoefficienterna är desamma (γM=1,3\gamma_M = 1{,}3 för konstruktionsvirke och 1,251{,}25 för limträ, se tabell 1.1), men tre regler har ändrats. Tryck vinkelrätt mot fibrerna räknas med en ny spridningsmodell, se Obs-rutan i Faktorn kmat. Imperfektionsfaktorn för knäckning, βc\beta_c, beräknas nu ur imperfektionen i stället för att vara 0,2 respektive 0,1. Den faktor som tidigare hette kmk_m i interaktionen mellan tryck och böjning heter nu kredk_{red}, och kmk_m betecknar i stället vippningsfaktorn (avsnitt 4.5.4).

4.4.1 Verkningssätt

Trä kan beskrivas som ett knippe rör (fibrer) som löper längs stammen. Trycks en liten träbit vinkelrätt mot fibrerna över hela ytan, plattas rören till, se figur 4.15a. Det sker inget tydligt brott: först är sambandet mellan spänning och töjning ungefär linjärt, sedan börjar cellväggarna knäckas och deformationen växer snabbt, och när rören är helt hoptryckta blir materialet styvare igen. Hållfastheten vinkelrätt mot fibrerna, fc,90,kf_{c,90,k}, är därför definierad vid en viss töjning och inte vid ett brott.

Tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) En kort träbit som belastas över hela ytan trycks ihop. b) I ett långt virkesstycke med en lokal last böjs även fibrerna bredvid lasten ned och bär med; lasten sprids till en större yta (stämpeltryckseffekt). Reaktionen från underlaget är ritad med röda pilar.
Figur 4.15 Tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) En kort träbit som belastas över hela ytan trycks ihop. b) I ett långt virkesstycke med en lokal last böjs även fibrerna bredvid lasten ned och bär med; lasten sprids till en större yta (stämpeltryckseffekt). Reaktionen från underlaget är ritad med röda pilar.

Belastas i stället bara en del av ett längre virkesstycke, som i figur 4.15b, kan fibrerna under lasten inte tryckas ned utan att dra med sig fibrerna bredvid. De obelastade fibrerna böjs ned och bär en del av lasten, ungefär som när en stämpel trycks ned i en stämpeldyna. Kraften sprids alltså ut i virket, och den lokala bärförmågan blir större än kontaktytan gånger hållfastheten. Det kallas stämpeltryckseffekten. Hur mycket den ger beror på hur långt kraften kan spridas: åt båda hållen längs fibrerna mitt i en balk, bara åt ett håll vid en ände och inte alls om hela virkesstycket är belastat.

4.4.2 Dimensionering enligt EC5

EC5 8.1.6.1, formel (8.5)–(8.6), kräver att tryckspänningen i den verkliga kontaktytan inte överskrider en förhöjd hållfasthet:

σc,90,d=Fc,90,dA≤kmat⋅kc,90⋅fc,90,d(4.15)\sigma_{c,90,d} = \frac{F_{c,90,d}}{A} \le k_{mat} \cdot k_{c,90} \cdot f_{c,90,d} \tag{4.15}

där Fc,90,dF_{c,90,d} är den dimensionerande tryckkraften och A=b90,c⋅l90,cA = b_{90,c} \cdot l_{90,c} den yta som kraften verkar på: kontaktlängden l90,cl_{90,c} längs fibrerna gånger kontaktbredden b90,cb_{90,c} tvärs fibrerna. Är upplagsplåten bredare än balken är b90,cb_{90,c} lika med balkens bredd bb. Den dimensionerande hållfastheten fc,90,d=kmodfc,90,k/γMf_{c,90,d} = k_{mod} f_{c,90,k}/\gamma_M fås ur ekv. (1.4) med fc,90,kf_{c,90,k} från tabell 1.2 eller tabell 1.3. De två faktorerna beskriver var sin effekt: kc,90k_{c,90} den geometriska spridningen av kraften och kmatk_{mat} hur stor intryckning som kan accepteras.

