Kapitel 4 · KnäckningUtkast
4.6 Stålpelare: knäckkurvan
Det här avsnittet visar hur en centriskt tryckt stålpelare dimensioneras med knäckkurvan (förenklad metod): pelarens bärförmåga är tvärsnittets kapacitet multiplicerad med en reduktionsfaktor som beror på slankheten och på hur stora imperfektioner pelaren kan antas ha. Först förklaras varför en verklig stålpelare bär mindre än Eulerlasten och flytlasten, sedan hur beräknas och väljs enligt EC3. Metoden gäller i kursen bara för ren normalkraft; när pelaren också böjs används snittkraftsmetoden i avsnitt 4.7.
Bakgrunden finns i avsnitt 4.1: Eulerlasten ekv. (4.3), knäcklängden ekv. (4.4), slankhetstalet ekv. (4.5) och den relativa slankheten ekv. (4.7). Tvärsnittsklasser och tvärsnittets kapacitet för stål finns i avsnitt 1.4. Som i hela kapitlet är tryckkraftens storlek, liksom i EC3 8.3.
4.6.1 Från ideal pelare till verklig stålpelare
Eulerlasten gäller en ideal pelare: helt rak, centriskt belastad, av ett linjärt elastiskt material och utan spänningar innan den belastas. En sådan pelare finns inte. En verklig stålpelare avviker från idealet på tre sätt som alla ger andra ordningens effekter, det vill säga en utböjning som växer med normalkraften och ett moment (utböjning) som tillkommer:
- Initialkrokighet: pelaren är aldrig helt rak. Toleranserna vid tillverkning och montage tillåter en krokighet av storleksordningen till .
- Excentricitet: lasten angriper inte exakt i tyngdpunkten.
- Egenspänningar: spänningar som finns i profilen redan innan den belastas (nästa avsnitt). De gör att delar av tvärsnittet börjar flyta tidigare än väntat.
Dessutom är stålet inte linjärt elastiskt hela vägen: när spänningen når flyter materialet. Därför ligger bärförmågan under både flytlasten (som gäller för korta pelare) och Eulerlasten (som gäller för mycket slanka pelare). Störst blir skillnaden i mellanområdet, där pelaren varken är kort eller mycket slank. Knäckkurvan beskriver den reducerade bärförmågan som funktion av slankheten.
4.6.2 Egenspänningar
När en profil varmvalsas svalnar den ojämnt. Flänsspetsarna och livets mitt har stor yta i förhållande till volymen och svalnar först; anslutningen mellan liv och flänsar svalnar sist. Det som svalnar sist krymper när resten redan har stelnat och hålls därför tillbaka av omgivningen: det får dragspänningar, medan de delar som svalnade först trycks ihop. Resultatet är ett mönster av egenspänningar (residual stresses) som är i jämvikt i tvärsnittet, utan yttre last, se figur 4.28a. I en valsad I-profil är flänsspetsarna tryckta och flänsarnas mitt dragen. Tryckspänningen i spetsarna, , är ofta 30–50 procent av för S235. Svetsade profiler får ännu större egenspänningar, med drag nära sträckgränsen intill svetsarna.
När pelaren belastas läggs tryckspänningen till egenspänningarna. Där egenspänningen redan är tryck, i flänsspetsarna, nås sträckgränsen först: vid medelspänningen i stället för vid (figur 4.28b). De flutna delarna bidrar inte längre till styvheten, så pelaren blir vekare och böjer ut mer för samma last: plasticeringen börjar tidigare och deformationerna blir större (figur 4.28c).
Effekten är störst vid knäckning kring den veka axeln . Flänsspetsarna ligger längst från den axeln och står för det mesta av , medan de ligger nära den styva axeln . När spetsarna flyter minskar därför mycket mer än . Det är skälet till att EC3 tilldelar knäckning kring en sämre knäckkurva än knäckning kring för samma profil.
4.6.3 Reduktionsfaktor och knäckkurvor
En tryckt stålpelare ska uppfylla , där bärförmågan med hänsyn till knäckning är (EC3 8.3.1.1, formel (8.68))
för tvärsnitt i klass 1–3. är tvärsnittets bärförmåga för tryck och partialkoefficienten för instabilitet (tabell 1.1). Reduktionsfaktorn beror på den relativa slankheten. För stål skrivs den med flytkraften och Eulerlasten, eller med knäcklängden och tröghetsradien (EC3 8.3.1.2, formel (8.69)–(8.72)):
Här är det slankhetstal där Eulerspänningen just är lika med , och (ekv. (1.7)). Uttrycket är detsamma som ekv. (4.7) med stålets beteckningar. Med ger EC3 8.3.1.3, formel (8.73)–(8.74), reduktionsfaktorn
där imperfektionsfaktorn beror på vilken knäckkurva som gäller (tabell 4.4). De fem kurvorna a0, a, b, c och d visas i figur 4.29. Kurva a0 hör till profiler med små imperfektioner och egenspänningar, kurva d till profiler med stora. I äldre litteratur och i kurskompendiet kallas kurvorna också imperfektionsklasser, och betecknas .
| Knäckkurva | a0 | a | b | c | d |
|---|---|---|---|---|---|
| Imperfektionsfaktor | 0,13 | 0,21 | 0,34 | 0,49 | 0,76 |
Kurvorna börjar på vid och närmar sig Eulerkurvan för stora slankheter. Mellan dem, där både flytning och instabilitet spelar roll, ligger de långt under båda gränserna; vid är 0,73 för kurva a0 men 0,47 för kurva d.
