Kapitel 4 · KnäckningUtkast

4.1 Pelare och knäckning

En pelare bär främst tryckande normalkraft. Är den slank kan den förlora stabiliteten och böja ut åt sidan, knäcka (flexural buckling), vid en last som är lägre än den som tvärsnittet själv klarar. Det här avsnittet är gemensamt för alla material: det beskriver olika typer av pelare, den ideala pelaren och Eulers knäcklast, hur randvillkoren påverkar knäcklängden, slankhet och knäckkurvan, och varför verkliga pelare bär mindre än den ideala. Hur utböjning och imperfektioner ger moment i pelaren behandlas i avsnitt 4.2, och hur moment och normalkraft samverkar i tvärsnittet i avsnitt 4.3. Materialavsnitten bygger sedan på dessa begrepp.

Notera: Bokens teckenkonvention räknar drag som positivt, så en tryckande normalkraft är negativ. I knäckningskapitlet betecknar NN (och NEdN_{Ed}) i stället tryckkraftens storlek, eftersom alla formler gäller tryck. Kvoter som N/NcrN/N_{cr} är därmed positiva.

4.1.1 Pelartyper

Hur en pelare belastas beror på dess roll i bärverket, se figur 4.1:

Pelartyper. a) Ostagande pelare: bjälklaget för horisontallasten HHH till en stabiliserande vägg, och den ledade pelaren får i huvudsak bara normalkraft. b) Stagande pelare: fast inspända pelare bär vindlasten www och svajar (streckat); vid foten verkar vertikal och horisontell reaktion och ett inspänningsmoment. c) Balkpelare: ledad fasadpelare med normalkraft och vindlast qqq, med reaktionerna qL/2qL/2qL/2 vid ändarna.
Figur 4.1 Pelartyper. a) Ostagande pelare: bjälklaget för horisontallasten HH till en stabiliserande vägg, och den ledade pelaren får i huvudsak bara normalkraft. b) Stagande pelare: fast inspända pelare bär vindlasten ww och svajar (streckat); vid foten verkar vertikal och horisontell reaktion och ett inspänningsmoment. c) Balkpelare: ledad fasadpelare med normalkraft och vindlast qq, med reaktionerna qL/2qL/2 vid ändarna.

Även en pelare som är tänkt att bära enbart normalkraft får moment, eftersom den aldrig är helt rak och lasten aldrig angriper exakt i tyngdpunkten. Det är skälet till att knäckning och interaktion mellan normalkraft och moment hör ihop; se avsnitt 4.2.

4.1.2 Den ideala pelaren

Knäckning beskrivs teoretiskt med en ideal pelare, som uppfyller följande antaganden:

  1. Elasticitetsmodulen EE är känd.
  2. Materialet är ideal-elastiskt: spänningen är proportionell mot töjningen hur stor den än blir.
  3. Pelaren är helt rak, utan imperfektioner.
  4. Lasten angriper centriskt, i tvärsnittets tyngdpunkt.
  5. Pelaren är spänningsfri i obelastat tillstånd (inga egenspänningar).

En sådan pelare finns inte i verkligheten, men den ger den kritiska last som verkliga pelare jämförs med, och den visar vilka storheter som styr knäckningen.

4.1.3 Eulers knäcklast

Betrakta en ideal, ledad pelare med längden LL och böjstyvheten EIEI, en så kallad pendelpelare, som belastas av tryckkraften NN, se figur 4.2. Den övre änden kan röra sig vertikalt men inte i sidled. Frågan är om pelaren kan vara i jämvikt i ett utböjt läge w(x)w(x).

a) Ledad pelare (pendelpelare) i ett utböjt läge w(x)w(x)w(x) under tryckkraften NNN. b) Pelarens nedre del frilagd vid snittet xxx: reaktionen NNN vid leden och normalkraften NNN i snittet bildar ett kraftpar med hävarmen w(x)w(x)w(x), som balanseras av det inre momentet M=N⋅w(x)M = N \cdot w(x)M=N⋅w(x).
Figur 4.2 a) Ledad pelare (pendelpelare) i ett utböjt läge w(x)w(x) under tryckkraften NN. b) Pelarens nedre del frilagd vid snittet xx: reaktionen NN vid leden och normalkraften NN i snittet bildar ett kraftpar med hävarmen w(x)w(x), som balanseras av det inre momentet M=N⋅w(x)M = N \cdot w(x).