Kontaktarea och spridningsfaktor

Spridningsfaktorn ges av förhållandet mellan den effektiva spridningsarean AefA_{ef} och kontaktarean (EC5 formel (8.7)–(8.8)):

kc,90=AefA≤4,0,Aef=bef⋅lef(4.16)k_{c,90} = \sqrt{\frac{A_{ef}}{A}} \le 4{,}0, \qquad A_{ef} = b_{ef} \cdot l_{ef} \tag{4.16}

AefA_{ef} är den yta som kraften har spridits ut över på djupet hefh_{ef} under kontaktytan, se figur 4.16. För konstruktionsvirke och limträ sprids kraften med lutningen 45° längs fibrerna och 15° tvärs fibrerna (EC5 tabell 8.2). Det effektiva djupet beror på hur virkesstycket är upplagt (EC5 formel (8.10)–(8.11)):

hef={min⁡{h; 280 mm}kontinuerligt upplagmin⁡{0,4h; 140 mm}diskret upplag(4.17)h_{ef} = \begin{cases} \min\{h;\ 280 \text{ mm}\} & \text{kontinuerligt upplag} \\ \min\{0{,}4h;\ 140 \text{ mm}\} & \text{diskret upplag} \end{cases} \tag{4.17}

Ett kontinuerligt upplag är till exempel en syll som ligger på en betongplatta och belastas av reglar ovanifrån (figur 4.16a). Kraften kan då spridas genom hela höjden ned till underlaget. Ett diskret upplag är en balk som vilar på en plåt, en vägg eller en pelare, eller en sådan balk som belastas av en punktlast ovanifrån (figur 4.16b). Där är det bara en zon närmast kontaktytan som medverkar.

Effektiv spridningsarea vid tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) Syll på kontinuerligt upplag: kraften sprids genom hela höjden, vid änden bara inåt. b) Balk på diskreta upplag: spridningen sker inom djupet hefh_{ef}hef​, både vid upplaget och under en punktlast. c) Tvärs fibrerna sprids kraften med 15°, men högst till balkens bredd. Omritad efter EC5 figur 8.2 och 8.3.
Figur 4.16 Effektiv spridningsarea vid tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) Syll på kontinuerligt upplag: kraften sprids genom hela höjden, vid änden bara inåt. b) Balk på diskreta upplag: spridningen sker inom djupet hefh_{ef}, både vid upplaget och under en punktlast. c) Tvärs fibrerna sprids kraften med 15°, men högst till balkens bredd. Omritad efter EC5 figur 8.2 och 8.3.

Med spridningen 45° ökar den effektiva längden med hefh_{ef} på var sida om kontaktytan:

lef=l90,c+Δl1+Δl2,Δli=min⁡{hef; fritt utrymme}(4.18)l_{ef} = l_{90,c} + \Delta l_1 + \Delta l_2, \qquad \Delta l_i = \min\{h_{ef};\ \text{fritt utrymme}\} \tag{4.18}

Det fria utrymmet är avståndet till virkesstyckets ände, eftersom kraften inte kan spridas ut i luften, eller halva det fria avståndet till nästa last eller upplag, om spridningszonerna annars skulle överlappa. Ligger kontaktytan precis vid änden är Δl=0\Delta l = 0 på den sidan. På samma sätt blir bef=b90,c+2heftan⁡15°b_{ef} = b_{90,c} + 2 h_{ef} \tan 15°, dock högst virkets bredd bb. När kontaktytan täcker hela bredden, vilket är det vanliga för balkar på upplag, är bef=b90,c=bb_{ef} = b_{90,c} = b och kc,90=lef/l90,ck_{c,90} = \sqrt{l_{ef}/l_{90,c}}.