Varifrån formeln kommer
Formeln för kan härledas ur samma resonemang som snittkraftsmetoden i avsnitt 4.7. Anta att pelaren har en initialkrokighet och att den når sin bärförmåga när kantspänningen just blir . Med förstoringen av utböjningen enligt ekv. (4.11) är villkoret
Sätt och den så kallade generaliserade imperfektionen . Med blir villkoret , en andragradsekvation i vars minsta rot är ekv. (4.30) med . EC3 väljer : imperfektionen är noll upp till och växer sedan med slankheten, och samlar effekten av både krokighet och egenspänningar. Värdena är kalibrerade mot provningar och numeriska analyser av verkliga pelare.
Val av knäckkurva
Vilken kurva som gäller beror på hur profilen är tillverkad (valsad eller svetsad, varm- eller kallformad), på tvärsnittets form och godstjocklek, på stålsorten och på kring vilken axel pelaren knäcker. Tabell 4.5 återger de vanligaste fallen.
| Tvärsnitt | Gränser | Knäckning kring | S235–S420 | S460+ |
|---|---|---|---|---|
| Valsad I- eller H-profil | , mm | a | a0 | |
| b | a | |||
| , mm | b | a | ||
| c | b | |||
| , mm | b | a | ||
| c | b | |||
| , mm | båda | d | c | |
| Svetsad I-profil | mm | b | b | |
| c | c | |||
| mm | c | c | ||
| d | d | |||
| Konstruktionsrör | varmformat | båda | a | a0 |
| kallformat | båda | c | c | |
| U-, T- och massiva profiler | båda | c | c | |
| L-profil | valsad | båda | b | a |
Två mönster är värda att lägga på minnet. Knäckning kring den veka axeln ger alltid en sämre kurva än kring den styva, av skälet i avsnitt 4.6.2. Och höghållfast stål (S460 och högre) får en bättre kurva, eftersom egenspänningarna är ungefär lika stora i alla stålsorter och därför utgör en mindre del av en högre sträckgräns. En HEB 200 ( mm, mm) i S275 hamnar alltså på kurva b för knäckning kring och kurva c kring , medan en IPE 300 () får kurva a respektive b.
4.6.4 Slanka och oslanka pelare
För en kort pelare ger ekv. (4.30) : tvärsnittet flyter innan pelaren hinner böja ut nämnvärt. EC3 8.3.1.1(2) låter därför bli att kontrollera knäckning om
En sådan pelare kallas oslank och dimensioneras som ett tryckt tvärsnitt, (avsnitt 1.4.5). En pelare med är slank och ska kontrolleras med ekv. (4.28). För S235 svarar gränsen mot ett slankhetstal , så i praktiken är nästan alla pelare i byggnader slanka.
4.6.5 Knäcklängd och knäckriktning
Knäcklängden beror på hur pelarens ändar är fasthållna, se ekv. (4.4) och de teoretiska Eulerfallen i figur 4.3. EC3 definierar knäcklängden som längden hos en ledad pelare med samma kritiska last (EC3 3.1.7), men ger inga värden på för enskilda pelare: knäcklängden ska bestämmas ur systemets knäckform (EC3 7.2.2(2)), och för kritiska laster hänvisas till en separat formelsamling (CEN/TR 1993-1-103). I kursen används de praktiska värdena i tabell 4.6. För de inspända fallen är de större än de teoretiska, eftersom ett stålförband och dess anslutning alltid ger efter något. De är ändå mindre än för trä (figur 4.23), där förbanden är mer eftergivliga.
| Upplag | Teoretiskt | Praktiskt |
|---|---|---|
| Ledad – ledad | 1 | 1,0 |
| Fast inspänd – fri | 2 | 2,1 |
| Fast inspänd – ledad, ändarna hållna i sidled | 0,7 | 0,8 |
| Fast inspänd – fast inspänd, ändarna hållna i sidled | 0,5 | 0,6 |
| Fast inspänd – fast inspänd, ändarna förskjutbara i sidled | 1 | 1,2 |
En I-profil har olika böjstyvhet kring sina två axlar, och knäcklängden kan också vara olika i de två riktningarna, se figur 4.30. Knäckning kring (styva axeln) ger utböjning i livets plan, och då gäller , och . Knäckning kring (veka axeln) ger utböjning i flänsarnas plan, med , och . En vägg, ett bjälklag eller ett stag kan hålla pelaren i sidled i den ena riktningen men inte i den andra. Ett stag på halva höjden som verkar i den veka riktningen halverar men påverkar inte .
