Kapitel 4 · KnäckningUtkast

4.6 Stålpelare: knäckkurvan

Det här avsnittet visar hur en centriskt tryckt stålpelare dimensioneras med knäckkurvan (förenklad metod): pelarens bärförmåga är tvärsnittets kapacitet AfyA f_y multiplicerad med en reduktionsfaktor χ\chi som beror på slankheten och på hur stora imperfektioner pelaren kan antas ha. Först förklaras varför en verklig stålpelare bär mindre än Eulerlasten och flytlasten, sedan hur χ\chi beräknas och väljs enligt EC3. Metoden gäller i kursen bara för ren normalkraft; när pelaren också böjs används snittkraftsmetoden i avsnitt 4.7.

Bakgrunden finns i avsnitt 4.1: Eulerlasten ekv. (4.3), knäcklängden ekv. (4.4), slankhetstalet ekv. (4.5) och den relativa slankheten ekv. (4.7). Tvärsnittsklasser och tvärsnittets kapacitet för stål finns i avsnitt 1.4. Som i hela kapitlet är NEdN_{Ed} tryckkraftens storlek, liksom i EC3 8.3.

4.6.1 Från ideal pelare till verklig stålpelare

Eulerlasten gäller en ideal pelare: helt rak, centriskt belastad, av ett linjärt elastiskt material och utan spänningar innan den belastas. En sådan pelare finns inte. En verklig stålpelare avviker från idealet på tre sätt som alla ger andra ordningens effekter, det vill säga en utböjning som växer med normalkraften och ett moment N⋅N \cdot (utböjning) som tillkommer:

Dessutom är stålet inte linjärt elastiskt hela vägen: när spänningen når fyf_y flyter materialet. Därför ligger bärförmågan under både flytlasten AfyA f_y (som gäller för korta pelare) och Eulerlasten NcrN_{cr} (som gäller för mycket slanka pelare). Störst blir skillnaden i mellanområdet, där pelaren varken är kort eller mycket slank. Knäckkurvan beskriver den reducerade bärförmågan som funktion av slankheten.

4.6.2 Egenspänningar

När en profil varmvalsas svalnar den ojämnt. Flänsspetsarna och livets mitt har stor yta i förhållande till volymen och svalnar först; anslutningen mellan liv och flänsar svalnar sist. Det som svalnar sist krymper när resten redan har stelnat och hålls därför tillbaka av omgivningen: det får dragspänningar, medan de delar som svalnade först trycks ihop. Resultatet är ett mönster av egenspänningar (residual stresses) som är i jämvikt i tvärsnittet, utan yttre last, se figur 4.28a. I en valsad I-profil är flänsspetsarna tryckta och flänsarnas mitt dragen. Tryckspänningen i spetsarna, σrc\sigma_{rc}, är ofta 30–50 procent av fyf_y för S235. Svetsade profiler får ännu större egenspänningar, med drag nära sträckgränsen intill svetsarna.

a) Typiskt mönster av egenspänningar i en valsad I-profil: tryck (−) i flänsspetsarna och livets mitt, drag (+) vid anslutningen mellan liv och flänsar; i livets diagram är drag ritat till vänster. b) Under en tryckande normalkraft adderas trycket till egenspänningarna, så flänsspetsarna (markerade) börjar flyta först. c) Medelspänningen N/AN/AN/A mot töjningen för en kort pelare med och utan egenspänningar: med egenspänningar avviker kurvan från den räta linjen redan vid fy−σrcf_y - \sigma_{rc}fy​−σrc​.
Figur 4.28 a) Typiskt mönster av egenspänningar i en valsad I-profil: tryck (−) i flänsspetsarna och livets mitt, drag (+) vid anslutningen mellan liv och flänsar; i livets diagram är drag ritat till vänster. b) Under en tryckande normalkraft adderas trycket till egenspänningarna, så flänsspetsarna (markerade) börjar flyta först. c) Medelspänningen N/AN/A mot töjningen för en kort pelare med och utan egenspänningar: med egenspänningar avviker kurvan från den räta linjen redan vid fy−σrcf_y - \sigma_{rc}.

