Kapitel 3 · Förband och förankringUtkast

3.11 Dragkraftsbehov i längsarmeringen

Ett förband i en betongkonstruktion är för det mesta inte en skruv eller en svets, utan armeringens förankring: kraften i en armeringsstång måste föras över till betongen, eller till en annan stång, innan stången tar slut. De tre följande avsnitten handlar om det. Här bestäms först hur stor dragkraft längsarmeringen måste kunna bära i varje snitt längs en balk, dragkraftsbehovet. I avsnitt 3.12 behandlas hur kraften förs över mellan stål och betong och hur lång förankringslängd som behövs, och i avsnitt 3.13 hur armeringen avkortas, förankras vid stöd och skarvas så att kapaciteten räcker överallt.

3.11.1 Dragkraftsbehov och dragkraftskapacitet

I ett böjsprucket tvärsnitt bärs momentet av ett kraftpar: en tryckkraft i betongens tryckzon och en dragkraft i armeringen, med den inre hävarmen zz mellan dem (avsnitt 1.7, ekv. (1.28)). Utan andra effekter är dragkraften i armeringen alltså

Ftd=MEdz(3.62)F_{td} = \frac{M_{Ed}}{z} \tag{3.62}

Det är dragkraftsbehovet (en lasteffekt). Armeringen dimensioneras i snittet med störst moment, men längre ut mot stöden avtar momentet och därmed behovet. Där kan en del av stängerna avslutas, vilket kallas avkortning.

Armeringens dragkraftskapacitet är fydAsf_{yd} A_s där stängerna är fullt förankrade. Närmare en stångände är kapaciteten mindre, eftersom kraften i stången är noll vid änden och bara kan växa i den takt som vidhäftningen mot betongen tillåter (avsnitt 3.12). Dimensioneringsvillkoret är att kapaciteten i varje snitt ska vara minst lika stor som behovet:

FRd(x)≥Ftd(x)(3.63)F_{Rd}(x) \ge F_{td}(x) \tag{3.63}

Ekv. (3.62) räcker inte som behov. Nära stöden, där tvärkraften är stor, spricker balken snett, och då blir dragkraften i armeringen större än MEd/zM_{Ed}/z.

3.11.2 Inverkan av sneda sprickor

När sneda skjuvsprickor har bildats i livet bärs tvärkraften av sneda trycksträvor av betong mellan sprickorna, som i fackverksmodellen för tvärkraft i avsnitt 1.8.3. Figur 3.56a visar modellen nära ett stöd: tryckzonen är överram, längsarmeringen underram, byglarna dragna vertikaler och betongen mellan sprickorna sneda strävor med lutningen θ\theta.

a) Fackverksmodell för en balkände med vertikala byglar. b) Krafter i ett vertikalt snitt: strävorna som skärs av snittet ger tvärkraften VVV, men också en horisontell tryckkraft Vcot⁡θV \cot\thetaVcotθ som drag- och tryckramen måste balansera.
Figur 3.56 a) Fackverksmodell för en balkände med vertikala byglar. b) Krafter i ett vertikalt snitt: strävorna som skärs av snittet ger tvärkraften VV, men också en horisontell tryckkraft Vcot⁡θV \cot\theta som drag- och tryckramen måste balansera.

Skär balken med ett vertikalt snitt mellan två byglar, figur 3.56b. Snittet skär överramen, underramen och de sneda strävorna. Strävorna är jämnt fördelade över höjden zz, så deras resultant angriper mitt emellan ramarna. Den är riktad längs strävorna, och dess vertikala komponent är tvärkraften VEdV_{Ed}. Då måste den också ha en horisontell komponent:

NVd=∣VEd∣⋅cot⁡θ(3.64)N_{Vd} = |V_{Ed}| \cdot \cot\theta \tag{3.64}

(EC2 8.2.3(8), formel (8.50)). Den är en tryckkraft i livet. Det finns ingen yttre normalkraft i snittet, så ramarna måste tillsammans ta upp lika mycket drag: Ftd−Fcd=NVdF_{td} - F_{cd} = N_{Vd}. Momentjämvikt kring strävresultantens angreppspunkt, mitt mellan ramarna, ger MEd=(Ftd+Fcd) z/2M_{Ed} = (F_{td} + F_{cd}) \, z/2. De två villkoren ger ramkrafterna