Moment i ett snitt. Frilägg pelarens nedre del vid snittet xx (figur 4.2b). Reaktionen vid leden och normalkraften i snittet är lika stora men förskjutna sidledes med w(x)w(x). Momentjämvikt ger momentet i snittet:

M(x)=N⋅w(x)(4.1)M(x) = N \cdot w(x) \tag{4.1}

Elastiska linjens ekvation. Momentet krökar pelaren. Där pelaren böjer ut åt ena hållet är den krökt mot sin ursprungliga axel, så krökningen har motsatt tecken mot utböjningen:

EI⋅w′′(x)=−M(x)=−N⋅w(x)EI \cdot w''(x) = -M(x) = -N \cdot w(x)

Med k2=N/EIk^2 = N/EI blir det en homogen differentialekvation:

w′′(x)+k2 w(x)=0,k2=NEI(4.2)w''(x) + k^2 \, w(x) = 0, \qquad k^2 = \frac{N}{EI} \tag{4.2}

Lösning och randvillkor. Den allmänna lösningen är w(x)=Asin⁡kx+Bcos⁡kxw(x) = A \sin kx + B \cos kx. Vid den nedre leden är w(0)=0w(0) = 0, vilket ger B=0B = 0. Vid den övre leden är w(L)=0w(L) = 0:

Asin⁡kL=0A \sin kL = 0

Antingen är A=0A = 0, och pelaren är rak, eller så är sin⁡kL=0\sin kL = 0, det vill säga kL=π,2π,3π,…kL = \pi, 2\pi, 3\pi, \ldots Den minsta lasten för vilken ett utböjt läge är möjligt fås med kL=πkL = \pi.

Kritisk last. Med k=π/Lk = \pi/L i ekv. (4.2) blir lasten N=π2EI/L2N = \pi^2 EI/L^2. Allmänt, med knäcklängden LcrL_{cr} (se nedan), är den kritiska lasten eller Eulerlasten

Ncr=π2EILcr2(4.3)N_{cr} = \frac{\pi^2 EI}{L_{cr}^2} \tag{4.3}

Vid N<NcrN < N_{cr} är det raka läget den enda jämviktsformen. Vid N=NcrN = N_{cr} är pelaren i jämvikt i en sinusformad utböjning w=Asin⁡(πx/L)w = A \sin(\pi x/L) med godtycklig amplitud AA: jämvikten är indifferent, och minsta störning får pelaren att böja ut. Det är knäckning. Teorin säger inte hur stor utböjningen blir; det kräver att imperfektionerna tas med, vilket görs i avsnitt 4.2.3. I EC3 och EC5 kallas NcrN_{cr} den elastiska kritiska normalkraften (elastic critical force), EC3 8.3.1.2.

4.1.4 Knäcklängd och randvillkor

Härledningen gäller en ledad pelare. För andra randvillkor blir utböjningsformen en annan, men den innehåller alltid en del som ser ut som en halv sinusvåg mellan två inflexionspunkter, där krökningen och därmed momentet är noll. Avståndet mellan dem är knäcklängden LcrL_{cr} (buckling length; i äldre litteratur l0l_0), och ekv. (4.3) gäller med den. Knäcklängden skrivs

Lcr=β⋅L(4.4)L_{cr} = \beta \cdot L \tag{4.4}

där β\beta beror på randvillkoren. De fyra grundfallen, Eulers knäckfall, visas i figur 4.3. En pelare som är fast inspänd i foten och fri i toppen (fall 1) motsvarar halva en ledad pelare med längden 2L2L, och knäcker därför vid en fjärdedel av den ledade pelarens last. En pelare som är fast inspänd i båda ändar (fall 4) har inflexionspunkter på L/4L/4 från ändarna och klarar fyra gånger så mycket.