När pelaren belastas läggs tryckspänningen N/AN/A till egenspänningarna. Där egenspänningen redan är tryck, i flänsspetsarna, nås sträckgränsen först: vid medelspänningen fy−σrcf_y - \sigma_{rc} i stället för vid fyf_y (figur 4.28b). De flutna delarna bidrar inte längre till styvheten, så pelaren blir vekare och böjer ut mer för samma last: plasticeringen börjar tidigare och deformationerna blir större (figur 4.28c).

Effekten är störst vid knäckning kring den veka axeln z–zz\text{–}z. Flänsspetsarna ligger längst från den axeln och står för det mesta av IzI_z, medan de ligger nära den styva axeln y–yy\text{–}y. När spetsarna flyter minskar därför IzI_z mycket mer än IyI_y. Det är skälet till att EC3 tilldelar knäckning kring z–zz\text{–}z en sämre knäckkurva än knäckning kring y–yy\text{–}y för samma profil.

4.6.3 Reduktionsfaktor och knäckkurvor

En tryckt stålpelare ska uppfylla NEd≤Nb,RdN_{Ed} \le N_{b,Rd}, där bärförmågan med hänsyn till knäckning är (EC3 8.3.1.1, formel (8.68))

Nb,Rd=χ A fyγM1(4.28)N_{b,Rd} = \frac{\chi \, A \, f_y}{\gamma_{M1}} \tag{4.28}

för tvärsnitt i klass 1–3. AfyA f_y är tvärsnittets bärförmåga för tryck och γM1=1,0\gamma_{M1} = 1{,}0 partialkoefficienten för instabilitet (tabell 1.1). Reduktionsfaktorn χ≤1,0\chi \le 1{,}0 beror på den relativa slankheten. För stål skrivs den med flytkraften och Eulerlasten, eller med knäcklängden och tröghetsradien (EC3 8.3.1.2, formel (8.69)–(8.72)):

λˉ=AfyNcr=Lcri λ1,λ1=πEfy=93,9 ε(4.29)\bar{\lambda} = \sqrt{\frac{A f_y}{N_{cr}}} = \frac{L_{cr}}{i \, \lambda_1}, \qquad \lambda_1 = \pi \sqrt{\frac{E}{f_y}} = 93{,}9 \, \varepsilon \tag{4.29}

Här är λ1\lambda_1 det slankhetstal där Eulerspänningen just är lika med fyf_y, och ε=235/fy\varepsilon = \sqrt{235/f_y} (ekv. (1.7)). Uttrycket är detsamma som ekv. (4.7) med stålets beteckningar. Med λˉ\bar{\lambda} ger EC3 8.3.1.3, formel (8.73)–(8.74), reduktionsfaktorn

χ=1Φ+Φ2−λˉ2≤1,0(4.30)\chi = \frac{1}{\Phi + \sqrt{\Phi^2 - \bar{\lambda}^2}} \le 1{,}0 \tag{4.30} Φ=0,5[1+α(λˉ−0,2)+λˉ2](4.31)\Phi = 0{,}5 \left[ 1 + \alpha \left( \bar{\lambda} - 0{,}2 \right) + \bar{\lambda}^2 \right] \tag{4.31}

där imperfektionsfaktorn α\alpha beror på vilken knäckkurva som gäller (tabell 4.4). De fem kurvorna a0, a, b, c och d visas i figur 4.29. Kurva a0 hör till profiler med små imperfektioner och egenspänningar, kurva d till profiler med stora. I äldre litteratur och i kurskompendiet kallas kurvorna också imperfektionsklasser, och λˉ\bar{\lambda} betecknas λc\lambda_c.

