Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast
3.11 Dragkraftsbehov i längsarmeringen
Ett förband i en betongkonstruktion är för det mesta inte en skruv eller en svets, utan armeringens förankring: kraften i en armeringsstång måste föras över till betongen, eller till en annan stång, innan stången tar slut. De tre följande avsnitten handlar om det. Här bestäms först hur stor dragkraft längsarmeringen måste kunna bära i varje snitt längs en balk, dragkraftsbehovet. I avsnitt 3.12 behandlas hur kraften förs över mellan stål och betong och hur lång förankringslängd som behövs, och i avsnitt 3.13 hur armeringen avkortas, förankras vid stöd och skarvas så att kapaciteten räcker överallt.
3.11.1 Dragkraftsbehov och dragkraftskapacitet
I ett böjsprucket tvärsnitt bärs momentet av ett kraftpar: en tryckkraft i betongens tryckzon och en dragkraft i armeringen, med den inre hävarmen mellan dem (avsnitt 1.7, ekv. (1.28)). Utan andra effekter är dragkraften i armeringen alltså
Det är dragkraftsbehovet (en lasteffekt). Armeringen dimensioneras i snittet med störst moment, men längre ut mot stöden avtar momentet och därmed behovet. Där kan en del av stängerna avslutas, vilket kallas avkortning.
Armeringens dragkraftskapacitet är där stängerna är fullt förankrade. Närmare en stångände är kapaciteten mindre, eftersom kraften i stången är noll vid änden och bara kan växa i den takt som vidhäftningen mot betongen tillåter (avsnitt 3.12). Dimensioneringsvillkoret är att kapaciteten i varje snitt ska vara minst lika stor som behovet:
Ekv. (3.62) räcker inte som behov. Nära stöden, där tvärkraften är stor, spricker balken snett, och då blir dragkraften i armeringen större än .
3.11.2 Inverkan av sneda sprickor
När sneda skjuvsprickor har bildats i livet bärs tvärkraften av sneda trycksträvor av betong mellan sprickorna, som i fackverksmodellen för tvärkraft i avsnitt 1.8.3. Figur 3.56a visar modellen nära ett stöd: tryckzonen är överram, längsarmeringen underram, byglarna dragna vertikaler och betongen mellan sprickorna sneda strävor med lutningen .
Skär balken med ett vertikalt snitt mellan två byglar, figur 3.56b. Snittet skär överramen, underramen och de sneda strävorna. Strävorna är jämnt fördelade över höjden , så deras resultant angriper mitt emellan ramarna. Den är riktad längs strävorna, och dess vertikala komponent är tvärkraften . Då måste den också ha en horisontell komponent:
(EC2 8.2.3(8), formel (8.50)). Den är en tryckkraft i livet. Det finns ingen yttre normalkraft i snittet, så ramarna måste tillsammans ta upp lika mycket drag: . Momentjämvikt kring strävresultantens angreppspunkt, mitt mellan ramarna, ger . De två villkoren ger ramkrafterna
(EC2 formel (8.51)–(8.52)), där en eventuell yttre normalkraft (drag positivt, i livets mitt) har tagits med på samma sätt. Den sneda sprickbildningen ökar alltså dragkraften i underramen med och minskar tryckkraften i överramen lika mycket. Halva tillskottet hamnar i varje ram eftersom strävornas resultant angriper mitt emellan dem.
Samma resultat fås om man i stället frilägger balkdelen längs en sned spricka. Sprickan börjar vid armeringen i snittet och når tryckzonen längre in, vid . Armeringskraften i måste därför balansera momentet vid sprickans övre ände, minskat med momentet från byglarna som korsar sprickan. Byglarnas resultant angriper mitt på sprickans längd, och det ger återigen . Dragkraften i armeringen bestäms alltså av momentet en bit in mot fältet, där momentet är större.
Spricklutningens inverkan
Tillskottet beror bara på strävornas lutning, se figur 3.57. Med strävor i 45° () är tillskottet , och med den flackaste tillåtna lutningen (, ekv. (1.40)) är det . Ju flackare strävor, desto större dragkraftsbehov.
Lutningen är inte en materialegenskap utan väljs av konstruktören inom gränserna i ekv. (1.40), och samma ska användas i alla kontroller: byglar, strävor och ramkrafter. Det ger ett utbyte mellan bygel- och längsarmering. Byglarna som korsar en sprickas horisontella längd måste tillsammans bära tvärkraften. Med bygelarean och avståndet blir det villkoret , och den minsta lutning som de inlagda byglarna kan bära är
Det är ekv. (1.41) löst för med . Fler eller grövre byglar ger brantare strävor och ett mindre dragkraftsbehov: tvärkraften lyfts upp av byglarna på en kortare sträcka. Med få byglar måste strävorna bli flacka för att varje snedspricka ska korsa tillräckligt många byglar, och då ökar dragkraften i längsarmeringen. Byglarna nära ett stöd är därför ett verktyg när förankringen vid stödet är svår (avsnitt 3.13.3). Lutningen får dock aldrig antas brantare än 45°.
Med lutande tvärkraftsarmering
Lutar byglarna eller uppbockade stänger med vinkeln mot balkaxeln har de själva en horisontell komponent, som motverkar strävornas. Tillskottet minskar då till (EC2 formel (8.61))
Med vertikala byglar är och uttrycket övergår i ekv. (3.64).
