Kapitel 4 · KnäckningUtkast
4.1 Pelare och knäckning
En pelare bär främst tryckande normalkraft. Är den slank kan den förlora stabiliteten och böja ut åt sidan, knäcka (flexural buckling), vid en last som är lägre än den som tvärsnittet själv klarar. Det här avsnittet är gemensamt för alla material: det beskriver olika typer av pelare, den ideala pelaren och Eulers knäcklast, hur randvillkoren påverkar knäcklängden, slankhet och knäckkurvan, och varför verkliga pelare bär mindre än den ideala. Hur utböjning och imperfektioner ger moment i pelaren behandlas i avsnitt 4.2, och hur moment och normalkraft samverkar i tvärsnittet i avsnitt 4.3. Materialavsnitten bygger sedan på dessa begrepp.
Notera: Bokens teckenkonvention räknar drag som positivt, så en tryckande normalkraft är negativ. I knäckningskapitlet betecknar (och ) i stället tryckkraftens storlek, eftersom alla formler gäller tryck. Kvoter som är därmed positiva.
4.1.1 Pelartyper
Hur en pelare belastas beror på dess roll i bärverket, se figur 4.1:
- Ostagande pelare (braced member) bidrar inte till byggnadens stabilitet. Horisontella laster förs via bjälklagen till stabiliserande väggar, trapphus eller hisschakt, och pelaren hålls i sidled av dem. Pelaren är alltså själv stagad; i äldre kurslitteratur kallas den avstyvad. Den är ofta ledad i båda ändar och får i huvudsak normalkraft.
- Stagande pelare (bracing member) bidrar till stabiliteten, till exempel fast inspända pelare i en hallbyggnad som tar vindlasten. De böjs ut i sidled (svajar) och får både normalkraft och moment. I äldre kurslitteratur kallas de icke avstyvade.
- Balkpelare (beam-column) bär både normalkraft och en tvärlast, till exempel en fasadpelare med vindlast. Den verkar samtidigt som balk och som pelare.
Även en pelare som är tänkt att bära enbart normalkraft får moment, eftersom den aldrig är helt rak och lasten aldrig angriper exakt i tyngdpunkten. Det är skälet till att knäckning och interaktion mellan normalkraft och moment hör ihop; se avsnitt 4.2.
4.1.2 Den ideala pelaren
Knäckning beskrivs teoretiskt med en ideal pelare, som uppfyller följande antaganden:
- Elasticitetsmodulen är känd.
- Materialet är ideal-elastiskt: spänningen är proportionell mot töjningen hur stor den än blir.
- Pelaren är helt rak, utan imperfektioner.
- Lasten angriper centriskt, i tvärsnittets tyngdpunkt.
- Pelaren är spänningsfri i obelastat tillstånd (inga egenspänningar).
En sådan pelare finns inte i verkligheten, men den ger den kritiska last som verkliga pelare jämförs med, och den visar vilka storheter som styr knäckningen.
4.1.3 Eulers knäcklast
Betrakta en ideal, ledad pelare med längden och böjstyvheten , en så kallad pendelpelare, som belastas av tryckkraften , se figur 4.2. Den övre änden kan röra sig vertikalt men inte i sidled. Frågan är om pelaren kan vara i jämvikt i ett utböjt läge .
Moment i ett snitt. Frilägg pelarens nedre del vid snittet (figur 4.2b). Reaktionen vid leden och normalkraften i snittet är lika stora men förskjutna sidledes med . Momentjämvikt ger momentet i snittet:
Elastiska linjens ekvation. Momentet krökar pelaren. Där pelaren böjer ut åt ena hållet är den krökt mot sin ursprungliga axel, så krökningen har motsatt tecken mot utböjningen:
Med blir det en homogen differentialekvation:
Lösning och randvillkor. Den allmänna lösningen är . Vid den nedre leden är , vilket ger . Vid den övre leden är :
Antingen är , och pelaren är rak, eller så är , det vill säga Den minsta lasten för vilken ett utböjt läge är möjligt fås med .