Tabell 4.4 Imperfektionsfaktorer för knäckkurvorna enligt EC3 tabell 8.2
Knäckkurvaa0abcd
Imperfektionsfaktor α\alpha0,130,210,340,490,76
Reduktionsfaktorn χ\chiχ enligt ekv. (4.30) som funktion av den relativa slankheten λˉ\bar{\lambda}λˉ för knäckkurvorna a0–d, och Eulerkurvan χ=1/λˉ2\chi = 1/\bar{\lambda}^2χ=1/λˉ2 (streckad). Skuggat: λˉ≤0,2\bar{\lambda} \le 0{,}2λˉ≤0,2, där ingen knäckkontroll behövs.
Figur 4.29 Reduktionsfaktorn χ\chi enligt ekv. (4.30) som funktion av den relativa slankheten λˉ\bar{\lambda} för knäckkurvorna a0–d, och Eulerkurvan χ=1/λˉ2\chi = 1/\bar{\lambda}^2 (streckad). Skuggat: λˉ≤0,2\bar{\lambda} \le 0{,}2, där ingen knäckkontroll behövs.

Kurvorna börjar på χ=1,0\chi = 1{,}0 vid λˉ=0,2\bar{\lambda} = 0{,}2 och närmar sig Eulerkurvan för stora slankheter. Mellan dem, där både flytning och instabilitet spelar roll, ligger de långt under båda gränserna; vid λˉ=1,0\bar{\lambda} = 1{,}0 är χ\chi 0,73 för kurva a0 men 0,47 för kurva d.

Varifrån formeln kommer

Formeln för χ\chi kan härledas ur samma resonemang som snittkraftsmetoden i avsnitt 4.7. Anta att pelaren har en initialkrokighet ee och att den når sin bärförmåga när kantspänningen just blir fyf_y. Med förstoringen av utböjningen enligt ekv. (4.11) är villkoret

NA+N eW(1−N/Ncr)=fy(4.32)\frac{N}{A} + \frac{N \, e}{W \left( 1 - N/N_{cr} \right)} = f_y \tag{4.32}

Sätt χ=N/(Afy)\chi = N/(A f_y) och den så kallade generaliserade imperfektionen η=eA/W\eta = e A/W. Med N/Ncr=χλˉ2N/N_{cr} = \chi \bar{\lambda}^2 blir villkoret (1−χ)(1−χλˉ2)=χη(1 - \chi)(1 - \chi \bar{\lambda}^2) = \chi \eta, en andragradsekvation i χ\chi vars minsta rot är ekv. (4.30) med Φ=0,5(1+η+λˉ2)\Phi = 0{,}5(1 + \eta + \bar{\lambda}^2). EC3 väljer η=α(λˉ−0,2)\eta = \alpha(\bar{\lambda} - 0{,}2): imperfektionen är noll upp till λˉ=0,2\bar{\lambda} = 0{,}2 och växer sedan med slankheten, och α\alpha samlar effekten av både krokighet och egenspänningar. Värdena är kalibrerade mot provningar och numeriska analyser av verkliga pelare.

Val av knäckkurva

Vilken kurva som gäller beror på hur profilen är tillverkad (valsad eller svetsad, varm- eller kallformad), på tvärsnittets form och godstjocklek, på stålsorten och på kring vilken axel pelaren knäcker. Tabell 4.5 återger de vanligaste fallen.

Tabell 4.5 Val av knäckkurva för böjknäckning, utdrag ur EC3 tabell 8.3; S460+ betyder S460–S700
TvärsnittGränserKnäckning kringS235–S420S460+
Valsad I- eller H-profilh/b>1,2h/b > 1{,}2, tf≤40t_f \le 40 mmy–yy\text{–}yaa0
z–zz\text{–}zba
h/b>1,2h/b > 1{,}2, tf>40t_f > 40 mmy–yy\text{–}yba
z–zz\text{–}zcb
h/b≤1,2h/b \le 1{,}2, tf≤100t_f \le 100 mmy–yy\text{–}yba
z–zz\text{–}zcb
h/b≤1,2h/b \le 1{,}2, tf>100t_f > 100 mmbådadc
Svetsad I-profiltf≤40t_f \le 40 mmy–yy\text{–}ybb
z–zz\text{–}zcc
tf>40t_f > 40 mmy–yy\text{–}ycc
z–zz\text{–}zdd
Konstruktionsrörvarmformatbådaaa0
kallformatbådacc
U-, T- och massiva profilerbådacc
L-profilvalsadbådaba