Utan tvärkraftsarmering
En balk eller platta utan byglar bär tvärkraften genom friktion i sprickytorna, dymlingsverkan och tryckzonen (avsnitt 1.8.2). Det finns ingen fackverksmodell att räkna med, men frilagd längs en sned spricka finns inte heller några byglar som avlastar armeringen: dragkraften i början av sprickan bestäms av momentet vid sprickans övre ände, ungefär en sträcka längre in. EC2 tar hänsyn till det genom att förskjuta momentkurvan sträckan (8.2.2(10) och 12.3.2(1)), se nästa avsnitt. Omräknat till ett tillskott blir det med , vilket motsvarar en mycket flack spricka (), se figur 3.57.
3.11.3 Förskjutning av momentkurvan
Eftersom är tillskottet ungefär lika med den ökning av som fås om man flyttar sig sträckan mot större moment: . I stället för att addera tillskottet kan man därför förskjuta momentkurvan sträckan i ogynnsam riktning, det vill säga mot stöden eller momentets nollpunkter, och räkna dragkraftsbehovet som ur den förskjutna kurvan. Förskjutningen är (EC2 12.3.2(1), formel (12.5)–(12.6))
med tvärkraftsarmering, och
utan tvärkraftsarmering. Med vertikala byglar ligger mellan () och () när .
De två metoderna ger nästan samma resultat, men inte exakt: med jämnt utbredd last är skillnaden , och förskjutningen ger det något mindre värdet. Tillskottsmetoden passar bäst för att beräkna behovet i ett bestämt snitt, till exempel vid en stödkant. Förskjutningen är bekvämast när hela behovskurvan ska ritas, eftersom den kan konstrueras grafiskt direkt ur momentkurvan.
Begränsning till största momentet
I snittet med störst moment är tvärkraften noll (eller byter tecken), och strävorna på ömse sidor lutar åt olika håll. Dragkraften kan där inte bli större än , och inte heller i närliggande snitt. EC2 tillåter därför att dragkraftsbehovet begränsas till (formel (8.53))
vid direkt upplagda mellanstöd och under koncentrerade laster. Med förskjutningsmetoden följer gränsen av sig själv: den förskjutna kurvan får en platå med bredden runt maxmomentet. Med tillskottsmetoden måste gränsen läggas på för hand, eftersom annars blir något större än strax intill maxmomentsnittet. Figur 3.58 visar båda metoderna för en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last.
3.11.4 Behovskurva längs en balk
För att kunna avkorta armeringen behövs dragkraftsbehovet längs hela balken, en behovskurva. Gången är:
- Rita momentkurvan för den dimensionerande lasten och dela med .
- Bestäm , antingen det värde som tvärkraftsarmeringen dimensionerades för eller det som de inlagda byglarna ger enligt ekv. (3.67), och därmed enligt ekv. (3.69) (eller utan byglar).
- Förskjut kurvan sträckan mot stöden och momentnollpunkterna, så att platåer bildas vid maxmomenten. Ändras bygelavståndet längs balken kan ändras i motsvarande delar.
- I enstaka snitt, till exempel vid stödkanten där förankringen ska kontrolleras, beräknas behovet hellre med ekv. (3.65).
I avsnitt 3.13 jämförs behovskurvan med armeringens kapacitet.
Exempel 3.12 Dragkraftsbehov för en fritt upplagd balk
Balken i avsnitt 2.9 är fritt upplagd med spännvidden m mellan stödens mitt och vilar på 200 mm breda stöd. Tvärsnittet är mm med 4 16 B500B i underkant, mm, C30/37. I brottgränstillståndet bär den den jämnt utbredda lasten kN/m (inklusive egentyngd). Byglarna är tvåskäriga 8 s200 B500B. Bestäm dragkraftsbehovet längs balken med , och jämför med det behov som fås med den spricklutning som byglarna medger.
Hävarm och maxmoment. Med mm är
vilket 4 16 klarar: kN.
Snittkrafter vid stödkanten. Stödkanten ligger m från stödets mitt:
Dragkraftsbehov med cot θ = 2,5. ekv. (3.64) och ekv. (3.65) ger
Behovet vid stödkanten är alltså sex gånger större än . Samma beräkning i fler snitt ger tabell 3.11. Från m blir större än 333 kN och begränsas enligt ekv. (3.71).
Spricklutning som byglarna medger. Med mm² och kN ger ekv. (3.67)
Byglarna klarar alltså tvärkraften redan med strävor i 45°, och längre in i balken, där tvärkraften är mindre, gäller samma sak.
Dragkraftsbehov med cot θ = 1,0.
| [m] | [kNm] | [kN] | , | , | |
|---|---|---|---|---|---|
| 0,1 | 8,85 | 87,0 | 21,9 | 130,6 | 65,4 |
| 0,5 | 41,3 | 75,0 | 101,9 | 195,6 | 139,4 |
| 1,0 | 75,0 | 60,0 | 185,2 | 260,2 | 215,2 |
| 1,5 | 101,3 | 45,0 | 250,0 | 306,3 | 272,5 |
| 2,0 | 120,0 | 30,0 | 296,3 | 333,3 | 311,3 |
| 2,5 | 131,3 | 15,0 | 324,1 | 333,3 | 331,6 |
| 3,0 | 135,0 | 0 | 333,3 | 333,3 | 333,3 |
Kontroll med förskjutning. Med är förskjutningen enligt ekv. (3.69)
och den förskjutna kurvan ger vid stödkanten kN. Det är 9,5 kN mindre än tillskottsmetoden, vilket stämmer med skillnaden kN.
Vid stödkanten, där förankringen ska ske, halverar de inlagda byglarna alltså dragkraftsbehovet (65 i stället för 131 kN), medan behovet i fältets mitt är detsamma, se figur 3.59. Utan byglar skulle ge kN. Förankringen vid stödet kontrolleras i exempel 3.13.