Övre gränsen 4,0 innebär att spridningen aldrig får räknas upp mer än sexton gånger i area. Den har betydelse för mycket små kontaktytor, till exempel brickor under en bult.

Faktorn kmat

Faktorn kmatk_{mat} beskriver hur stor intryckning som kan accepteras. Ju större deformation som tillåts, desto mer av träets kapacitet efter att cellväggarna börjat ge efter kan utnyttjas. EC5 tabell 8.1 delar in fallen efter vilken töjning (intryckning delad med hefh_{ef}) som motsvarar bärförmågan. Värdena för konstruktionsvirke och limträ återges i tabell 4.2.

Tabell 4.2 Faktorn kmat för konstruktionsvirke och limträ enligt EC5 tabell 8.1
FallUngefärlig töjningkmatk_{mat}Används när
A2,5 %1,4deformationen kan påverka stabiliteten eller skada andra delar; alltid om h>5bh > 5b
B10 %2,1deformationen inte påverkar delens eller systemets stabilitet
C20 %2,7dessutom inget fortskridande brott, t.ex. kontinuerligt upplagd del med b≥hb \ge h

Fall A motsvarar början på flytning i träet och täcker de flesta situationer i byggnader. Kravet h>5bh > 5b gäller höga, smala balkar, där en större intryckning kan leda till rullskjuvningsbrott. I boken används fall A om inget annat anges. Fall B och C ger högre bärförmåga, men intryckningen blir då flera millimeter. Den ska ändå kontrolleras i bruksgränstillståndet (EC5 9.4), och en stor intryckning under en regel ger till exempel sprickor i väggskivor.

Obs: Äldre kurslitteratur och EC5:2004 räknar annorlunda. Där ökas kontaktlängden med 30 mm på var sida, dock högst med aa, ll eller l1/2l_1/2, och spänningen beräknas på denna förlängda area. Förhöjningsfaktorn kc,90k_{c,90} är 1,0 i allmänhet, 1,25 respektive 1,5 för syllar av konstruktionsvirke respektive limträ och 1,5 respektive 1,75 för balkar på diskreta upplag. I EC5:2025 räknas spänningen i stället på den verkliga kontaktarean. Geometrin (spridningen) och materialet (tillåten deformation) har fått var sin faktor, kc,90k_{c,90} och kmatk_{mat}. Resultaten blir ofta av samma storlek, men den nya modellen fångar bättre hur bärförmågan beror på virkets höjd.

Exempel 4.4 Upplagstryck för en limträbalk med konsol

Ett tak i en uppvärmd byggnad bärs av parallella limträbalkar GL30c, 140×720140 \times 720 mm, med centrumavståndet 3,8 m, se figur 4.17. Varje balk är fritt upplagd i vänster ände (A) på en stålplåt 200×90200 \times 90 mm, där 90 mm är plåtens längd längs balken, och vilar 10 m därifrån (B) på en limträpelare 165×225165 \times 225 mm med en stålplåt 165×250165 \times 250 mm överst. Balken kragar ut 5 m förbi pelaren. Den dimensionerande lasten är 2,0 kN/m² av medellång varaktighet, och balkarna sitter i klimatklass 1. Kontrollera att plåtarna är tillräckligt stora med hänsyn till trycket vinkelrätt mot fibrerna i balken.

Exemplets balk. a) Bärverket med upplag A (stålplåt på vägg) och B (stålplåt på limträpelare). b) Frilagd balk med last och reaktioner. c) Spridningsareorna vid upplagen, med djupet hef=140h_{ef} = 140hef​=140 mm.
Figur 4.17 Exemplets balk. a) Bärverket med upplag A (stålplåt på vägg) och B (stålplåt på limträpelare). b) Frilagd balk med last och reaktioner. c) Spridningsareorna vid upplagen, med djupet hef=140h_{ef} = 140 mm.