Två mönster är värda att lägga på minnet. Knäckning kring den veka axeln ger alltid en sämre kurva än kring den styva, av skälet i avsnitt 4.6.2. Och höghållfast stål (S460 och högre) får en bättre kurva, eftersom egenspänningarna är ungefär lika stora i alla stålsorter och därför utgör en mindre del av en högre sträckgräns. En HEB 200 (h=b=200h = b = 200 mm, tf=15t_f = 15 mm) i S275 hamnar alltså på kurva b för knäckning kring y–yy\text{–}y och kurva c kring z–zz\text{–}z, medan en IPE 300 (h/b=2,0h/b = 2{,}0) får kurva a respektive b.

4.6.4 Slanka och oslanka pelare

För en kort pelare ger ekv. (4.30) χ=1,0\chi = 1{,}0: tvärsnittet flyter innan pelaren hinner böja ut nämnvärt. EC3 8.3.1.1(2) låter därför bli att kontrollera knäckning om

λˉ≤0,2ellerNEd≤0,04 Ncr(4.33)\bar{\lambda} \le 0{,}2 \qquad \text{eller} \qquad N_{Ed} \le 0{,}04 \, N_{cr} \tag{4.33}

En sådan pelare kallas oslank och dimensioneras som ett tryckt tvärsnitt, NEd≤Nc,Rd=Afy/γM0N_{Ed} \le N_{c,Rd} = A f_y/\gamma_{M0} (avsnitt 1.4.5). En pelare med λˉ>0,2\bar{\lambda} > 0{,}2 är slank och ska kontrolleras med ekv. (4.28). För S235 svarar gränsen mot ett slankhetstal λ=Lcr/i≈19\lambda = L_{cr}/i \approx 19, så i praktiken är nästan alla pelare i byggnader slanka.

4.6.5 Knäcklängd och knäckriktning

Knäcklängden Lcr=βLL_{cr} = \beta L beror på hur pelarens ändar är fasthållna, se ekv. (4.4) och de teoretiska Eulerfallen i figur 4.3. EC3 definierar knäcklängden som längden hos en ledad pelare med samma kritiska last (EC3 3.1.7), men ger inga värden på β\beta för enskilda pelare: knäcklängden ska bestämmas ur systemets knäckform (EC3 7.2.2(2)), och för kritiska laster hänvisas till en separat formelsamling (CEN/TR 1993-1-103). I kursen används de praktiska värdena i tabell 4.6. För de inspända fallen är de större än de teoretiska, eftersom ett stålförband och dess anslutning alltid ger efter något. De är ändå mindre än för trä (figur 4.23), där förbanden är mer eftergivliga.

Tabell 4.6 Knäcklängdsfaktorn β för stålpelare: teoretiska värden och de värden som används i praktiken, efter kompendiet Bärande konstruktioner del 2, figur S6.4
UpplagTeoretiskt β\betaPraktiskt β\beta
Ledad – ledad11,0
Fast inspänd – fri22,1
Fast inspänd – ledad, ändarna hållna i sidled0,70,8
Fast inspänd – fast inspänd, ändarna hållna i sidled0,50,6
Fast inspänd – fast inspänd, ändarna förskjutbara i sidled11,2