Kritisk last. Med i ekv. (4.2) blir lasten . Allmänt, med knäcklängden (se nedan), är den kritiska lasten eller Eulerlasten
Vid är det raka läget den enda jämviktsformen. Vid är pelaren i jämvikt i en sinusformad utböjning med godtycklig amplitud : jämvikten är indifferent, och minsta störning får pelaren att böja ut. Det är knäckning. Teorin säger inte hur stor utböjningen blir; det kräver att imperfektionerna tas med, vilket görs i avsnitt 4.2.3. I EC3 och EC5 kallas den elastiska kritiska normalkraften (elastic critical force), EC3 8.3.1.2.
4.1.4 Knäcklängd och randvillkor
Härledningen gäller en ledad pelare. För andra randvillkor blir utböjningsformen en annan, men den innehåller alltid en del som ser ut som en halv sinusvåg mellan två inflexionspunkter, där krökningen och därmed momentet är noll. Avståndet mellan dem är knäcklängden (buckling length; i äldre litteratur ), och ekv. (4.3) gäller med den. Knäcklängden skrivs
där beror på randvillkoren. De fyra grundfallen, Eulers knäckfall, visas i figur 4.3. En pelare som är fast inspänd i foten och fri i toppen (fall 1) motsvarar halva en ledad pelare med längden , och knäcker därför vid en fjärdedel av den ledade pelarens last. En pelare som är fast inspänd i båda ändar (fall 4) har inflexionspunkter på från ändarna och klarar fyra gånger så mycket.
De teoretiska värdena i figur 4.3, ; ; och , förutsätter att en led inte har någon rotationsstyvhet alls och att en fast inspänning är oändligt styv. Verkliga upplag är aldrig helt fast inspända eller helt fria att rotera, och därför används för varje material praktiska värden som anges i materialavsnitten: för trä i Praktiska knäcklängder, för stål i avsnitt 4.6.5 och för betong i avsnitt 4.8.3, där EC2 ger knäcklängden ur inspänningarnas styvhet.
I ramar och andra system där pelarna samverkar beror knäcklängden på hela systemets styvhet. Allmänt kan den definieras från systemets kritiska last som : längden hos en ledad pelare med samma och samma kritiska last. Två tumregler: i en stagad ram (där pelarna hålls i sidled) är , så ligger på säker sida. I en ostagad ram, där pelarnas toppar kan förskjutas i sidled, är och kan bli större än om förbanden är veka; då behövs en analys av ramen.
4.1.5 Böjstyvhet och vek riktning
Enligt ekv. (4.3) är knäcklasten proportionell mot böjstyvheten och omvänt proportionell mot knäcklängden i kvadrat. Ett styvare material, ett tvärsnitt med större tröghetsmoment eller en kortare knäcklängd ger högre knäcklast: en pelare med stor i förhållande till längden är oslank, en med liten är slank.
Ett tvärsnitt har två huvudaxlar, och tröghetsmomentet är olika stort kring dem, se figur 4.4. Med eurokodernas beteckningar är den styva axeln och den veka. Böjning kring ger utböjning i -led och tvärtom. En centriskt belastad pelare med samma knäcklängd i båda riktningarna knäcker kring den veka axeln, eftersom . Båda riktningarna ska alltid kontrolleras, och knäcklängden kan vara olika: en pelare kan till exempel vara stagad i den veka riktningen av väggreglar men inte i den styva.
Pelare placeras därför normalt så att ett avsiktligt moment, till exempel från en excentrisk last, verkar kring den styva axeln. Den veka riktningen får då bara oavsiktliga moment, men kan ändå bli avgörande för knäckningen.
4.1.6 Slankhet
Geometrin samlas i ett enda tal. Tröghetsradien (radius of gyration) är
och slankhetstalet (slenderness)
Med i ekv. (4.3) blir den kritiska tryckspänningen
Den beror alltså bara på och slankhetstalet, oavsett tvärsnittets form. Slankhetstalet tar hänsyn till både geometri och randvillkor (genom ), men inte till materialets hållfasthet.