Eulers fyra knäckfall med utböjningsform, knäcklängd Lcr=βLL_{cr} = \beta LLcr​=βL och teoretiskt värde på β\betaβ. Övre ände med rullar mellan två väggar: fri att röra sig vertikalt men hållen i sidled; fylld kvadrat: dessutom hindrad att rotera. I fall 1 visar den streckade spegelbilden att pelaren är halva en ledad pelare med längden 2L2L2L.
Figur 4.3 Eulers fyra knäckfall med utböjningsform, knäcklängd Lcr=βLL_{cr} = \beta L och teoretiskt värde på β\beta. Övre ände med rullar mellan två väggar: fri att röra sig vertikalt men hållen i sidled; fylld kvadrat: dessutom hindrad att rotera. I fall 1 visar den streckade spegelbilden att pelaren är halva en ledad pelare med längden 2L2L.

De teoretiska värdena i figur 4.3, β=2\beta = 2; 11; 0,70{,}7 och 0,50{,}5, förutsätter att en led inte har någon rotationsstyvhet alls och att en fast inspänning är oändligt styv. Verkliga upplag är aldrig helt fast inspända eller helt fria att rotera, och därför används för varje material praktiska värden som anges i materialavsnitten: för trä i Praktiska knäcklängder, för stål i avsnitt 4.6.5 och för betong i avsnitt 4.8.3, där EC2 ger knäcklängden ur inspänningarnas styvhet.

I ramar och andra system där pelarna samverkar beror knäcklängden på hela systemets styvhet. Allmänt kan den definieras från systemets kritiska last som Lcr=πEI/NcrL_{cr} = \pi \sqrt{EI/N_{cr}}: längden hos en ledad pelare med samma EIEI och samma kritiska last. Två tumregler: i en stagad ram (där pelarna hålls i sidled) är Lcr≤LL_{cr} \le L, så Lcr=LL_{cr} = L ligger på säker sida. I en ostagad ram, där pelarnas toppar kan förskjutas i sidled, är Lcr≥LL_{cr} \ge L och kan bli större än 2L2L om förbanden är veka; då behövs en analys av ramen.

4.1.5 Böjstyvhet och vek riktning

Enligt ekv. (4.3) är knäcklasten proportionell mot böjstyvheten EIEI och omvänt proportionell mot knäcklängden i kvadrat. Ett styvare material, ett tvärsnitt med större tröghetsmoment eller en kortare knäcklängd ger högre knäcklast: en pelare med stor EIEI i förhållande till längden är oslank, en med liten är slank.

Ett tvärsnitt har två huvudaxlar, och tröghetsmomentet är olika stort kring dem, se figur 4.4. Med eurokodernas beteckningar är yy den styva axeln och zz den veka. Böjning kring yy ger utböjning i zz-led och tvärtom. En centriskt belastad pelare med samma knäcklängd i båda riktningarna knäcker kring den veka axeln, eftersom Ncr,z<Ncr,yN_{cr,z} < N_{cr,y}. Båda riktningarna ska alltid kontrolleras, och knäcklängden kan vara olika: en pelare kan till exempel vara stagad i den veka riktningen av väggreglar men inte i den styva.

a) I-profil med styv axel yyy och vek axel zzz. b) Samma ledade pelare sedd i de två utböjningsplanen: böjning kring yyy ger liten utböjning i zzz-led, böjning kring zzz stor utböjning i yyy-led.
Figur 4.4 a) I-profil med styv axel yy och vek axel zz. b) Samma ledade pelare sedd i de två utböjningsplanen: böjning kring yy ger liten utböjning i zz-led, böjning kring zz stor utböjning i yy-led.

Pelare placeras därför normalt så att ett avsiktligt moment, till exempel från en excentrisk last, verkar kring den styva axeln. Den veka riktningen får då bara oavsiktliga moment, men kan ändå bli avgörande för knäckningen.

4.1.6 Slankhet

Geometrin samlas i ett enda tal. Tröghetsradien (radius of gyration) är

i=IAi = \sqrt{\frac{I}{A}}

och slankhetstalet (slenderness)

λ=Lcri(4.5)\lambda = \frac{L_{cr}}{i} \tag{4.5}

Med I=Ai2I = A i^2 i ekv. (4.3) blir den kritiska tryckspänningen

σcr=NcrA=π2Eλ2(4.6)\sigma_{cr} = \frac{N_{cr}}{A} = \frac{\pi^2 E}{\lambda^2} \tag{4.6}

Den beror alltså bara på EE och slankhetstalet, oavsett tvärsnittets form. Slankhetstalet tar hänsyn till både geometri och randvillkor (genom LcrL_{cr}), men inte till materialets hållfasthet.