Laster och reaktioner. Linjelasten på en balk är qd=2,0⋅3,8=7,6q_d = 2{,}0 \cdot 3{,}8 = 7{,}6 kN/m. Momentjämvikt kring B för den frilagda balken i figur 4.17b ger

RA=qd⋅10⋅5−qd⋅5⋅2,510=7,6⋅50−7,6⋅12,510=28,5 kNR_A = \frac{q_d \cdot 10 \cdot 5 - q_d \cdot 5 \cdot 2{,}5}{10} = \frac{7{,}6 \cdot 50 - 7{,}6 \cdot 12{,}5}{10} = 28{,}5 \text{ kN}

och vertikal jämvikt

RB=qd⋅15−RA=7,6⋅15−28,5=85,5 kNR_B = q_d \cdot 15 - R_A = 7{,}6 \cdot 15 - 28{,}5 = 85{,}5 \text{ kN}

Material. Klimatklass 1 och medellång last ger kmod=0,80k_{mod} = 0{,}80 (tabell 1.6). Med fc,90,k=2,5f_{c,90,k} = 2{,}5 MPa (tabell 1.3) och γM=1,25\gamma_M = 1{,}25 ger ekv. (1.4)

fc,90,d=kmod⋅fc,90,kγM=0,80⋅2,51,25=1,60 MPaf_{c,90,d} = k_{mod} \cdot \frac{f_{c,90,k}}{\gamma_M} = 0{,}80 \cdot \frac{2{,}5}{1{,}25} = 1{,}60 \text{ MPa}

Balken är hög och smal, h=720 mm>5b=700h = 720 \text{ mm} > 5b = 700 mm, så fall A gäller och kmat=1,4k_{mat} = 1{,}4 (tabell 4.2).

Effektivt djup. Båda upplagen är diskreta, och ekv. (4.17) ger

hef=min⁡{0,4⋅720; 140}=min⁡{288; 140}=140 mmh_{ef} = \min\{0{,}4 \cdot 720;\ 140\} = \min\{288;\ 140\} = 140 \text{ mm}

Plåtarna är bredare än balken, så kontaktbredden är b90,c=b=140b_{90,c} = b = 140 mm, och ingen spridning tvärs fibrerna behövs.

Upplag A. Kontaktarean är A=140⋅90=12 600A = 140 \cdot 90 = 12\,600 mm². Plåten ligger vid balkens ände, så kraften kan bara spridas inåt. Ekv. (4.18) och ekv. (4.16) ger

lef=l90,c+hef=90+140=230 mm,kc,90=23090=1,599l_{ef} = l_{90,c} + h_{ef} = 90 + 140 = 230 \text{ mm}, \qquad k_{c,90} = \sqrt{\frac{230}{90}} = 1{,}599

Den förhöjda hållfastheten och spänningen enligt ekv. (4.15) blir

kmatkc,90fc,90,d=1,4⋅1,599⋅1,60=3,58 MPak_{mat} k_{c,90} f_{c,90,d} = 1{,}4 \cdot 1{,}599 \cdot 1{,}60 = 3{,}58 \text{ MPa}σc,90,d=RAA=28 50012 600=2,26 MPa≤3,58 MPa\sigma_{c,90,d} = \frac{R_A}{A} = \frac{28\,500}{12\,600} = 2{,}26 \text{ MPa} \le 3{,}58 \text{ MPa}

Utnyttjandegraden är 2,26/3,58=0,632{,}26/3{,}58 = 0{,}63.