För att kunna jämföra pelare av olika material och hållfasthetsklasser används den relativa slankheten, som jämför tvärsnittets bärförmåga (för stål med , för trä med tryckhållfastheten ) med Eulerlasten:
Uttrycken är lika eftersom . Talet är det slankhetstal där Eulerspänningen precis når hållfastheten. Vid är alltså Eulerlasten lika stor som tvärsnittets bärförmåga. EC3 skriver (EC3 8.3.1.2, ekv. (8.69)–(8.70)) och EC5 (EC5 8.2.2.2); för betong används i stället slankhetstalet direkt.
Exempel 4.1 Knäcklast för en tunn stålremsa
En tunn stålremsa med tvärsnittet mm och längden mm trycks ihop mellan två ändar som kan rotera fritt men inte förskjutas i sidled, se figur 4.5. Elasticitetsmodulen är MPa. Bestäm knäcklasten kring den veka och den styva axeln, den kritiska spänningen och slankhetstalet.
Tröghetsmoment. Vid böjning kring den veka axeln är tvärsnittets höjd i böjningsplanet 1 mm, kring den styva axeln är den 6 mm:
Knäcklängd. Båda ändarna är ledade (Eulerfall 2), så och mm enligt ekv. (4.4).
Knäcklast kring den veka axeln. ekv. (4.3) ger
Knäcklast kring den styva axeln.
Slankhet. Tröghetsradien kring den veka axeln är mm, och ekv. (4.5) ger
Kritisk spänning. Med ekv. (4.6):
vilket stämmer med MPa.
Kontroll av antagandet. Euler förutsätter att materialet är elastiskt. Den kritiska spänningen 1,11 MPa är mycket lägre än stålets sträckgräns (flera hundra MPa), så remsan knäcker långt innan materialet flyter, och ekv. (4.3) gäller.
Remsan knäcker kring den veka axeln redan vid 6,7 N, motsvarande tyngden av knappt 0,7 kg; den kan alltså tryckas ut med fingrarna. Kring den styva axeln är lasten gånger större, eftersom tröghetsmomentet växer med tjockleken i kubik men arean bara linjärt.
4.1.7 Knäckkurva för den ideala pelaren
En ideal pelare kan inte bära mer än tvärsnittets bärförmåga , hur kort den än är. Dess bärförmåga är därför den minsta av Eulerlasten och , och uttryckt i spänning:
Det ger den ideala knäckkurvan i figur 4.6. För (relativ slankhet ) avgör tvärsnittets bärförmåga, och pelaren är oslank; för avgör instabilitet, och bärförmågan avtar med slankheten i kvadrat. I normerad form, med , är kurvan , oberoende av material och hållfasthetsklass.
4.1.8 Verkliga pelare
En verklig pelare uppfyller inte antagandena för den ideala pelaren:
- Materialet är inte ideal-elastiskt. Stål flyter vid , och valsning och svetsning ger egenspänningar så att delar av tvärsnittet börjar flyta tidigare. Trä är inhomogent (kvistar, fiberstörningar) och icke-linjärt i tryck. Betong är icke-linjär, spricker i drag och kryper. Där materialet har flutit eller spruckit minskar styvheten, och därmed också den kritiska lasten.
- Geometrin är inte perfekt. Pelaren är något krokig (initialkrokighet) och något snedställd, och lasten angriper med en oavsiktlig excentricitet.
Följden är att pelaren börjar böja ut redan när lasten läggs på. Utböjningen ger moment, momenten ökar utböjningen, och brott inträffar vid en last som är lägre än både Eulerlasten och tvärsnittets bärförmåga. Skillnaden mot den ideala kurvan är störst nära , där både materialets hållfasthet och instabiliteten spelar in, och liten för mycket slanka pelare, där knäckningen i stort sett är elastisk.
Den verkliga bärförmågan beskrivs därför med en reducerad knäckkurva, den röda kurvan i figur 4.6. Den har tagits fram genom provning och beräkning för varje material och tvärsnittstyp och anges i eurokoderna: för trä som faktorn (avsnitt 4.5) och för stål som reduktionsfaktorn (avsnitt 4.6). För betong används ingen knäckkurva; i stället beräknas momentet med andra ordningens effekter direkt (avsnitt 4.9). Hur imperfektionerna ger moment i pelaren, och varför det kan leda till instabilitet, visas i avsnitt 4.2.