Ftd=MEdz+NVd+NEd2(3.65)F_{td} = \frac{M_{Ed}}{z} + \frac{N_{Vd} + N_{Ed}}{2} \tag{3.65} Fcd=MEdz−NVd+NEd2(3.66)F_{cd} = \frac{M_{Ed}}{z} - \frac{N_{Vd} + N_{Ed}}{2} \tag{3.66}

(EC2 formel (8.51)–(8.52)), där en eventuell yttre normalkraft NEdN_{Ed} (drag positivt, i livets mitt) har tagits med på samma sätt. Den sneda sprickbildningen ökar alltså dragkraften i underramen med NVd/2=VEdcot⁡θ/2N_{Vd}/2 = V_{Ed} \cot\theta/2 och minskar tryckkraften i överramen lika mycket. Halva tillskottet hamnar i varje ram eftersom strävornas resultant angriper mitt emellan dem.

Samma resultat fås om man i stället frilägger balkdelen längs en sned spricka. Sprickan börjar vid armeringen i snittet xx och når tryckzonen längre in, vid x+zcot⁡θx + z\cot\theta. Armeringskraften i xx måste därför balansera momentet vid sprickans övre ände, minskat med momentet från byglarna som korsar sprickan. Byglarnas resultant VEdV_{Ed} angriper mitt på sprickans längd, och det ger återigen Ftd=MEd/z+VEdcot⁡θ/2F_{td} = M_{Ed}/z + V_{Ed} \cot\theta/2. Dragkraften i armeringen bestäms alltså av momentet en bit in mot fältet, där momentet är större.

Spricklutningens inverkan

Tillskottet ΔFtd=VEdcot⁡θ/2\Delta F_{td} = V_{Ed}\cot\theta/2 beror bara på strävornas lutning, se figur 3.57. Med strävor i 45° (cot⁡θ=1\cot\theta = 1) är tillskottet 0,5VEd0{,}5 V_{Ed}, och med den flackaste tillåtna lutningen (cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5, ekv. (1.40)) är det 1,25VEd1{,}25 V_{Ed}. Ju flackare strävor, desto större dragkraftsbehov.

Dragkraftstillskottet på grund av sneda sprickor som funktion av strävornas lutning θ\thetaθ. Det skuggade området är det tillåtna intervallet för balkar med tvärkraftsarmering, och den streckade linjen motsvarar regeln al=da_l = dal​=d för balkar utan tvärkraftsarmering.
Figur 3.57 Dragkraftstillskottet på grund av sneda sprickor som funktion av strävornas lutning θ\theta. Det skuggade området är det tillåtna intervallet för balkar med tvärkraftsarmering, och den streckade linjen motsvarar regeln al=da_l = d för balkar utan tvärkraftsarmering.

Lutningen är inte en materialegenskap utan väljs av konstruktören inom gränserna i ekv. (1.40), och samma θ\theta ska användas i alla kontroller: byglar, strävor och ramkrafter. Det ger ett utbyte mellan bygel- och längsarmering. Byglarna som korsar en sprickas horisontella längd zcot⁡θz \cot\theta måste tillsammans bära tvärkraften. Med bygelarean AswA_{sw} och avståndet ss blir det villkoret VEd=(zcot⁡θ/s) AswfywdV_{Ed} = (z\cot\theta/s) \, A_{sw} f_{ywd}, och den minsta lutning som de inlagda byglarna kan bära är

cot⁡θ=VEd⋅sz⋅Asw⋅fywd=τEdρw⋅fywd,1≤cot⁡θ≤2,5(3.67)\cot\theta = \frac{V_{Ed} \cdot s}{z \cdot A_{sw} \cdot f_{ywd}} = \frac{\tau_{Ed}}{\rho_w \cdot f_{ywd}}, \qquad 1 \le \cot\theta \le 2{,}5 \tag{3.67}

Det är ekv. (1.41) löst för cot⁡θ\cot\theta med τRd,sy=τEd\tau_{Rd,sy} = \tau_{Ed}. Fler eller grövre byglar ger brantare strävor och ett mindre dragkraftsbehov: tvärkraften lyfts upp av byglarna på en kortare sträcka. Med få byglar måste strävorna bli flacka för att varje snedspricka ska korsa tillräckligt många byglar, och då ökar dragkraften i längsarmeringen. Byglarna nära ett stöd är därför ett verktyg när förankringen vid stödet är svår (avsnitt 3.13.3). Lutningen får dock aldrig antas brantare än 45°.