För att kunna jämföra pelare av olika material och hållfasthetsklasser används den relativa slankheten, som jämför tvärsnittets bärförmåga AfA f (för stål med f=fyf = f_y, för trä med tryckhållfastheten fc,0,kf_{c,0,k}) med Eulerlasten:

λˉ=AfNcr=λλ1,λ1=πEf(4.7)\bar{\lambda} = \sqrt{\frac{A f}{N_{cr}}} = \frac{\lambda}{\lambda_1}, \qquad \lambda_1 = \pi \sqrt{\frac{E}{f}} \tag{4.7}

Uttrycken är lika eftersom Af/Ncr=f/σcr=fλ2/(π2E)=(λ/λ1)2A f/N_{cr} = f/\sigma_{cr} = f \lambda^2/(\pi^2 E) = (\lambda/\lambda_1)^2. Talet λ1\lambda_1 är det slankhetstal där Eulerspänningen precis når hållfastheten. Vid λˉ=1\bar{\lambda} = 1 är alltså Eulerlasten lika stor som tvärsnittets bärförmåga. EC3 skriver λˉ\bar{\lambda} (EC3 8.3.1.2, ekv. (8.69)–(8.70)) och EC5 λc,rel\lambda_{c,rel} (EC5 8.2.2.2); för betong används i stället slankhetstalet λ\lambda direkt.

Exempel 4.1 Knäcklast för en tunn stålremsa

En tunn stålremsa med tvärsnittet 6×16 \times 1 mm och längden L=385L = 385 mm trycks ihop mellan två ändar som kan rotera fritt men inte förskjutas i sidled, se figur 4.5. Elasticitetsmodulen är E=200 000E = 200\,000 MPa. Bestäm knäcklasten kring den veka och den styva axeln, den kritiska spänningen och slankhetstalet.

Remsan i exemplet: a) ledad i båda ändar, med knäckning i yyy-led (kring den veka axeln zzz), b) tvärsnittet 6×16 \times 16×1 mm med tröghetsmomenten kring de två axlarna.
Figur 4.5 Remsan i exemplet: a) ledad i båda ändar, med knäckning i yy-led (kring den veka axeln zz), b) tvärsnittet 6×16 \times 1 mm med tröghetsmomenten kring de två axlarna.

Tröghetsmoment. Vid böjning kring den veka axeln zz är tvärsnittets höjd i böjningsplanet 1 mm, kring den styva axeln yy är den 6 mm:

Iz=6⋅1312=0,500 mm4,Iy=1⋅6312=18,0 mm4I_z = \frac{6 \cdot 1^3}{12} = 0{,}500 \text{ mm}^4, \qquad I_y = \frac{1 \cdot 6^3}{12} = 18{,}0 \text{ mm}^4

Knäcklängd. Båda ändarna är ledade (Eulerfall 2), så β=1\beta = 1 och Lcr=L=385L_{cr} = L = 385 mm enligt ekv. (4.4).

Knäcklast kring den veka axeln. ekv. (4.3) ger

Ncr,z=π2EIzLcr2=π2⋅200 000⋅0,5003852=6,66 NN_{cr,z} = \frac{\pi^2 E I_z}{L_{cr}^2} = \frac{\pi^2 \cdot 200\,000 \cdot 0{,}500}{385^2} = 6{,}66 \text{ N}

Knäcklast kring den styva axeln.

Ncr,y=π2⋅200 000⋅18,03852=240 NN_{cr,y} = \frac{\pi^2 \cdot 200\,000 \cdot 18{,}0}{385^2} = 240 \text{ N}

Slankhet. Tröghetsradien kring den veka axeln är iz=0,500/6=0,2887i_z = \sqrt{0{,}500/6} = 0{,}2887 mm, och ekv. (4.5) ger

λz=Lcriz=3850,2887=1 334\lambda_z = \frac{L_{cr}}{i_z} = \frac{385}{0{,}2887} = 1\,334

Kritisk spänning. Med ekv. (4.6):

σcr=π2Eλz2=π2⋅200 0001 3342=1,11 MPa\sigma_{cr} = \frac{\pi^2 E}{\lambda_z^2} = \frac{\pi^2 \cdot 200\,000}{1\,334^2} = 1{,}11 \text{ MPa}

vilket stämmer med Ncr,z/A=6,66/6=1,11N_{cr,z}/A = 6{,}66/6 = 1{,}11 MPa.