Båda riktningarna ska kontrolleras, och den som ger lägst är dimensionerande. Den veka riktningen har både lägre och sämre knäckkurva, så den avgör oftast om inte pelaren är stagad i den riktningen.
Notera: Böjknäckning är inte den enda instabiliteten. Öppna, tunnväggiga tvärsnitt kan också knäcka genom vridning eller genom en kombination av böjning och vridning (EC3 8.3.1.4). För de dubbelsymmetriska I- och H-profiler som används i kursen är böjknäckning normalt avgörande, och vridknäckning behandlas inte.
4.6.6 Beräkningsgång
Bärförmågan hos en centriskt tryckt stålpelare kontrolleras så här:
- Bestäm och tvärsnittsklass; klass 1–3 ger enligt ekv. (4.28) med bruttoarean .
- Bestäm knäcklängderna och från upplagsförhållandena och eventuella stag.
- Välj knäckkurva för varje riktning i tabell 4.5 och läs av i tabell 4.4.
- Beräkna med ekv. (4.29). Om behövs ingen knäckkontroll.
- Beräkna och med ekv. (4.31) och ekv. (4.30), eller läs av i figur 4.29.
- Kontrollera med det minsta .
Exempel 4.8 Fristående stålpelare i en lagerlokal
Ett betongbjälklag i en lagerlokal bärs av fristående stålpelare som står i ett rutnät med m, se figur 4.31. Pelarna är 4,0 m höga, av profilen HEA 200 i S275, och kan betraktas som ledade i båda ändar; bjälklaget är stabiliserat i sitt plan av byggnadens väggar, så pelartopparna hålls i sidled i båda riktningarna. De dimensionerande lasterna på bjälklaget i brottgränstillståndet är kN/m² (egentyngd) och kN/m² (nyttig last). Kontrollera en mittpelare med avseende på knäckning.
Last. Mittpelaren bär bjälklaget inom halva avståndet till grannpelarna åt alla håll, en lastarea på m²:
Material och tvärsnitt. S275 med mm mm ger MPa (tabell 1.8) och . Ur profiltabellen för HEA 200: mm², mm, mm, mm, mm, mm, mm och mm.
Tvärsnittsklass. Flänsens utstickande del är mm, och livets fria höjd mm. Med gränserna i tabell 1.10:
så både fläns och liv är i klass 1, och hela arean får räknas.
Knäcklängder. Pelaren är ledad i båda ändar i båda riktningarna, så ekv. (4.4) ger m.
Knäckkurvor. Valsad H-profil med och mm i S275: tabell 4.5 ger kurva b () kring och kurva c () kring .
Relativ slankhet. ekv. (4.29) ger och
Båda är större än 0,2, så pelaren är slank i båda riktningarna.
Reduktionsfaktor, veka riktningen. ekv. (4.31) och ekv. (4.30) med kurva c:
Reduktionsfaktor, styva riktningen. På samma sätt med kurva b:
Bärförmåga. Den veka riktningen har lägst och är dimensionerande. Ekv. (4.28) ger
Kontroll.
Pelaren har tillräcklig bärförmåga, med ungefär 40 procents marginal. Knäckningen kring den veka axeln reducerar bärförmågan till 58 procent av flytkraften kN; kring den styva axeln hade reduktionen bara varit till 86 procent. Om pelaren i stället hade stått fritt utan stabilisering i toppen, med fast inspänd fot ( enligt tabell 4.6), hade blivit 1,94 och bara cirka 300 kN, se figur 4.32.
Figur 4.32 visar samma pelare. Där kan profil, stålsort, knäckriktning och knäcklängd ändras, och punkten flyttas längs den kurva som tabell 4.5 ger.
Knäckkurvorna a0–d och Eulerkurvan med pelarens punkt och bärförmågan för vald valsad profil, stålsort, knäckriktning och knäcklängd. Startläget är mittpelaren i exempel 4.8.
Notera: EKS (BFS 2024:6) hänvisar fortfarande till den tidigare utgåvan SS-EN 1993-1-1:2005. Partialkoefficienten för instabilitet är densamma, (EKS tabell 3:9). Knäckkurvorna och är också desamma, men paragraferna har andra nummer (6.3.1, tabell 6.1 och 6.2 i den äldre utgåvan). Den största skillnaden gäller initialkrokigheten i snittkraftsmetoden, som den äldre utgåvan anger som ett fast värde ; se avsnitt 4.7.3.