En I-profil har olika böjstyvhet kring sina två axlar, och knäcklängden kan också vara olika i de två riktningarna, se figur 4.30. Knäckning kring y–yy\text{–}y (styva axeln) ger utböjning i livets plan, och då gäller IyI_y, iyi_y och Lcr,yL_{cr,y}. Knäckning kring z–zz\text{–}z (veka axeln) ger utböjning i flänsarnas plan, med IzI_z, izi_z och Lcr,zL_{cr,z}. En vägg, ett bjälklag eller ett stag kan hålla pelaren i sidled i den ena riktningen men inte i den andra. Ett stag på halva höjden som verkar i den veka riktningen halverar Lcr,zL_{cr,z} men påverkar inte Lcr,yL_{cr,y}.

a) Axlarna i en I-profil: y–yy\text{–}yy–y är den styva axeln och z–zz\text{–}zz–z den veka. b) Pelare som är ledad i båda ändar och knäcker kring y–yy\text{–}yy–y: utböjning i zzz-led med knäcklängden Lcr,y=LL_{cr,y} = LLcr,y​=L. c) Samma pelare med ett stag på halva höjden som bara verkar i den veka riktningen: vid knäckning kring z–zz\text{–}zz–z bildas två halvvågor och Lcr,z=L/2L_{cr,z} = L/2Lcr,z​=L/2.
Figur 4.30 a) Axlarna i en I-profil: y–yy\text{–}y är den styva axeln och z–zz\text{–}z den veka. b) Pelare som är ledad i båda ändar och knäcker kring y–yy\text{–}y: utböjning i zz-led med knäcklängden Lcr,y=LL_{cr,y} = L. c) Samma pelare med ett stag på halva höjden som bara verkar i den veka riktningen: vid knäckning kring z–zz\text{–}z bildas två halvvågor och Lcr,z=L/2L_{cr,z} = L/2.

Båda riktningarna ska kontrolleras, och den som ger lägst Nb,RdN_{b,Rd} är dimensionerande. Den veka riktningen har både lägre ii och sämre knäckkurva, så den avgör oftast om inte pelaren är stagad i den riktningen.

Notera: Böjknäckning är inte den enda instabiliteten. Öppna, tunnväggiga tvärsnitt kan också knäcka genom vridning eller genom en kombination av böjning och vridning (EC3 8.3.1.4). För de dubbelsymmetriska I- och H-profiler som används i kursen är böjknäckning normalt avgörande, och vridknäckning behandlas inte.

4.6.6 Beräkningsgång

Bärförmågan hos en centriskt tryckt stålpelare kontrolleras så här:

  1. Bestäm NEdN_{Ed} och tvärsnittsklass; klass 1–3 ger Nb,RdN_{b,Rd} enligt ekv. (4.28) med bruttoarean AA.
  2. Bestäm knäcklängderna Lcr,yL_{cr,y} och Lcr,zL_{cr,z} från upplagsförhållandena och eventuella stag.
  3. Välj knäckkurva för varje riktning i tabell 4.5 och läs av α\alpha i tabell 4.4.
  4. Beräkna λˉ\bar{\lambda} med ekv. (4.29). Om λˉ≤0,2\bar{\lambda} \le 0{,}2 behövs ingen knäckkontroll.
  5. Beräkna Φ\Phi och χ\chi med ekv. (4.31) och ekv. (4.30), eller läs av χ\chi i figur 4.29.
  6. Kontrollera NEd≤Nb,RdN_{Ed} \le N_{b,Rd} med det minsta χ\chi.

Exempel 4.8 Fristående stålpelare i en lagerlokal

Ett betongbjälklag i en lagerlokal bärs av fristående stålpelare som står i ett rutnät med 6,0×6,06{,}0 \times 6{,}0 m, se figur 4.31. Pelarna är 4,0 m höga, av profilen HEA 200 i S275, och kan betraktas som ledade i båda ändar; bjälklaget är stabiliserat i sitt plan av byggnadens väggar, så pelartopparna hålls i sidled i båda riktningarna. De dimensionerande lasterna på bjälklaget i brottgränstillståndet är gd=5,0g_d = 5{,}0 kN/m² (egentyngd) och qd=10,0q_d = 10{,}0 kN/m² (nyttig last). Kontrollera en mittpelare med avseende på knäckning.

