Kapitel 5 · TilläggsmaterialUtkast
5.1 Tyngdpunkt
Nästan varje tvärsnittsberäkning börjar med att bestämma tvärsnittets tyngdpunkt. Böjspänningar, yttröghetsmoment och excentriciteter räknas alla från axlar genom den. Det här avsnittet visar hur tyngdpunkten bestäms för enkla och sammansatta tvärsnitt. Det förklarar också skillnaden mellan geometrisk tyngdpunkt, tyngdpunkt i egentlig mening och styvhetens tyngdpunkt, som sammanfaller bara när materialet är homogent.
5.1.1 Tre sorters tyngdpunkt
Ordet tyngdpunkt används för tre olika punkter:
- Geometrisk tyngdpunkt (areacentrum, centroid): beror bara på tvärsnittets form. Det är den punkt där en jämnt fördelad egenskap över arean har sin resultant.
- Tyngdpunkt i egentlig mening (masscentrum, centre of gravity): den punkt där resultanten av egentyngden angriper. Varje del vägs med sin tunghet (kN/m³).
- Styvhetens tyngdpunkt (elastisk tyngdpunkt): den punkt där en normalkraft ger en jämnt fördelad töjning, utan böjning. Varje del vägs med sin elasticitetsmodul . Vid ren böjning går neutrallagret genom denna punkt.
I ett homogent tvärsnitt, med samma tunghet och samma elasticitetsmodul överallt, tar vikterna ut varandra och de tre punkterna sammanfaller. Därför talar man i regel bara om tvärsnittets tyngdpunkt (TP), och menar då den geometriska. Hur punkterna skiljer sig åt när tvärsnittet består av flera material visas sist i avsnittet.
5.1.2 Statiskt moment och tyngdpunkt
En areas statiska moment (förstagradsmoment, first moment of area) kring en axel är summan av varje areaelement gånger dess avstånd till axeln:
Tyngdpunkten är den punkt där hela arean kan tänkas samlad med samma statiska moment. Med koordinaterna och mätta från valfria referenslinjer är
Det statiska momentet kring en axel genom tyngdpunkten är därför noll. Det används till exempel för att bestämma neutrallagret i ett sprucket betongtvärsnitt, där tryckzonens statiska moment är lika stort som dragarmeringens (avsnitt 5.2.3).
Två regler gör det ofta enkelt att hitta tyngdpunkten:
- Har tvärsnittet en symmetriaxel, ligger tyngdpunkten på den. Med två symmetriaxlar ligger den i skärningspunkten.
- Referenslinjen får väljas fritt. En kant eller en symmetriaxel ger oftast enklast räkning.
5.1.3 Enkla figurer
Tyngdpunktens läge för några enkla figurer, se figur 5.1. Avstånden är räknade från figurens bas (den nedre kanten), och är arean.
| Figur | Area | Tyngdpunkt från basen |
|---|---|---|
| Rektangel | ||
| Triangel, bas , höjd | ||
| Cirkel, diameter | i centrum | |
| Halvcirkel, radie | ||
| Parallelltrapets, parallella sidor (bas) och |
För en rätvinklig triangel ligger tyngdpunkten också på avståndet från den lodräta kateten. Parallelltrapetsen ger rektangeln när och triangeln när .
5.1.4 Sammansatta tvärsnitt
Ett sammansatt tvärsnitt delas upp i enkla delar med areorna och kända tyngdpunkter , . Eftersom statiska moment kan adderas, är hela tvärsnittets tyngdpunkt
Ett hål räknas som en del med negativ area: dess area och statiska moment dras ifrån.
Gången är alltid densamma:
- Välj referenslinjer och dela upp tvärsnittet i enkla delar.
- Beräkna varje dels area och tyngdpunktsavstånd .
- Summera och , gärna i en tabell, och dividera.
Exempel 5.1 Tyngdpunkt för ett T-tvärsnitt
Ett T-tvärsnitt består av en fläns mm och ett liv mm under flänsen, se figur 5.2. Bestäm tyngdpunktens läge.
Symmetri. Tvärsnittet är symmetriskt kring den lodräta axeln, så tyngdpunkten ligger på den. Det återstår att bestämma höjdläget.
Delar. Referenslinjen läggs i överkanten och räknas nedåt:
Tyngdpunkt. ekv. (5.3) ger
Tyngdpunkten ligger alltså 170 mm under överkanten, i livet strax under flänsen. Yttröghetsmomentet för samma tvärsnitt beräknas i exempel 5.2.
Ett hål flyttar tyngdpunkten bort från hålet. Ett tvärsnitt mm med ett cirkulärt hål med diametern 100 mm, vars centrum ligger 150 mm under överkanten, har till exempel
under överkanten, i stället för 250 mm utan hål.
5.1.5 Tvärsnitt av flera material
När delarna har olika material vägs de olika beroende på vilken punkt som söks:
Den första, med tungheten , ger var egentyngden angriper. Den andra, med elasticitetsmodulen , ger styvhetens tyngdpunkt, som är den som behövs för spänningar och deformationer. Delas båda leden med en referensmodul fås vikterna , det vill säga de omräknade areorna i ett ekvivalent tvärsnitt. För armerad betong är vikten för armeringen , och styvhetens tyngdpunkt är tyngdpunkten för det ekvivalenta betongtvärsnittet (avsnitt 2.1.3).
De två punkterna skiljer sig åt eftersom vikterna inte är proportionella. Stål är ungefär 3 gånger tyngre än betong (), men ungefär 6 gånger styvare (). I ett armerat betongtvärsnitt ligger därför styvhetens tyngdpunkt längre mot armeringen än egentyngdens. Båda skiljer sig från den geometriska tyngdpunkten, som inte bryr sig om materialet alls. Skillnaden är liten i ett normalt armerat tvärsnitt men stor i till exempel samverkansbalkar av stål och betong eller trä och betong.
Notera: I tvärsnittsanalysen i boken avser “tyngdpunkt” alltid styvhetens tyngdpunkt. För ett homogent tvärsnitt är det samma sak som den geometriska tyngdpunkten. För armerad betong är det det ekvivalenta tvärsnittets tyngdpunkt.