Med lutande tvärkraftsarmering

Lutar byglarna eller uppbockade stänger med vinkeln α\alpha mot balkaxeln har de själva en horisontell komponent, som motverkar strävornas. Tillskottet minskar då till (EC2 formel (8.61))

NVd=∣VEd∣⋅(cot⁡θ−cot⁡α)(3.68)N_{Vd} = |V_{Ed}| \cdot (\cot\theta - \cot\alpha) \tag{3.68}

Med vertikala byglar är cot⁡α=0\cot\alpha = 0 och uttrycket övergår i ekv. (3.64).

Utan tvärkraftsarmering

En balk eller platta utan byglar bär tvärkraften genom friktion i sprickytorna, dymlingsverkan och tryckzonen (avsnitt 1.8.2). Det finns ingen fackverksmodell att räkna med, men frilagd längs en sned spricka finns inte heller några byglar som avlastar armeringen: dragkraften i början av sprickan bestäms av momentet vid sprickans övre ände, ungefär en sträcka dd längre in. EC2 tar hänsyn till det genom att förskjuta momentkurvan sträckan dd (8.2.2(10) och 12.3.2(1)), se nästa avsnitt. Omräknat till ett tillskott blir det ΔFtd≈VEd d/z≈1,11VEd\Delta F_{td} \approx V_{Ed}\,d/z \approx 1{,}11 V_{Ed} med z=0,9dz = 0{,}9d, vilket motsvarar en mycket flack spricka (cot⁡θ≈2,2\cot\theta \approx 2{,}2), se figur 3.57.

3.11.3 Förskjutning av momentkurvan

Eftersom VEd=dMEd/dxV_{Ed} = \mathrm{d}M_{Ed}/\mathrm{d}x är tillskottet VEdcot⁡θ/2V_{Ed}\cot\theta/2 ungefär lika med den ökning av MEd/zM_{Ed}/z som fås om man flyttar sig sträckan zcot⁡θ/2z\cot\theta/2 mot större moment: MEd(x+a)≈MEd(x)+VEd aM_{Ed}(x + a) \approx M_{Ed}(x) + V_{Ed} \, a. I stället för att addera tillskottet kan man därför förskjuta momentkurvan sträckan ala_l i ogynnsam riktning, det vill säga mot stöden eller momentets nollpunkter, och räkna dragkraftsbehovet som MEd/zM_{Ed}/z ur den förskjutna kurvan. Förskjutningen är (EC2 12.3.2(1), formel (12.5)–(12.6))

al=z (cot⁡θ−cot⁡α)2(3.69)a_l = \frac{z \, (\cot\theta - \cot\alpha)}{2} \tag{3.69}

med tvärkraftsarmering, och

al=d(3.70)a_l = d \tag{3.70}

utan tvärkraftsarmering. Med vertikala byglar ligger ala_l mellan 0,45d0{,}45d (cot⁡θ=1\cot\theta = 1) och 1,13d1{,}13d (cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5) när z=0,9dz = 0{,}9d.

De två metoderna ger nästan samma resultat, men inte exakt: med jämnt utbredd last är skillnaden qal2/(2z)q a_l^2/(2z), och förskjutningen ger det något mindre värdet. Tillskottsmetoden passar bäst för att beräkna behovet i ett bestämt snitt, till exempel vid en stödkant. Förskjutningen är bekvämast när hela behovskurvan ska ritas, eftersom den kan konstrueras grafiskt direkt ur momentkurvan.

Begränsning till största momentet

I snittet med störst moment är tvärkraften noll (eller byter tecken), och strävorna på ömse sidor lutar åt olika håll. Dragkraften kan där inte bli större än MEd,max/zM_{Ed,max}/z, och inte heller i närliggande snitt. EC2 tillåter därför att dragkraftsbehovet begränsas till (formel (8.53))

Ftd≤MEd,maxz+NEd2(3.71)F_{td} \le \frac{M_{Ed,max}}{z} + \frac{N_{Ed}}{2} \tag{3.71}

vid direkt upplagda mellanstöd och under koncentrerade laster. Med förskjutningsmetoden följer gränsen av sig själv: den förskjutna kurvan får en platå med bredden 2al2a_l runt maxmomentet. Med tillskottsmetoden måste gränsen läggas på för hand, eftersom MEd/z+VEdcot⁡θ/2M_{Ed}/z + V_{Ed}\cot\theta/2 annars blir något större än MEd,max/zM_{Ed,max}/z strax intill maxmomentsnittet. Figur 3.58 visar båda metoderna för en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last.