a) Planen med mittpelarens lastarea 6,0×6,06{,}0 \times 6{,}06,0×6,0 m (skrafferad). b) Mittpelaren frilagd: kraften från bjälklaget NEdN_{Ed}NEd​ verkar på pelartoppen, som hålls i sidled, och reaktionen NEdN_{Ed}NEd​ verkar vid den ledade foten. c) Tvärsnittet HEA 200 med axlarna yyy och zzz.
Figur 4.31 a) Planen med mittpelarens lastarea 6,0×6,06{,}0 \times 6{,}0 m (skrafferad). b) Mittpelaren frilagd: kraften från bjälklaget NEdN_{Ed} verkar på pelartoppen, som hålls i sidled, och reaktionen NEdN_{Ed} verkar vid den ledade foten. c) Tvärsnittet HEA 200 med axlarna yy och zz.

Last. Mittpelaren bär bjälklaget inom halva avståndet till grannpelarna åt alla håll, en lastarea på 6,0⋅6,0=366{,}0 \cdot 6{,}0 = 36 m²:

NEd=(gd+qd)⋅Alast=(5,0+10,0)⋅36=540 kNN_{Ed} = (g_d + q_d) \cdot A_{last} = (5{,}0 + 10{,}0) \cdot 36 = 540 \text{ kN}

Material och tvärsnitt. S275 med tf=10t_f = 10 mm ≤40\le 40 mm ger fy=275f_y = 275 MPa (tabell 1.8) och ε=235/275=0,924\varepsilon = \sqrt{235/275} = 0{,}924. Ur profiltabellen för HEA 200: A=5 383A = 5\,383 mm², h=190h = 190 mm, b=200b = 200 mm, tw=6,5t_w = 6{,}5 mm, tf=10t_f = 10 mm, r=18r = 18 mm, iy=82,8i_y = 82{,}8 mm och iz=49,8i_z = 49{,}8 mm.

Tvärsnittsklass. Flänsens utstickande del är c=(b−tw−2r)/2=(200−6,5−36)/2=78,8c = (b - t_w - 2r)/2 = (200 - 6{,}5 - 36)/2 = 78{,}8 mm, och livets fria höjd c=h−2tf−2r=190−20−36=134c = h - 2t_f - 2r = 190 - 20 - 36 = 134 mm. Med gränserna i tabell 1.10:

ctf=78,810=7,9<9ε=8,3\frac{c}{t_f} = \frac{78{,}8}{10} = 7{,}9 < 9\varepsilon = 8{,}3ctw=1346,5=20,6<28ε=25,9\frac{c}{t_w} = \frac{134}{6{,}5} = 20{,}6 < 28\varepsilon = 25{,}9

så både fläns och liv är i klass 1, och hela arean AA får räknas.

Knäcklängder. Pelaren är ledad i båda ändar i båda riktningarna, så ekv. (4.4) ger Lcr,y=Lcr,z=1,0⋅4,0=4,0L_{cr,y} = L_{cr,z} = 1{,}0 \cdot 4{,}0 = 4{,}0 m.

Knäckkurvor. Valsad H-profil med h/b=190/200=0,95≤1,2h/b = 190/200 = 0{,}95 \le 1{,}2 och tf≤100t_f \le 100 mm i S275: tabell 4.5 ger kurva b (α=0,34\alpha = 0{,}34) kring y–yy\text{–}y och kurva c (α=0,49\alpha = 0{,}49) kring z–zz\text{–}z.

Relativ slankhet. ekv. (4.29) ger λ1=93,9⋅0,924=86,8\lambda_1 = 93{,}9 \cdot 0{,}924 = 86{,}8 och

λˉz=Lcr,ziz λ1=4 00049,8⋅86,8=0,925,λˉy=4 00082,8⋅86,8=0,557\bar{\lambda}_z = \frac{L_{cr,z}}{i_z \, \lambda_1} = \frac{4\,000}{49{,}8 \cdot 86{,}8} = 0{,}925, \qquad \bar{\lambda}_y = \frac{4\,000}{82{,}8 \cdot 86{,}8} = 0{,}557

Båda är större än 0,2, så pelaren är slank i båda riktningarna.