Kontroll av antagandet. Euler förutsätter att materialet är elastiskt. Den kritiska spänningen 1,11 MPa är mycket lägre än stålets sträckgräns (flera hundra MPa), så remsan knäcker långt innan materialet flyter, och ekv. (4.3) gäller.

Remsan knäcker kring den veka axeln redan vid 6,7 N, motsvarande tyngden av knappt 0,7 kg; den kan alltså tryckas ut med fingrarna. Kring den styva axeln är lasten (6/1)2=36(6/1)^2 = 36 gånger större, eftersom tröghetsmomentet växer med tjockleken i kubik men arean bara linjärt.

4.1.7 Knäckkurva för den ideala pelaren

En ideal pelare kan inte bära mer än tvärsnittets bärförmåga AfA f, hur kort den än är. Dess bärförmåga är därför den minsta av Eulerlasten och AfA f, och uttryckt i spänning:

NmaxA=min⁡{f;  π2Eλ2}\frac{N_{max}}{A} = \min \left\{ f ;\; \frac{\pi^2 E}{\lambda^2} \right\}

Det ger den ideala knäckkurvan i figur 4.6. För λ<λ1\lambda < \lambda_1 (relativ slankhet λˉ<1\bar{\lambda} < 1) avgör tvärsnittets bärförmåga, och pelaren är oslank; för λ>λ1\lambda > \lambda_1 avgör instabilitet, och bärförmågan avtar med slankheten i kvadrat. I normerad form, med NR=AfN_R = A f, är kurvan Nmax/NR=min⁡{1;  1/λˉ2}N_{max}/N_R = \min \{ 1 ;\; 1/\bar{\lambda}^2 \}, oberoende av material och hållfasthetsklass.

Knäckkurva: kritisk spänning som funktion av slankhetstalet λ\lambdaλ. Ideal pelare (blått): tvärsnittets bärförmåga fff upp till λ1\lambda_1λ1​ och Eulers hyperbel σcr=π2E/λ2\sigma_{cr} = \pi^2 E/\lambda^2σcr​=π2E/λ2 därefter. Verklig pelare (rött, schematiskt): lägre bärförmåga, mest nära λ1\lambda_1λ1​. Indelningen i oslank och slank gäller den ideala pelaren.
Figur 4.6 Knäckkurva: kritisk spänning som funktion av slankhetstalet λ\lambda. Ideal pelare (blått): tvärsnittets bärförmåga ff upp till λ1\lambda_1 och Eulers hyperbel σcr=π2E/λ2\sigma_{cr} = \pi^2 E/\lambda^2 därefter. Verklig pelare (rött, schematiskt): lägre bärförmåga, mest nära λ1\lambda_1. Indelningen i oslank och slank gäller den ideala pelaren.

4.1.8 Verkliga pelare

En verklig pelare uppfyller inte antagandena för den ideala pelaren:

Följden är att pelaren börjar böja ut redan när lasten läggs på. Utböjningen ger moment, momenten ökar utböjningen, och brott inträffar vid en last som är lägre än både Eulerlasten och tvärsnittets bärförmåga. Skillnaden mot den ideala kurvan är störst nära λˉ=1\bar{\lambda} = 1, där både materialets hållfasthet och instabiliteten spelar in, och liten för mycket slanka pelare, där knäckningen i stort sett är elastisk.

Den verkliga bärförmågan beskrivs därför med en reducerad knäckkurva, den röda kurvan i figur 4.6. Den har tagits fram genom provning och beräkning för varje material och tvärsnittstyp och anges i eurokoderna: för trä som faktorn kck_c (avsnitt 4.5) och för stål som reduktionsfaktorn χ\chi (avsnitt 4.6). För betong används ingen knäckkurva; i stället beräknas momentet med andra ordningens effekter direkt (avsnitt 4.9). Hur imperfektionerna ger moment i pelaren, och varför det kan leda till instabilitet, visas i avsnitt 4.2.