Dragkraftsbehovet längs en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last, ritat nedåt. Momentkurvan delad med zzz förskjuts sträckan ala_lal​ mot stöden och får en platå med bredden 2al2a_l2al​ vid Mmax/zM_{max}/zMmax​/z. Den prickade kurvan är tillskottsmetoden, begränsad till Mmax/zM_{max}/zMmax​/z.
Figur 3.58 Dragkraftsbehovet längs en fritt upplagd balk med jämnt utbredd last, ritat nedåt. Momentkurvan delad med zz förskjuts sträckan ala_l mot stöden och får en platå med bredden 2al2a_l vid Mmax/zM_{max}/z. Den prickade kurvan är tillskottsmetoden, begränsad till Mmax/zM_{max}/z.

3.11.4 Behovskurva längs en balk

För att kunna avkorta armeringen behövs dragkraftsbehovet längs hela balken, en behovskurva. Gången är:

  1. Rita momentkurvan MEd(x)M_{Ed}(x) för den dimensionerande lasten och dela med zz.
  2. Bestäm cot⁡θ\cot\theta, antingen det värde som tvärkraftsarmeringen dimensionerades för eller det som de inlagda byglarna ger enligt ekv. (3.67), och därmed ala_l enligt ekv. (3.69) (eller al=da_l = d utan byglar).
  3. Förskjut kurvan sträckan ala_l mot stöden och momentnollpunkterna, så att platåer bildas vid maxmomenten. Ändras bygelavståndet längs balken kan ala_l ändras i motsvarande delar.
  4. I enstaka snitt, till exempel vid stödkanten där förankringen ska kontrolleras, beräknas behovet hellre med ekv. (3.65).

I avsnitt 3.13 jämförs behovskurvan med armeringens kapacitet.

Exempel 3.12 Dragkraftsbehov för en fritt upplagd balk

Balken i avsnitt 2.9 är fritt upplagd med spännvidden L=6,0L = 6{,}0 m mellan stödens mitt och vilar på 200 mm breda stöd. Tvärsnittet är 300×500300 \times 500 mm med 4 ϕ\phi16 B500B i underkant, d=450d = 450 mm, C30/37. I brottgränstillståndet bär den den jämnt utbredda lasten qd=30q_d = 30 kN/m (inklusive egentyngd). Byglarna är tvåskäriga ϕ\phi8 s200 B500B. Bestäm dragkraftsbehovet längs balken med cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5, och jämför med det behov som fås med den spricklutning som byglarna medger.

Dragkraftsbehovet längs halva balken i exemplet (ritat nedåt), med cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5cotθ=2,5 och med cot⁡θ=1,0\cot\theta = 1{,}0cotθ=1,0, jämfört med MEd/zM_{Ed}/zMEd​/z och kapaciteten hos 4 ϕ\phiϕ16.
Figur 3.59 Dragkraftsbehovet längs halva balken i exemplet (ritat nedåt), med cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5 och med cot⁡θ=1,0\cot\theta = 1{,}0, jämfört med MEd/zM_{Ed}/z och kapaciteten hos 4 ϕ\phi16.

Hävarm och maxmoment. Med z=0,9d=405z = 0{,}9d = 405 mm är

MEd,maxz=qdL2/8z=30⋅6,02/80,405=1350,405=333 kN\frac{M_{Ed,max}}{z} = \frac{q_d L^2/8}{z} = \frac{30 \cdot 6{,}0^2/8}{0{,}405} = \frac{135}{0{,}405} = 333 \text{ kN}

vilket 4 ϕ\phi16 klarar: fydAs=435⋅804=350f_{yd} A_s = 435 \cdot 804 = 350 kN.