Upplag B. Kontaktarean är A=140⋅250=35 000A = 140 \cdot 250 = 35\,000 mm². Balken är kontinuerlig över pelaren, så kraften sprids åt båda hållen:

lef=250+2⋅140=530 mm,kc,90=530250=1,456l_{ef} = 250 + 2 \cdot 140 = 530 \text{ mm}, \qquad k_{c,90} = \sqrt{\frac{530}{250}} = 1{,}456kmatkc,90fc,90,d=1,4⋅1,456⋅1,60=3,26 MPak_{mat} k_{c,90} f_{c,90,d} = 1{,}4 \cdot 1{,}456 \cdot 1{,}60 = 3{,}26 \text{ MPa}σc,90,d=RBA=85 50035 000=2,44 MPa≤3,26 MPa\sigma_{c,90,d} = \frac{R_B}{A} = \frac{85\,500}{35\,000} = 2{,}44 \text{ MPa} \le 3{,}26 \text{ MPa}

Utnyttjandegraden är 2,44/3,26=0,752{,}44/3{,}26 = 0{,}75.

Pelartoppen. Under plåten B trycks pelaren längs fibrerna med σc,0,d=85 500/(165⋅225)=2,30\sigma_{c,0,d} = 85\,500/(165 \cdot 225) = 2{,}30 MPa, långt under fc,0,d=0,80⋅24,5/1,25=15,7f_{c,0,d} = 0{,}80 \cdot 24{,}5/1{,}25 = 15{,}7 MPa. Det är alltså kontakttrycket i balken som avgör.

Slutsats. Båda plåtarna är tillräckligt stora. Upplag B är hårdast utnyttjat (75 %), trots att det har den längsta plåten. Reaktionen där är tre gånger större än vid A, eftersom konsolen lastar pelaren. Den större spridningen åt båda hållen gör att kc,90k_{c,90} ändå är nästan lika stor som vid ändupplaget.

4.4.3 Syll under en regel

En syll är det typiska exemplet på ett kontinuerligt upplag: en liggande regel på en betongplatta som bär väggens reglar. Syllen är låg, så hela höjden medverkar, hef=hh_{ef} = h. Kontaktytan är regeländens tvärsnitt, och reglarna har ofta stor tryckkraft. Därför är trycket mot syllen ofta det som begränsar en regelvägg, inte knäckningen av reglarna (avsnitt 4.5).

Exempel 4.5 Regel på syll

Regeln i exempel 4.7, C18 45×22045 \times 220 mm, för ned den dimensionerande normalkraften Nd=50N_d = 50 kN (främst snölast, medellång) till en syll C18 45×22045 \times 220 mm. Syllen ligger plant på en betongplatta, så att dess höjd är h=45h = 45 mm och bredden b=220b = 220 mm, se figur 4.18. Regeln står långt från syllens ände, och väggen är i klimatklass 2. Kontrollera trycket mot syllen och föreslå en åtgärd om det inte räcker.

Regel på syll. a) En regel: kontaktlängden 45 mm sprids genom syllens höjd till 135 mm. b) Dubbelregel: kontaktlängden 90 mm sprids till 180 mm.
Figur 4.18 Regel på syll. a) En regel: kontaktlängden 45 mm sprids genom syllens höjd till 135 mm. b) Dubbelregel: kontaktlängden 90 mm sprids till 180 mm.

Material. Klimatklass 2 och medellång last ger kmod=0,80k_{mod} = 0{,}80 (tabell 1.6). Med fc,90,k=2,2f_{c,90,k} = 2{,}2 MPa för C18 (tabell 1.2) och γM=1,30\gamma_M = 1{,}30 är

fc,90,d=0,80⋅2,21,30=1,354 MPaf_{c,90,d} = 0{,}80 \cdot \frac{2{,}2}{1{,}30} = 1{,}354 \text{ MPa}

Anta fall A, kmat=1,4k_{mat} = 1{,}4, eftersom en intryckning i syllen gör att väggen sätter sig.