Reduktionsfaktor, veka riktningen. ekv. (4.31) och ekv. (4.30) med kurva c:

Φz=0,5[1+0,49⋅(0,925−0,2)+0,9252]=1,106\Phi_z = 0{,}5 \left[ 1 + 0{,}49 \cdot (0{,}925 - 0{,}2) + 0{,}925^2 \right] = 1{,}106χz=11,106+1,1062−0,9252=0,584\chi_z = \frac{1}{1{,}106 + \sqrt{1{,}106^2 - 0{,}925^2}} = 0{,}584

Reduktionsfaktor, styva riktningen. På samma sätt med kurva b:

Φy=0,5[1+0,34⋅(0,557−0,2)+0,5572]=0,715\Phi_y = 0{,}5 \left[ 1 + 0{,}34 \cdot (0{,}557 - 0{,}2) + 0{,}557^2 \right] = 0{,}715χy=10,715+0,7152−0,5572=0,858\chi_y = \frac{1}{0{,}715 + \sqrt{0{,}715^2 - 0{,}557^2}} = 0{,}858

Bärförmåga. Den veka riktningen har lägst χ\chi och är dimensionerande. Ekv. (4.28) ger

Nb,Rd=χz A fyγM1=0,584⋅5 383⋅2751,0=865⋅103 N=865 kNN_{b,Rd} = \frac{\chi_z \, A \, f_y}{\gamma_{M1}} = \frac{0{,}584 \cdot 5\,383 \cdot 275}{1{,}0} = 865 \cdot 10^3 \text{ N} = 865 \text{ kN}

Kontroll.

NEdNb,Rd=540865=0,62≤1,0\frac{N_{Ed}}{N_{b,Rd}} = \frac{540}{865} = 0{,}62 \le 1{,}0

Pelaren har tillräcklig bärförmåga, med ungefär 40 procents marginal. Knäckningen kring den veka axeln reducerar bärförmågan till 58 procent av flytkraften Afy=1 480A f_y = 1\,480 kN; kring den styva axeln hade reduktionen bara varit till 86 procent. Om pelaren i stället hade stått fritt utan stabilisering i toppen, med fast inspänd fot (β=2,1\beta = 2{,}1 enligt tabell 4.6), hade λˉz\bar{\lambda}_z blivit 1,94 och Nb,RdN_{b,Rd} bara cirka 300 kN, se figur 4.32.

Figur 4.32 visar samma pelare. Där kan profil, stålsort, knäckriktning och knäcklängd ändras, och punkten (λˉ,χ)(\bar{\lambda}, \chi) flyttas längs den kurva som tabell 4.5 ger.

Figur 4.32

Knäckkurvorna a0–d och Eulerkurvan med pelarens punkt (λˉ,χ)(\bar{\lambda}, \chi) och bärförmågan Nb,RdN_{b,Rd} för vald valsad profil, stålsort, knäckriktning och knäcklängd. Startläget är mittpelaren i exempel 4.8.

Notera: EKS (BFS 2024:6) hänvisar fortfarande till den tidigare utgåvan SS-EN 1993-1-1:2005. Partialkoefficienten för instabilitet är densamma, γM1=1,0\gamma_{M1} = 1{,}0 (EKS tabell 3:9). Knäckkurvorna och α\alpha är också desamma, men paragraferna har andra nummer (6.3.1, tabell 6.1 och 6.2 i den äldre utgåvan). Den största skillnaden gäller initialkrokigheten i snittkraftsmetoden, som den äldre utgåvan anger som ett fast värde e0=L/αbowe_0 = L/\alpha_{bow}; se avsnitt 4.7.3.