Snittkrafter vid stödkanten. Stödkanten ligger x=0,1x = 0{,}1 m från stödets mitt:

VEd=qd(L2−x)=30⋅(3,0−0,1)=87,0 kNV_{Ed} = q_d \left( \frac{L}{2} - x \right) = 30 \cdot (3{,}0 - 0{,}1) = 87{,}0 \text{ kN}MEd=qd x(L−x)2=30⋅0,1⋅5,92=8,85 kNmM_{Ed} = \frac{q_d \, x (L - x)}{2} = \frac{30 \cdot 0{,}1 \cdot 5{,}9}{2} = 8{,}85 \text{ kNm}

Dragkraftsbehov med cot θ = 2,5. ekv. (3.64) och ekv. (3.65) ger

Ftd=MEdz+VEdcot⁡θ2=8,850,405+87,0⋅2,52=21,9+108,8=130,6 kNF_{td} = \frac{M_{Ed}}{z} + \frac{V_{Ed} \cot\theta}{2} = \frac{8{,}85}{0{,}405} + \frac{87{,}0 \cdot 2{,}5}{2} = 21{,}9 + 108{,}8 = 130{,}6 \text{ kN}

Behovet vid stödkanten är alltså sex gånger större än MEd/zM_{Ed}/z. Samma beräkning i fler snitt ger tabell 3.11. Från x≈2,0x \approx 2{,}0 m blir MEd/z+VEdcot⁡θ/2M_{Ed}/z + V_{Ed}\cot\theta/2 större än 333 kN och begränsas enligt ekv. (3.71).

Spricklutning som byglarna medger. Med Asw=2⋅50,3=101A_{sw} = 2 \cdot 50{,}3 = 101 mm² och VEd=87,0V_{Ed} = 87{,}0 kN ger ekv. (3.67)

cot⁡θ=VEd sz Asw fywd=87,0⋅103⋅200405⋅101⋅435=0,98  ⇒  cot⁡θ=1,0\cot\theta = \frac{V_{Ed} \, s}{z \, A_{sw} \, f_{ywd}} = \frac{87{,}0 \cdot 10^3 \cdot 200}{405 \cdot 101 \cdot 435} = 0{,}98 \;\Rightarrow\; \cot\theta = 1{,}0

Byglarna klarar alltså tvärkraften redan med strävor i 45°, och längre in i balken, där tvärkraften är mindre, gäller samma sak.

Dragkraftsbehov med cot θ = 1,0.

Ftd=21,9+87,0⋅1,02=21,9+43,5=65,4 kNF_{td} = 21{,}9 + \frac{87{,}0 \cdot 1{,}0}{2} = 21{,}9 + 43{,}5 = 65{,}4 \text{ kN}
Tabell 3.11 Dragkraftsbehov längs balken i exemplet (kN). Värden över 333 kN är begränsade till $M_{Ed,max}/z$.
xx [m]MEdM_{Ed} [kNm]VEdV_{Ed} [kN]MEd/zM_{Ed}/zFtdF_{td}, cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5FtdF_{td}, cot⁡θ=1,0\cot\theta = 1{,}0
0,18,8587,021,9130,665,4
0,541,375,0101,9195,6139,4
1,075,060,0185,2260,2215,2
1,5101,345,0250,0306,3272,5
2,0120,030,0296,3333,3311,3
2,5131,315,0324,1333,3331,6
3,0135,00333,3333,3333,3

Kontroll med förskjutning. Med cot⁡θ=2,5\cot\theta = 2{,}5 är förskjutningen enligt ekv. (3.69)

al=zcot⁡θ2=405⋅2,52=506 mma_l = \frac{z \cot\theta}{2} = \frac{405 \cdot 2{,}5}{2} = 506 \text{ mm}

och den förskjutna kurvan ger vid stödkanten MEd(0,606)/z=121,1M_{Ed}(0{,}606)/z = 121{,}1 kN. Det är 9,5 kN mindre än tillskottsmetoden, vilket stämmer med skillnaden qdal2/(2z)=30⋅0,5062/(2⋅0,405)=9,5q_d a_l^2/(2z) = 30 \cdot 0{,}506^2/(2 \cdot 0{,}405) = 9{,}5 kN.

Vid stödkanten, där förankringen ska ske, halverar de inlagda byglarna alltså dragkraftsbehovet (65 i stället för 131 kN), medan behovet i fältets mitt är detsamma, se figur 3.59. Utan byglar skulle al=da_l = d ge 21,9+87,0⋅450/405=118,521{,}9 + 87{,}0 \cdot 450/405 = 118{,}5 kN. Förankringen vid stödet kontrolleras i exempel 3.13.