Spridning. Upplaget är kontinuerligt, och ekv. (4.17) ger hef=min⁡{45; 280}=45h_{ef} = \min\{45;\ 280\} = 45 mm. Regeln täcker syllens hela bredd, b90,c=b=220b_{90,c} = b = 220 mm. Med l90,c=45l_{90,c} = 45 mm ger ekv. (4.18) och ekv. (4.16)

lef=45+2⋅45=135 mm,kc,90=13545=1,732l_{ef} = 45 + 2 \cdot 45 = 135 \text{ mm}, \qquad k_{c,90} = \sqrt{\frac{135}{45}} = 1{,}732

Kontroll med en regel. Kontaktarean är A=45⋅220=9 900A = 45 \cdot 220 = 9\,900 mm², och ekv. (4.15) ger

kmatkc,90fc,90,d=1,4⋅1,732⋅1,354=3,28 MPak_{mat} k_{c,90} f_{c,90,d} = 1{,}4 \cdot 1{,}732 \cdot 1{,}354 = 3{,}28 \text{ MPa}σc,90,d=50 0009 900=5,05 MPa>3,28 MPa\sigma_{c,90,d} = \frac{50\,000}{9\,900} = 5{,}05 \text{ MPa} > 3{,}28 \text{ MPa}

Utnyttjandegraden är 5,05/3,28=1,545{,}05/3{,}28 = 1{,}54; det räcker inte.

Åtgärd: dubbelregel. Med två reglar bredvid varandra blir l90,c=90l_{90,c} = 90 mm och A=19 800A = 19\,800 mm²:

lef=90+2⋅45=180 mm,kc,90=18090=1,414l_{ef} = 90 + 2 \cdot 45 = 180 \text{ mm}, \qquad k_{c,90} = \sqrt{\frac{180}{90}} = 1{,}414kmatkc,90fc,90,d=1,4⋅1,414⋅1,354=2,68 MPak_{mat} k_{c,90} f_{c,90,d} = 1{,}4 \cdot 1{,}414 \cdot 1{,}354 = 2{,}68 \text{ MPa}σc,90,d=50 00019 800=2,53 MPa≤2,68 MPa\sigma_{c,90,d} = \frac{50\,000}{19\,800} = 2{,}53 \text{ MPa} \le 2{,}68 \text{ MPa}

Utnyttjandegraden är 2,53/2,68=0,942{,}53/2{,}68 = 0{,}94.

Slutsats. En regel som klarar 50 kN i knäckning trycker ändå sönder syllen: kontakttrycket är mer än tre gånger fc,90,df_{c,90,d}. Dubbelregeln halverar spänningen, men spridningsfaktorn blir mindre eftersom kontaktytan är längre i förhållande till syllens höjd. Med fall C (kmat=2,7k_{mat} = 2{,}7) skulle en regel formellt räcka, men då accepteras en intryckning på uppemot en femtedel av syllens höjd, alltså nästan en centimeter.

4.4.4 Förstärkning

Räcker inte bärförmågan finns flera möjligheter:

Förstärkning för tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) En styv stålplåt mellan pelare och balk ökar kontaktlängden. b) Helgängade skruvar vid ett upplag för en del av kraften upp till skruvspetsarnas nivå, där trycket kontrolleras över en större yta. Principskiss efter EC5 figur 8.5.
Figur 4.19 Förstärkning för tryck vinkelrätt mot fibrerna. a) En styv stålplåt mellan pelare och balk ökar kontaktlängden. b) Helgängade skruvar vid ett upplag för en del av kraften upp till skruvspetsarnas nivå, där trycket kontrolleras över en större yta. Principskiss efter EC5 figur 8.5.

För skruvförstärkning ger EC5 8.1.6.2, formel (8.12), bärförmågan som det minsta av två värden. Det första är träets bärförmåga i kontaktytan, med en effektiv längd l1,efl_{1,ef}, plus skruvarnas bidrag. Det andra är träets bärförmåga i planet genom skruvspetsarna, över hela bredden bb och längden l2,efl_{2,ef}. Skruvarna kräver en styv plåt i kontaktytan, och plåten ska dimensioneras för de koncentrerade krafterna från skruvhuvudena. Förstärkning med skruvar behandlas inte vidare i kursen.